Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TfA:s följetong:
TIDMASKINEN
En äventyrsroman
av
H. G. WELLS
Sammandrag av det föregående:
En engelsk vetenskapsman, för korthetens
skull kallad Tidfararen, har lyckats
konstruera en egendomlig maskin, med vilken han
efter behag kan förflytta sig framåt eller
tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av
maskinen för några av sina vänner, som dock
alla ställa sig mycket tvivlande beträffande
”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig
emellertid för att bevisa riktigheten av sina
teorier och startar en ”tidresa”. Han har just
uttröttad återkommit från en färd in i
framtiden och uppfordras av sina vänner, som
inbjudits till middag i hans hem, att berätta
om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade
med maskinens hjälp förflyttat sig ett par
hundra år in i framtiden och beskriver hur
degenererat och småväxt människosläktet
blivit genom frånvaro av någon kamp för
tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse,
att tidmaskinen försvunnit! Dessutom
upptäcker han, att underjorden är genomdragen
med tunnlar i vilka ett ännu mer
degenererat, ljusskyggt släkte får utföra arbetet
åt ytbefolkningen.
(Forts. från föreg. nummer.)
Det var kanhända denna oro och
osäkerhetskänsla, som drev mig allt längre
bort på mina upptäcktsfärder. Medan
jag så en gång vandrade mot sydväst
mot den höjning av landet, som kallas
Combe Wood, observerade jag långt
borta i riktning mot vårt Banstaed en stor
grön byggning, som var helt olika alla
dem som jag förut sett. Den var större
än någon av de ruiner eller de palats,
som jag förut kände till, och fasaden
tycktes vara hållen i orientalisk stil.
Den hade samma glans och samma blekt
blågröna färgton, som man återfinner
på en viss sort av kinesiskt porslin.
Byggnadens olika utseende antydde,
att den använts till ett annat ändamål
än övriga byggnader, och jag fick stor
lust att gå och undersöka den närmare.
Men som det var ganska sent på dagen,
och jag först efter en tröttsam rundtur
fått syn på platsen, beslöt jag att
uppskjuta äventyret till påföljande dag. Jag
återvände i stället till lilla Weena och
välkomnades av hennes smekningar.
Nästa morgon insåg jag tydligt, att
min nyfikenhet vad beträffar det gröna
porslinspalatset inte var något annat än
ett självbedrägeri för att än en dag
kunna undandraga mig det försök, som
jag bävade för.
Då beslöt jag att utan uppskov göra
en nedstigning och startade tidigt på
morgenen med en brunn nära palatset
av granit som mål.
Lilla Weena sprang med mig. Hon
dansade vid min sida på vägen till
brunnen, men när hon såg mig luta mig
över kanten och speja nedåt, blev hon
alldeles utom sig.
”Adjö, lilla Weena”, sade jag och
kysste henne. Jag satte ned henne och
började treva efter fotstöden innanför
bröstvärnet.
Jag måste bekänna, att jag gjorde det
i en viss brådska, ty jag fruktade, att
jag skulle tappa kuraget, om jag
dröjde. Först såg Weena häpet på mig,
men sedan uppgav hon ett högljutt
jämmerrop, sprang fram till mig och
försökte att hålla mig kvar. Jag tror, att
hennes motstånd snarare eggade mig att
fortsätta. Jag gjorde mig kanhända
litet omilt fri från hennes grepp och
befann mig i nästa ögonblick i
brunnsöppningen. Jag såg hennes
skräckslagna ansikte över brunnskanten och log
mot henne för att lugna henne. Sedan
måste jag rikta hela min
uppmärksamhet på de ostadiga kramporna, vid vilka
jag klängde mig fast.
Jag hade att klättra nedför en
lodrät gång, som väl var hundrafemtio
meter lång. Nedstigandet möjliggjordes
genom metallkrampor, som sköto ut från
brunnsväggen. Men de voro avpassade
för varelser, mycket mindre och lättare
än jag.
Jag greps snart av kramp och
trötthet, men det var inte det värsta. En av
kramporna böjde sig plötsligt under min
tyngd, och jag var nära att falla
huvudstupa i det svarta djupet nedanför.
För ett ögonblick hängde jag på ena
handen, och efter den erfarenheten
tordes jag inte vila några fler gånger.
Trots värkande armar och rygg
fortsatte jag klättringen så hastigt som jag
möjligen kunde.
När jag tittade uppåt, såg jag
brunnsöppningen som en liten rund, blå
skiva, på vilken en stjärna var synlig
och lilla Weenas huvud syntes som en
rund, svart prick.
Det dunkande ljudet av en maskin
blev allt starkare och mera
beklämmande. Allting utom den lilla runda
cirkeln ovanför mitt huvud var
fullkomligt mörkt, och när jag nästa gång såg
upp, hade Weena försvunnit.
Jag kände mig förskräckligt illa till
mods och funderade till och med en
stund på att klättra upp igen och lämna
den undre världen åt sitt öde, men jag
fortsatte dock oavbrutet nedklättringen.
Till min obeskrivliga lättnad såg jag
slutligen otydligt på en halv meters
avstånd en smal glugg i väggen till höger
om mig. Jag svängde, så att jag nådde
den och fann då, att den bildade
öppningen till en trång horisontal tunnel, i
vilken jag kunda lägga mig ned och vila.
Det var inte ögonblick för tidigt. Mina
armar värkte, och jag hade fått sendrag
i ryggen och skälvde i hela kroppen
efter min ständiga fruktan att falla.
Dessutom hade det oavbrutna mörkret
inverkat menligt på mina ögon. Luften
genljöd av stampet och dånet från
maskinen, som pumpade ned luft i schaktet.
Jag vet inte hur länge jag låg där.
Tid och rum existerade ej. Jag
vaknade vid att en mjuk hand vidrörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:15 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-4/0010.html