La NN fee non V25 EE RRIPIPLILLG JSF OZ Eduard Hayles kanon: A skiljevägg mellan krutkammaren och vattenbehållaren B. C — projektil. Gasen, som bildas vid krutets förbränning, pressar väggen A utåt. så att projektilen drives ur pipan. 180 g krut ger en utgångshastighet av 280 m/s. talet —-ångans och elektricitetens genombrottsperiod — gjordes så- lunda ideliga försök att konstruera elektriska eller ångtryckskanoner. Varje ny ”kraft”, som tages i an- språk av tekniken, väcker naturli- gen stora förväntningar, som emel- lertid aldrig infrias i tillnärmelsevis den = utsträckningen, människorna under den första glädjeyran före- ställa sig. Ängkanonen. Ängkanonen har gamla anor. iErerokniarki do. dia VIN € hi vars oroliga geni sysslade med nästan allt, har beskrivit en sådan kanon; han påstår sig ha fått idén ifrån Arkimedes. Halftannat århundrade senare uppställde D a vid Ri- vault ett ”teorem”, avsett att bevisa ångkanonens effektivitet : ”THEOREM XV man kan av- lossa en kanon med hjälp av bara vatten. FÖRUTSÄTTNINGAR: Vi ha kanonen AB (fig. 2), som är fylld med vatten från A till D. Fänghålet måste vara väl tilltäppt och röret täp- pes av kulan E, som måste ha exakt samma kaliber som röret, så att var- ken luft eller vatten slippa igenom. Man Fare eld under kanonen mellan ÅA och Fig. 2. Rivaults ”vattenkanon”. 4 TEKNIK för ALLA SLUTSATS: Jag påstår, att kano- nen kommer att skjuta ut kulan! BEVIS: Elden är tunnare än vatt- net — alltså utvidgas detta av värme. Vattnet tränger ut kulan med våldsam kraft. Alltså kan en kanon avlossas med bara vatten.” Trots det eleganta beviset lycka- des Rivault emellertid enligt pålit- liga "uppgifter aldrig avlossa ett enda-skott ”med bara vatten”. Det dröjde ända till omkr. 1750 innan allvarliga försök med ång- kanoner åter upptogos, försök, som i sin tur inspirerade W a t t att fören kortare tid ägna sig åt pro- blemet. Den store uppfinnarens er- farenheter måtte emellertid inte ha varit särskilt uppmuntrande, ty han övergav snart hela projektet. I Frankrike sysslade general G é- fr ard med liknande försök, som slukade stora summor men mycket liten valuta. Är 1825 påstods den amerikanske ingenjören P erkins ha lyckats att med en ångkanon av sitt ny- uppfunna system komma upp till en skjuthastighet av icke mindre än 1.080 skott per minut! Kulorna slungades ut av ett ångtryck på 40 —50 atmosfärer ; deras genomslags- kraft påstås ha räckt att slå igenom 11 successiva entums furuplankor, uppställda med en tums mellanrum. Senare uppgavs, att kulorna från Perkins kanon utan svårighet ge- nomborrade 6 mm järnplåt, t. o. m. bättre än vanliga kanoner och för 1/250 av-kostnaden per skott för dylika ! I Frankrike, där förtroendet ör ångans möjligheter i krigets tjänst tydligen var större än annorstädes, väckte ryktena om Perkins uppfin- ning ett enormt uppseende, och myndigheterna skyndade sig att in- köpa en kanon, modell Perkins, ka- liber 4 (d. v. s. för kulor av 4 skål- punds vikt) i och för skjutförsök, som utfördes i Vincennes år 1828. Eldningen av ”ångpannan” började en förmiddag kl. 12.17, men det dröjde till kl. 1.40 innan det behöv- liga trycket av 60 atm. uppnåtts. Därefter skötos 40 skott i följd på distanser från 280 till 1,200 m. Se- dan skötos flera serier av skott 16 —19 per minut. Man fann alltså, att systemet faktiskt fungerade; men militärkommissionen, som utförde provskjutningarna, ställde sig likväl avvisande på grund av apparatens invecklade och oviga konstruktion och de dyra ”driftskostnaderna”: de ovannämnda experimenten krävde en förbrukning av bl. a. 100 kg ved, 352 kg stenkol och 1.150 liter vat- ten, annat att förtiga. Sedan dess har det varit tyst om ångkanonen, med undantag för vis- sa planer av Bessemer på 1870-talet, som till ingenting ledde. Centrifugalkanoner. Den 10 september 1871 publice- rade en fransk uppfinnare, D u- Tr and, ett utkast till en ”Centri- fugalkulspruta”, vars konstruktion framgår av fig. 3. Kulorna, som magasineras i behållaren R, matas fram, en och en, genom en kanal, 0, och falla ned på en hastigt rote- rande stålskiva, P. Genom diverse styrnings- och fartreglerande in- rättningar kan en. bestämd skott- riktning inställas och kulans ut- gångshastighet bestämmas på det ballistiskt sett gynnsammaste sät- tet. De praktiska resultaten av Du- rands idé ha icke gått till historien, men år 1901 upptogs hans projekt av en engelsman, J a mes Jud- g e, vilken enligt en samtida refe- rent, vars sannfärdighet måhända påverkades av hans entusiasm, med en sådan apparat skulle ha lyckats avskjuta 3,000 stycken 75 mm-pro- jektiler i minuten med en utgångs- hastighet av 610 m/s. För att upp- nå detta onekligen imponerande re- sultat lär Judge ha använt en me- tallskiva med en diameter av 150 RR DE PERSER z C SMP sårig FÖTT RAR RN nr 0 ang rn BA