RR rrerit RR RNRE. ör värk Hj FA RANG, frbrrers ; CF EN 2 3 EN T 4 SÅ v SA Fig. 83. Durands centrifugalkul- spruta. 1) Driv- hjul med utväx- ling (8). 2) & 5) styrningsanordnin- gar. 3) & 4) kul- reservoir och mat- ningsanordning.?) roterande metall- elina cm, vägande 226 kg och driven av en elektrisk motor, som bibringade den en rotationshastighet av 12,000 minutvarv ! Behöver det tilläggas, att någon officiell bekräftelse på dessa data aldrig presterades? Omkr. 1925 kom en ryss, B es o- brazov, på idén att med centri- fugalkrafternas hjälp utslunga ett slags . excenter-projektiler. Ett exemplar av maskinen kom till ut- förande, och avslöjade sig verkligen som en sannskyldig helvetesmaskin — för servisen! Projektilerna envi- sades nämligen att gå åt fel håll, vilket vid kontrollberäkningar vi- sade sig bero på att tidsinställnin- gen för skottens avlossande måste vara exakt på 1/1.000.000 sekund när, om den beräknade skottrikt- ningen skall kunna hållas med nå- gon precision £lektriska kanoner. 1884 hittade en fransk advokat, La Lauze i Dax, på att en elek- trisk kanon borde kunna konstru- eras med utnyttjande av de elektro- magnetiska krafter, som alstras av strömmen i en spole; praktiska för- . sök visade emellertid, att apparatu- ren blev alltför invecklad och dyr- bar — det krävdes i det närmaste en liten kraftstation för att uppnå intressanta resultat med moderna projektilstorlekar. 1901 meddelades det att Birke- land i Norge skulle ha konstru- erat en elektrisk kanon, som kunde utslunga projektiler på upp till 1 tons vikt. Uppgiften visade sig va- ra något överdriven; vad som upp- nåtts var att bibringa projektiler om 8 kg vikt en initialhastighet av LSOFIIN/S: av ett slags spolar och kanon-”rö- Projektilerna utgjordes Fig. 4. ”Tvilling”-projektiler, samman- hållna med kedja. ret” var lindat för högspänning. Knepet låg i en specialkonstruerad strömbrytare. Fig. 5. FPFauckhon-Villeplées elektriska kanon. Pilen E sluter strömkraften PRR'BE'NS. dSärgeneratorn. Vid ungefär denna tid tycks pu- blikens tilltro till elektrokanonernas användbarhet ha varit ganska högt uppdriven att döma efter en artikel i den kända Paris-tidningen Jo ur- n a 1; artikelförfattaren presente- rade en elektrokanon, ”som kan skjuta 1.000—1.200 skott i sekun- den. Denna kanon är f. ö. ofarlig för servisen, då den kan gö- ras av celluloid" Tidnin- gen uppgav tyvärr inte, var man kunde köpa denna verkligt goda kanon, är Å Under rade ytterligare en annan fransman, FEauchon-=Ville plee, en mera allvarligt menad konstruktion, förra världskriget lance- vars princip framgår av fig. 5. Ka- nonen arbetar efter dynamons prin- cip; projektilen utgör en del av strömkretsen, men runt omkring den skapas ett magnetiskt fält, vars kraftlinjer gå vinkelrätt mot ström- kretsfältets.. Med kunde pil-liknande projektiler, vä- detta ” system gande 50 g, bibringas initialhastig- heter på upp till 200 m/s; på 25 m håll slogo de igenom 8 cm tjocka trähinder. Projektiltyper. Vid sidan av uppslagen till nya kanonkonstruktioner förtjäna även vissa speciella projektilkonstruktio- ner en smula uppmärksamhet. Det- ta gäller särskilt om ”tvilling”-pro- jektiler, oftast avsedda för luftför- svaret; projektilens båda halvor sammanhållas av en tunn stålwire eller kedja, som spännes ut vid skottets avlossande. Projektiler av detta slag äro uppenbarligen ingen- ting annat än varianter i större skala av de bolas, med vilkas hjälp Sydamerikas gauchos infånga sitt villebråd, vid behov även sina per- sonliga ovänner. Figurerna visa ett par typer av dylika projektiler; deras praktiska betydelse har aldrig motsvarat uppfinnarnas förväntnin- gar. Rent allmänt kan sägas, att de enda ”nya” artilleripjäser eller -pro- jektiler, som f. n. synas lova något för framtiden, äro de som basera sig på någon form av r ake t- drift. För dessa har emellertid utförligt redogjorts i ett tidigare nummer av TfA (23/1940) till vil- ket vi hänvisa intresserade läsare.