Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad är en ”super”? Av Billy - Patentlagstiftningen - Frankeska maskinen 50 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>
I
-Spole
I
MH
den dor
a, vad är en super? Den frågan har
nog många av TfA:s läsare ställt sig,
och därför skola vi försöka ge ett svar
här nedan.
Först ta vi oss en titt på ett fysika-
liskt fenomen, som kallas för interfe-
rens. Slå vi an två närbelägna tangen-
ter på ett piano, höres en ton, som lik-
som ”svävar”. Svävningens frekvens
är lika med skillnaden i periodtal hos
tonerna. Interferensfenomenet gäller
för alla vågrörelser, alltså både ljud och
radio, och det är interferens inom det
senare området som användes i supern,
eller för att använda den rätta termen,
VAD ÄR EN ”SUPER”?
superheterodynmottagaren. När vi ta
in en station på vår radio, så är det en
eller flera kretsar, se fig., som bestäm-
ma, att det just är den stationen och
ingen annan vi få in.
Praktiskt taget alla moderna radioap-
parater äro så konstruerade, att våg-
längdsomkopplaren kopplar in en spole,
avsedd för området i fråga, medan den
variabla kondensatorn drives från ska-
lan. Om mellanvågsspolen är inkopplad
och kondensatorn har ett visst värde så
att kretsen ger resonans för t. ex. 426
meter, kommer Stockholm på 426 me-
ter in. Försöka vi däremot att taga
in Rom på 421 meter med en apparat
med endast en krets, torde vi miss-
lyckas så länge Stockholmssändaren är
i gång, därför att mottagarens selek-
tivitet, d. v. s. förmåga att särskilja i
våglängd närbelägna stationer, är pro-
portionell mot antalet kretsar, och man
torde behöva minst fem för att kunna
stämma bort en stark lokalsändare. Tek-
niskt-ekonomiska skäl hindra oss från
att låta fler än tre eller möjligen fyra
kondensatorer drivas från samma axel
i vanliga mottagare. Kondensatorerna
måste nämligen stämma exakt med
varandra över hela skalan för att inte
någon av kretsarna skall bli avstämd
till en annan våglängd än de övriga.
För att ändå kunna framställa relativt
billiga mottagare med 6—10 kretsar, har
man gjort på följande sätt: När den
mottagna radiovågen passerar ”förselek-
tionskretsarna” till dess frekvens, om-
vandlas den till en våg med konstant
våglängd, mellanfrekvensen. Då mellan-
frekvensen är oberoende av den inkom-
mande stationens våglängd, kunna vi
mata in den i ett antal kretsar, som en
FRANKESKA MASKINEN 50 ÅR
Å r 1891 höll den tyske telegrafingen-
jören Adolf Franke på med att med-
delst mätningar undersöka telefonled-
ningar och konstruerade på grund av
därvid gjorda erfarenheter en mätappa-
rat, som sedermera blev känd under
namnet den Frankeska maskinen.
Med denna maskin lade Franke grun-
den till den vidare utvecklingen av te-
lefon- och ledningstekniken. Förut kun-
Frankes maskin sådan den såg ut 1891 (t. v.) och 1911 (t. h.) med vertikal axel
och särskild manöverpulpet.
gång för alla ställts in (på fabriken)
till mellanfrekvensens våglängd. Så
långt är allt gott och väl, men hur om-
vandlar man en våglängd, vilken som
helst, till en konstant sådan?
Med tillhjälp av interferens går det.
Vi låta en lokal ”sändare” alstra en våg,
som skiljer sig ett visst konstant period-
tal (mellanfrekvensens) från den mot-
tagna signalen. Den lokala sändaren
avstämmes med en kondensator, som sit-
ter på samma axel som förselektions-
kretsarnas kondensatorer. Därigenom
kan hela supern avstämmas med en ratt.
Vi hoppas att våra läsare genom den-
na kortfattade redogörelse fått ett be-
grepp om huvudpricipen i en super-
heterodynmottagare.
Billy.
Patentlag-
stiftningen.
Justtempnisre mn har tillkallat civilin-
genjör Nils Bergling, Stockholm, över-
ingenjör Henry Brahmer, Sollentuna, ci-
vilingenjör Gösta Dahl, Stockholm, dir.
K. E. Eriksson, Västerås, och dir. Axel
Hasselrot, Stockholm, att såsom sär-
skilda sakkunniga delta i överläggnin-
gar med f. generaldirektör H. Hjertén i
egenskap av utredningsman rörande pa-
tentlagstiftningen.
de man endast stödja sig på teoretiska
beräkningar och experiment och var icke
i stånd att mäta för talöverföringen så
viktiga egenskaper som ledningsmot-
stånd, avledning, kapacitet och självin-
duktion under driftsmässiga betingelser.
Principen för Frankes maskin består
väsentligen i att två elektromotoriska
krafter med samma frekvens balanseras
mot varandra. Maskinen består av två
tonfrekvensgeneratorer, som drivas av
samma motor och vars faser och ampli-
tud kunna regleras oberoende av varan-
dra. Maskinen har två magnetfält, som
framställts genom två tandade järnski-
vor på ömse sidor om en magnetise-
ringslindning och vilka påverka två sta-
tionära ankare, som skjuta in mellan
de båda skivorna... Ankarna bestodo. ur-
sprungligen av skifferringar med: in-
skärningar, i vilka en sick-sacklindning
var placerad. Det ena ankaret kunde
medelst en mikrometerskruv vridas .om
sin axel, så att en fasförskjutning er-
hölls. Det andra ankaret kunde för reg-
lering av amplituden vridas ur magnet-
fältet under det att frekvensen regle-
rades genom motorn.
Med denna maskin undersökte Franke
telefonapparater, kondensatorer och led-
ningar och fastställde de olika elektris-
ka värdenas inflytande på talöverförin-
gen. Av mätningarna framgick med ail
tydlighet, att avledningen utgör de
största svårigheten för telefonering på
stora avstånd. Det vår först genom ra-
diorörets utveckling som enklare mät-
apparater kunde konstrueras,
TEKNIK för ALLA 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>