mitt ansikte. Jag rusade upp, och fick fatt i mina tändstickor samt strök hastigt eld på en. Då såg jag tre framåtlutade, vita varelser, lika den, som jag sett uppe i ruinen, hastigt dra sig tillbaka för ljuset. På grund av att de levde i ett mörker, som tycktes mig ogenomträngligt, voro deras ögon abnormt stora och känsliga för ljuset, alldeles som ögonen på fiskar i de stora havsdjupen, och de reflekterade ljuset på samma sätt. Jag är därför alldeles säker på att de kunde se mig i dunklet, och det tycktes inte känna någon fruktan för mig, frånsett ljuset. Men så snart jag tände eld på en sticka för att kunna se dem, flydde de ögonblickligen och försvunno i de mörka prången och tunnlarna, varifrån deras ögon stirrade på mig på ett konstbesynnerligt sätt. Jag försökte ropa till dem, men deras språk var tydligen ett annat än folkets ovan jord, varför jag var överlämnad att reda mig på egen hand, så gott jag kunde. Även nu smög sig frestelsen över mig att fly utan att ha genomforskat platsen. Men jag försökte intala mig mod. ’Du är fast för det nu’, tänkte jag för mig själv, och trevande mig fram genom tunneln märkte jag, att dånet från maskinen blev starkare. Plötsligt öppnade sig tunneln framför mig, och jag kom ut på en öppen plats. När jag strukit eld på en ny tändsticka, såg jag, att jag befann mig i en stor välvd grotta, vars närmaste del för några ögonblick blev synlig i ljuset från min tändsticka, men längre bort låg inhöljd i fullständigt mörker. Mina intryck äro därför vaga, som helt naturligt är. Jag tyckte mig i dunklet urskilja konturerna av stora maskiner, som kastade mörka, groteska skuggor, i vilka spöklika morlocks gömde sig undan i ljusskenet. Luften var kvav och tryckande och bemängd med en svag lukt av nyss utgjutet blod. Litet längre bort i mittgången stod ett litet vitt metallbord, som tycktes dukat till måltid. Morlocks voro i alla händelser köttätare! Jag kommer ihåg, att jag redan då undrade, vad det kunde vara för ett stort djur, som ännu levde kvar och som försett morlocks med det blodiga köttstycke, jag såg på bordet. Det var allt så otydligt: den kväljande lukten, de stora obegripliga maskinerna och de vidriga gestalterna, som lurade i skuggan och endast väntade på mörkret för att överfalla mig igen. Stickan hade brunnit ut och brände mig på fingrarna, innan den föll till marken som en liten röd fläck mitt i mörkret. Jag har sedan ofta tänkt på, hur förfärligt illa utrustad jag var för ett sådant äventyr. När jag begav mig på färd med tidmaskinen, inbillade jag mig dumt nog, att framtidens människor i allting skulle vara bättre rustade än vi. Och så hade jag kommit utan vapen, utan läkemedel, utan något att röka — ibland saknade jag tobaken alldeles förskräckligt — och till och med utan att vara tillräckligt försedd med tändstickor! Om jag ändå hade tagit med mig en kamera! Då kunde jag ha tagit fotografi av den undre världen i blixtljus och sedan studerat den i frid och ro. Som det nu var, stod jag där med endast de vapnen och krafter, som naturen försett mig med: händer, fötter och tänder — och så de fyra säkerhetständstickor, som jag ännu hade kvar. Jag vågade inte tränga mig fram bland alla maskinerna, och det var först vid den sista glimten av tärdstickan, som jag upptäckte, att mitt förråd började lida mot upphällningen. Ända dittills hade det aldrig fallit mig in, att jag borde spara på dem utan slösat bort mer än halva asken för att därmed förvåna elois, som aldrig sett eld förr. Nu hade jag som sagt fyra tändstickor kvar, och medan