TfA:s följetong:

TIDMASKINEN

En äventyrsroman av H. G. WELLS Sammandrag av det föregående: En engelsk vetenskapsman, för korthetens skull kallad Tidfararen, har lyckats konstruera en egendomlig maskin, med vilken han efter behag kan förflytta sig framåt eller tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av maskinen för några av sina vänner, som dock alla ställa sig mycket tvivlande beträffande ”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig emellertid för att bevisa riktigheten av sina teorier och startar en ”tidresa”. Han har just uttröttad återkommit från en färd in i framtiden och uppfordras av sina vänner, som inbjudits till middag i hans hem, att berätta om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade med maskinens hjälp förflyttat sig ett par hundra år in i framtiden och beskriver hur degenererat och småväxt människosläktet blivit genom frånvaro av någon kamp för tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse, att tidmaskinen försvunnit! Dessutom upptäcker han, att underjorden är genomdragen med tunnlar i vilka ett ännu mer degenererat, ljusskyggt släkte får utföra arbetet åt ytbefolkningen. (Forts. från föreg. nummer.) Det var kanhända denna oro och osäkerhetskänsla, som drev mig allt längre bort på mina upptäcktsfärder. Medan jag så en gång vandrade mot sydväst mot den höjning av landet, som kallas Combe Wood, observerade jag långt borta i riktning mot vårt Banstaed en stor grön byggning, som var helt olika alla dem som jag förut sett. Den var större än någon av de ruiner eller de palats, som jag förut kände till, och fasaden tycktes vara hållen i orientalisk stil. Den hade samma glans och samma blekt blågröna färgton, som man återfinner på en viss sort av kinesiskt porslin. Byggnadens olika utseende antydde, att den använts till ett annat ändamål än övriga byggnader, och jag fick stor lust att gå och undersöka den närmare. Men som det var ganska sent på dagen, och jag först efter en tröttsam rundtur fått syn på platsen, beslöt jag att uppskjuta äventyret till påföljande dag. Jag återvände i stället till lilla Weena och välkomnades av hennes smekningar. Nästa morgon insåg jag tydligt, att min nyfikenhet vad beträffar det gröna porslinspalatset inte var något annat än ett självbedrägeri för att än en dag kunna undandraga mig det försök, som jag bävade för. Då beslöt jag att utan uppskov göra en nedstigning och startade tidigt på morgenen med en brunn nära palatset av granit som mål. Lilla Weena sprang med mig. Hon dansade vid min sida på vägen till brunnen, men när hon såg mig luta mig över kanten och speja nedåt, blev hon alldeles utom sig. ”Adjö, lilla Weena”, sade jag och kysste henne. Jag satte ned henne och började treva efter fotstöden innanför bröstvärnet. Jag måste bekänna, att jag gjorde det i en viss brådska, ty jag fruktade, att jag skulle tappa kuraget, om jag dröjde. Först såg Weena häpet på mig, men sedan uppgav hon ett högljutt jämmerrop, sprang fram till mig och försökte att hålla mig kvar. Jag tror, att hennes motstånd snarare eggade mig att fortsätta. Jag gjorde mig kanhända litet omilt fri från hennes grepp och befann mig i nästa ögonblick i brunnsöppningen. Jag såg hennes skräckslagna ansikte över brunnskanten och log mot henne för att lugna henne. Sedan måste jag rikta hela min uppmärksamhet på de ostadiga kramporna, vid vilka jag klängde mig fast. Jag hade att klättra nedför en lodrät gång, som väl var hundrafemtio meter lång. Nedstigandet möjliggjordes genom metallkrampor, som sköto ut från brunnsväggen. Men de voro avpassade för varelser, mycket mindre och lättare än jag. Jag greps snart av kramp och trötthet, men det var inte det värsta. En av kramporna böjde sig plötsligt under min tyngd, och jag var nära att falla huvudstupa i det svarta djupet nedanför. För ett ögonblick hängde jag på ena handen, och efter den erfarenheten tordes jag inte vila några fler gånger. Trots värkande armar och rygg fortsatte jag klättringen så hastigt som jag möjligen kunde. När jag tittade uppåt, såg jag brunnsöppningen som en liten rund, blå skiva, på vilken en stjärna var synlig och lilla Weenas huvud syntes som en rund, svart prick. Det dunkande ljudet av en maskin blev allt starkare och mera beklämmande. Allting utom den lilla runda cirkeln ovanför mitt huvud var fullkomligt mörkt, och när jag nästa gång såg upp, hade Weena försvunnit. Jag kände mig förskräckligt illa till mods och funderade till och med en stund på att klättra upp igen och lämna den undre världen åt sitt öde, men jag fortsatte dock oavbrutet nedklättringen. Till min obeskrivliga lättnad såg jag slutligen otydligt på en halv meters avstånd en smal glugg i väggen till höger om mig. Jag svängde, så att jag nådde den och fann då, att den bildade öppningen till en trång horisontal tunnel, i vilken jag kunda lägga mig ned och vila. Det var inte ögonblick för tidigt. Mina armar värkte, och jag hade fått sendrag i ryggen och skälvde i hela kroppen efter min ständiga fruktan att falla. Dessutom hade det oavbrutna mörkret inverkat menligt på mina ögon. Luften genljöd av stampet och dånet från maskinen, som pumpade ned luft i schaktet. Jag vet inte hur länge jag låg där. Tid och rum existerade ej. Jag vaknade vid att en mjuk hand vidrörde