> I -Spole I MH den dor a, vad är en super? Den frågan har nog många av TfA:s läsare ställt sig, och därför skola vi försöka ge ett svar här nedan. Först ta vi oss en titt på ett fysika- liskt fenomen, som kallas för interfe- rens. Slå vi an två närbelägna tangen- ter på ett piano, höres en ton, som lik- som ”svävar”. Svävningens frekvens är lika med skillnaden i periodtal hos tonerna. Interferensfenomenet gäller för alla vågrörelser, alltså både ljud och radio, och det är interferens inom det senare området som användes i supern, eller för att använda den rätta termen, VAD ÄR EN ”SUPER”? superheterodynmottagaren. När vi ta in en station på vår radio, så är det en eller flera kretsar, se fig., som bestäm- ma, att det just är den stationen och ingen annan vi få in. Praktiskt taget alla moderna radioap- parater äro så konstruerade, att våg- längdsomkopplaren kopplar in en spole, avsedd för området i fråga, medan den variabla kondensatorn drives från ska- lan. Om mellanvågsspolen är inkopplad och kondensatorn har ett visst värde så att kretsen ger resonans för t. ex. 426 meter, kommer Stockholm på 426 me- ter in. Försöka vi däremot att taga in Rom på 421 meter med en apparat med endast en krets, torde vi miss- lyckas så länge Stockholmssändaren är i gång, därför att mottagarens selek- tivitet, d. v. s. förmåga att särskilja i våglängd närbelägna stationer, är pro- portionell mot antalet kretsar, och man torde behöva minst fem för att kunna stämma bort en stark lokalsändare. Tek- niskt-ekonomiska skäl hindra oss från att låta fler än tre eller möjligen fyra kondensatorer drivas från samma axel i vanliga mottagare. Kondensatorerna måste nämligen stämma exakt med varandra över hela skalan för att inte någon av kretsarna skall bli avstämd till en annan våglängd än de övriga. För att ändå kunna framställa relativt billiga mottagare med 6—10 kretsar, har man gjort på följande sätt: När den mottagna radiovågen passerar ”förselek- tionskretsarna” till dess frekvens, om- vandlas den till en våg med konstant våglängd, mellanfrekvensen. Då mellan- frekvensen är oberoende av den inkom- mande stationens våglängd, kunna vi mata in den i ett antal kretsar, som en FRANKESKA MASKINEN 50 ÅR Å r 1891 höll den tyske telegrafingen- jören Adolf Franke på med att med- delst mätningar undersöka telefonled- ningar och konstruerade på grund av därvid gjorda erfarenheter en mätappa- rat, som sedermera blev känd under namnet den Frankeska maskinen. Med denna maskin lade Franke grun- den till den vidare utvecklingen av te- lefon- och ledningstekniken. Förut kun- Frankes maskin sådan den såg ut 1891 (t. v.) och 1911 (t. h.) med vertikal axel och särskild manöverpulpet. gång för alla ställts in (på fabriken) till mellanfrekvensens våglängd. Så långt är allt gott och väl, men hur om- vandlar man en våglängd, vilken som helst, till en konstant sådan? Med tillhjälp av interferens går det. Vi låta en lokal ”sändare” alstra en våg, som skiljer sig ett visst konstant period- tal (mellanfrekvensens) från den mot- tagna signalen. Den lokala sändaren avstämmes med en kondensator, som sit- ter på samma axel som förselektions- kretsarnas kondensatorer. Därigenom kan hela supern avstämmas med en ratt. Vi hoppas att våra läsare genom den- na kortfattade redogörelse fått ett be- grepp om huvudpricipen i en super- heterodynmottagare. Billy. Patentlag- stiftningen. Justtempnisre mn har tillkallat civilin- genjör Nils Bergling, Stockholm, över- ingenjör Henry Brahmer, Sollentuna, ci- vilingenjör Gösta Dahl, Stockholm, dir. K. E. Eriksson, Västerås, och dir. Axel Hasselrot, Stockholm, att såsom sär- skilda sakkunniga delta i överläggnin- gar med f. generaldirektör H. Hjertén i egenskap av utredningsman rörande pa- tentlagstiftningen. de man endast stödja sig på teoretiska beräkningar och experiment och var icke i stånd att mäta för talöverföringen så viktiga egenskaper som ledningsmot- stånd, avledning, kapacitet och självin- duktion under driftsmässiga betingelser. Principen för Frankes maskin består väsentligen i att två elektromotoriska krafter med samma frekvens balanseras mot varandra. Maskinen består av två tonfrekvensgeneratorer, som drivas av samma motor och vars faser och ampli- tud kunna regleras oberoende av varan- dra. Maskinen har två magnetfält, som framställts genom två tandade järnski- vor på ömse sidor om en magnetise- ringslindning och vilka påverka två sta- tionära ankare, som skjuta in mellan de båda skivorna... Ankarna bestodo. ur- sprungligen av skifferringar med: in- skärningar, i vilka en sick-sacklindning var placerad. Det ena ankaret kunde medelst en mikrometerskruv vridas .om sin axel, så att en fasförskjutning er- hölls. Det andra ankaret kunde för reg- lering av amplituden vridas ur magnet- fältet under det att frekvensen regle- rades genom motorn. Med denna maskin undersökte Franke telefonapparater, kondensatorer och led- ningar och fastställde de olika elektris- ka värdenas inflytande på talöverförin- gen. Av mätningarna framgick med ail tydlighet, att avledningen utgör de största svårigheten för telefonering på stora avstånd. Det vår först genom ra- diorörets utveckling som enklare mät- apparater kunde konstrueras, TEKNIK för ALLA 13