jag stod där i mörkret, rörde en hand plötsligt vid min och långa fingrar gledo trevande över ansiktet på mig, och jag märkte en obehaglig odör i min närhet. Jag tyckte, att jag runt omkring mig kände andedräkten från en hel skara av de små förskräckliga varelserna och jag kände, hur någon försökte att sakta vrida tändsticksasken ur min hand, medan andra bakifrån trevade på mina kläder. Känslan av att dessa osedda varelser rörde mig var i högsta grad obehaglig. Det plötsliga medvetandet om min okunnighet vad beträffar deras sätt att tänka och handla stod helt levande för mig i mörkret. Jag hojtade åt dem av alla krafter. Då ryggade de tillbaka men jag kände strax, hur de omedelbart på nytt närmade sig. De grepo allt djärvare tag i mig, under det de viskade med underliga ljud till varandra. Jag darrade av fruktan och försökte hojta åt dem på nytt, men rösten lät skrovlig och osäker. Denna gång skrämde det dem föga, de kommo strax tillbaka med ett underligt flinande. Jag måste bekänna,att jag var ohyggligt rädd. Jag beslöt mig för att tända en ny sticka och under skyddet av dess flamma försöka att komma undan. Jag gjorde så, och utökande lågan med en bit papper, jag fann i min ficka, lyckades jag uppnå tunneln. Men jag hade inte kommit dit, förrän ljuset blåstes ut, och jag hörde tassandet av morlocks fötter, som liknade vindens eller regnets prassel bland torra löv, när de skyndade efter mig. I nästa ögonblick greps jag av många händer, och det fanns inget tvivel om att de försökte draga mig tillbaka. Jag tände en ny sticka och svängde den framför deras bländade ögon. Ni kan knappast få en föreställning om hur vämjeligt omänskliga de sågo ut, där de stodo och stirrade i sin blindhet och förvirring. Deras haklösa ansikten voro alldeles bleka och ögonen stora och rödgrå och saknade ögonlock. Men det är då säkert, att jag inte stannade för att se på dem utan drog mig på nytt tillbaka, och när min andra tändsticka hade brunnit ut, tände jag genast den tredje. Den var nästan utbrunnen, innan jag nådde öppningen uppåt. Jag lade mig ned vid ingången, ty dunkandet av den stora luftpumpen därnere hade gjort mig alldeles yr i huvudet. Sedan trevade jag åt sidorna för att finna fotstegen, men genast höggo de bakifrån tag i mina fötter och drogo mig häftigt tillbaka. Jag tände min sista sticka.... och den slocknade genast! Nu hade jag emellertid hunnit få tag i kramporna, och sparkarde av alla krafter lyckades jag befria mig från morlocks grepp. Jag klättrade uppåt, så fort jag någonsin kunde, medan de stodo kvar därnere och stirrade efter mig — alla utom en liten usling, som följde mig ett stycke och så när lyckats få med sig min sko som byte. Den klättringen tycktes mig oändlig! Under de sista tjugo, trettio foten kom ett häftigt illamående över mig och jag kunde endast med största möda hålla mig kvar. Den sista biten blev en förfärlig kamp mot svindeln. Det gick fullkomligt runt för mig och flera gånger tyckte jag att jag föll. Men slutligen kom jag likväl över brunnskanten och vacklade ut ur ruinen, ut till det bländande solskenet. Där föll jag framstupa: Till och med dammet luktade gott, tyckte jag. Sedan minns jag, att Wena kysste mina Tekniska institutet Dag- och Aftonskolor Nybrogatan 8 Stockholm Tel. 61 65 14, 61 65 15, 61 65 16, 65 15 13, 11 34 61. Exp.-tid kl. 9—16, 19—20. Studieråd: Professor Wolmar Fellenius. Rektor: Civilingejör Gustaf Goldkuhl. Ingenjörsexamen. Vägmästarkurs. El. installatörskurs. Specialkurser. Kort studietid. Platsanskaffning. Begär skolans prospekt.