RIKT DETALJERAD ritning i full skala till barken ALBERTINA” (beskriven i nr 31 av TfA) säljes till ett pris av kronor 2: — Till TEKNIK FÖR ALLA Box 3137, Stockholm 3. Härmed rekvireras ritning i full skala av barken ”Albertina” Avgiften kr. 2:— medföljer i fri- märken, torde jämte portokostna- den uttagas per postförskott. (Stryk det som ej avses.) ee 008800 PPP PR R RA Bostad: ec c- PPP PPK [HOJ (LIRLLE ig an GORGOLIELIEJVACELITJLV Ta chansen att förtjäna pengar: Bliv Teknik för Alla, ombud = för veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3137, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig till- sänt ombudsvillkor och material: IN GITUE 20 pels sle Sörens Re oc e A SST Edelere Bostad: Adress: 12 TEKNIK för ALLA slut gick hon till läkaren och frå- gade, om det inte vore bäst att bromsa litet på Guglielmos studie- intresse. — Nej, svarade denne. Det skulle bara göra skada och hindra honom i hans arbete. Vad en pojke som Guglielmo först och främst behö- ver är uppmuntran. Giv honom det! Så hade hon fått sin uppgift. Det blev hennes lott att gå till fadern och tigga pengar till böcker, verk- tyg, materialier och maskiner. Hon måste noga redogöra för vad varje sak kostade, vad den skulle använ- das till och var den skulle köpas. Giuseppe Marconi var alltigenom ekonom. Hans första grundsats som sådan var att ge ut så litet pengar som möjligt. Skulle han över hu- vud taget ge ut-pengar var det för att förtjäna. Men vad skulle det väl komma ut av allt detta Guglielmos experimenterande? Antagligen ing- enting alls. Egendomligt nog lät han dock övertala sig, och så kom- mo de nödiga medlen fram. Det var inte lätt att motstå Anna, hustrun hans, ty fast han ofta visade sig sträv och karsk mot henne, var han i grund och botten så gränslöst kär i henne, och när hon bad om något, kunde han ändå inte i längden mot- stå. Men ibland suckade han djupt, då han räknade upp pengarna, som hon bett om. Det var egentligen bara modern, som hade tålamod att höra på Gug- lielmo, när han lade ut sina planer och beskrev sina experiment. Och ändå förstod hon knappast någon- ting av dem. Men hon fortsatte att trösta honom, när det gick galet för honom, hon uppmuntrade honom att hålla ut, hon gladde sig med ho- nom, när han fick ett försök att lyckas. Hon såg till, att han gick till sängs på kvällarna i normal tid och lärde honom, att en uppfinna- re mår endast väl av att äta på re- gelbundna tider som vanligt folk och att han visst inte blir ett min- dre snille för att han tvättar sig och kläder sig snyggt och ordent- ligt, ja, t. o. m. att han uppträder i fina, förnämliga kläder, när det så skall vara. Men sist och inte minst ' — hon var den, som ställde om att han fick särskild undervisning i elektricitet av Italiens mest fram- stående professor i det ämnet, Agosti Rhigi vid Bologna universi- tet. et var sommaren 1894 som Gug- lielmo fick den stora idén. Han bodde tillsammans med sina bröder uppe i de italienska Alperna. En dag satt han och läste i en teknisk tidskrift, där det bland andra ar- tiklar fanns en om en nyss avliden tysk vetenskapsman, Heinrich Hertz, som hade påvisat, att elek- triska vågor utan tråd kunde fort- plantas genom ett rum. Guglielmo läste artikeln om och om igen. När han lagt sig på kväl- len, arbetade hans tankar länge och ihärdigt med de mystiska vå- gorna. Nästa morgon låg han länge all- deles stilla, klarvaken. Han kände, att han kommit på något märkvär- digt, som han måste behålla, fästa och utforma i sin tanke, något, som icke fick försvinna — en stor idé. Var det något, som han drömt, eller hade han tänkt ut det på kvällen, innan han somnade? Han visste in- te riktigt säkert. Nu stod det emel- lertid klart för honom: Det måste vara möjligt att nyttja de elektriska vågorna för att sända meddelanden utan tråd. Detta måste han försöka utföra, så snart han kom hem till Griffone. Här uppe i Alperna hade han inte verktyg och apparater för dylika experiment. Men han läste allt vad han kom över i tidningar och böcker om försöken med elek- triska vågor. Ännu visste veten- skapsmännen ej mycket därom. Hertz var endast trettiosju år gam- mal, när han dog, och han var egentligen den ende, som riktigt på allvar experimenterat med dessa saker. Guglielmos fantasi arbetade vidare, och han trodde sig redan ha funnit utvägar för en lösning av den trådlösa telegraferingen. Hösten kom, och bröderna Mar- coni återvände hem till Pontecchio. Modern ställde om, att Guglielmo fick använda de två stora vinds- rummen uteslutande för sina expe- riment. Och nu började det på all- var. Ingen annan än han själv hade nyckel till rummen, och till och med när han arbetade där, hade han dörrarna låsta. Natt efter natt kunde modern se, hur det lyste där- uppe. En och annan sen kväll smög hon sig uppför trapporna och knac- kade på dörren. En nersmutsad pojke med håret i värsta oordning kom farande mot dörren, vred om nyckeln och sade brådskande: — Kom in, mor!