Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstiga kanoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
La
NN
fee non
V25
EE
RRIPIPLILLG JSF
OZ
Eduard Hayles kanon: A skiljevägg mellan krutkammaren och vattenbehållaren B.
C — projektil. Gasen, som bildas vid krutets förbränning, pressar väggen A utåt.
så att projektilen drives ur pipan. 180 g krut ger en utgångshastighet av 280 m/s.
talet —-ångans och elektricitetens
genombrottsperiod — gjordes så-
lunda ideliga försök att konstruera
elektriska eller ångtryckskanoner.
Varje ny ”kraft”, som tages i an-
språk av tekniken, väcker naturli-
gen stora förväntningar, som emel-
lertid aldrig infrias i tillnärmelsevis
den = utsträckningen, människorna
under den första glädjeyran före-
ställa sig.
Ängkanonen.
Ängkanonen har gamla anor.
iErerokniarki do. dia VIN € hi vars
oroliga geni sysslade med nästan
allt, har beskrivit en sådan kanon;
han påstår sig ha fått idén ifrån
Arkimedes. Halftannat århundrade
senare uppställde D a vid Ri-
vault ett ”teorem”, avsett att
bevisa ångkanonens effektivitet :
”THEOREM XV man kan av-
lossa en kanon med hjälp av bara
vatten.
FÖRUTSÄTTNINGAR: Vi ha
kanonen AB (fig. 2), som är fylld
med vatten från A till D. Fänghålet
måste vara väl tilltäppt och röret täp-
pes av kulan E, som måste ha exakt
samma kaliber som röret, så att var-
ken luft eller vatten slippa igenom.
Man Fare eld under kanonen mellan
ÅA och
Fig. 2. Rivaults ”vattenkanon”.
4 TEKNIK för ALLA
SLUTSATS: Jag påstår, att kano-
nen kommer att skjuta ut kulan!
BEVIS: Elden är tunnare än vatt-
net — alltså utvidgas detta av värme.
Vattnet tränger ut kulan med våldsam
kraft. Alltså kan en kanon avlossas
med bara vatten.”
Trots det eleganta beviset lycka-
des Rivault emellertid enligt pålit-
liga "uppgifter aldrig avlossa ett
enda-skott ”med bara vatten”.
Det dröjde ända till omkr. 1750
innan allvarliga försök med ång-
kanoner åter upptogos, försök, som
i sin tur inspirerade W a t t att
fören kortare tid ägna sig åt pro-
blemet. Den store uppfinnarens er-
farenheter måtte emellertid inte ha
varit särskilt uppmuntrande, ty han
övergav snart hela projektet. I
Frankrike sysslade general G é-
fr ard med liknande försök, som
slukade stora summor men mycket
liten valuta.
Är 1825 påstods den amerikanske
ingenjören P erkins ha lyckats
att med en ångkanon av sitt ny-
uppfunna system komma upp till en
skjuthastighet av icke mindre än
1.080 skott per minut! Kulorna
slungades ut av ett ångtryck på 40
—50 atmosfärer ; deras genomslags-
kraft påstås ha räckt att slå igenom
11 successiva entums furuplankor,
uppställda med en tums mellanrum.
Senare uppgavs, att kulorna från
Perkins kanon utan svårighet ge-
nomborrade 6 mm järnplåt, t. o. m.
bättre än vanliga kanoner och för
1/250 av-kostnaden per skott för
dylika !
I Frankrike, där förtroendet ör
ångans möjligheter i krigets tjänst
tydligen var större än annorstädes,
väckte ryktena om Perkins uppfin-
ning ett enormt uppseende, och
myndigheterna skyndade sig att in-
köpa en kanon, modell Perkins, ka-
liber 4 (d. v. s. för kulor av 4 skål-
punds vikt) i och för skjutförsök,
som utfördes i Vincennes år 1828.
Eldningen av ”ångpannan” började
en förmiddag kl. 12.17, men det
dröjde till kl. 1.40 innan det behöv-
liga trycket av 60 atm. uppnåtts.
Därefter skötos 40 skott i följd på
distanser från 280 till 1,200 m. Se-
dan skötos flera serier av skott 16
—19 per minut. Man fann alltså, att
systemet faktiskt fungerade; men
militärkommissionen, som utförde
provskjutningarna, ställde sig likväl
avvisande på grund av apparatens
invecklade och oviga konstruktion
och de dyra ”driftskostnaderna”: de
ovannämnda experimenten krävde
en förbrukning av bl. a. 100 kg ved,
352 kg stenkol och 1.150 liter vat-
ten, annat att förtiga.
Sedan dess har det varit tyst om
ångkanonen, med undantag för vis-
sa planer av Bessemer på
1870-talet, som till ingenting ledde.
Centrifugalkanoner.
Den 10 september 1871 publice-
rade en fransk uppfinnare, D u-
Tr and, ett utkast till en ”Centri-
fugalkulspruta”, vars konstruktion
framgår av fig. 3. Kulorna, som
magasineras i behållaren R, matas
fram, en och en, genom en kanal, 0,
och falla ned på en hastigt rote-
rande stålskiva, P. Genom diverse
styrnings- och fartreglerande in-
rättningar kan en. bestämd skott-
riktning inställas och kulans ut-
gångshastighet bestämmas på det
ballistiskt sett gynnsammaste sät-
tet.
De praktiska resultaten av Du-
rands idé ha icke gått till historien,
men år 1901 upptogs hans projekt
av en engelsman, J a mes Jud-
g e, vilken enligt en samtida refe-
rent, vars sannfärdighet måhända
påverkades av hans entusiasm, med
en sådan apparat skulle ha lyckats
avskjuta 3,000 stycken 75 mm-pro-
jektiler i minuten med en utgångs-
hastighet av 610 m/s. För att upp-
nå detta onekligen imponerande re-
sultat lär Judge ha använt en me-
tallskiva med en diameter av 150
RR DE
PERSER
z
C
SMP
sårig
FÖTT RAR
RN nr 0 ang rn
BA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>