Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt ansikte. Jag rusade upp, och fick
fatt i mina tändstickor samt strök
hastigt eld på en. Då såg jag tre
framåtlutade, vita varelser, lika den, som jag
sett uppe i ruinen, hastigt dra sig
tillbaka för ljuset.
På grund av att de levde i ett mörker,
som tycktes mig ogenomträngligt, voro
deras ögon abnormt stora och känsliga
för ljuset, alldeles som ögonen på fiskar
i de stora havsdjupen, och de
reflekterade ljuset på samma sätt. Jag är
därför alldeles säker på att de kunde se
mig i dunklet, och det tycktes inte känna
någon fruktan för mig, frånsett ljuset.
Men så snart jag tände eld på en sticka
för att kunna se dem, flydde de
ögonblickligen och försvunno i de mörka
prången och tunnlarna, varifrån deras
ögon stirrade på mig på ett
konstbesynnerligt sätt.
Jag försökte ropa till dem, men deras
språk var tydligen ett annat än folkets
ovan jord, varför jag var överlämnad
att reda mig på egen hand, så gott jag
kunde.
Även nu smög sig frestelsen över mig
att fly utan att ha genomforskat
platsen. Men jag försökte intala mig mod.
’Du är fast för det nu’, tänkte jag för
mig själv, och trevande mig fram genom
tunneln märkte jag, att dånet från
maskinen blev starkare.
Plötsligt öppnade sig tunneln framför
mig, och jag kom ut på en öppen plats.
När jag strukit eld på en ny
tändsticka, såg jag, att jag befann mig i en
stor välvd grotta, vars närmaste del för
några ögonblick blev synlig i ljuset från
min tändsticka, men längre bort låg
inhöljd i fullständigt mörker.
Mina intryck äro därför vaga, som
helt naturligt är. Jag tyckte mig i
dunklet urskilja konturerna av stora
maskiner, som kastade mörka, groteska
skuggor, i vilka spöklika morlocks gömde
sig undan i ljusskenet. Luften var kvav
och tryckande och bemängd med en svag
lukt av nyss utgjutet blod.
Litet längre bort i mittgången stod ett
litet vitt metallbord, som tycktes dukat
till måltid. Morlocks voro i alla
händelser köttätare!
Jag kommer ihåg, att jag redan då
undrade, vad det kunde vara för ett
stort djur, som ännu levde kvar och
som försett morlocks med det blodiga
köttstycke, jag såg på bordet. Det var
allt så otydligt: den kväljande lukten, de
stora obegripliga maskinerna och de
vidriga gestalterna, som lurade i skuggan
och endast väntade på mörkret för att
överfalla mig igen.
Stickan hade brunnit ut och brände
mig på fingrarna, innan den föll till
marken som en liten röd fläck mitt i
mörkret.
Jag har sedan ofta tänkt på, hur
förfärligt illa utrustad jag var för ett
sådant äventyr. När jag begav mig på
färd med tidmaskinen, inbillade jag mig
dumt nog, att framtidens människor i
allting skulle vara bättre rustade än vi.
Och så hade jag kommit utan vapen,
utan läkemedel, utan något att röka —
ibland saknade jag tobaken alldeles
förskräckligt — och till och med utan att
vara tillräckligt försedd med
tändstickor! Om jag ändå hade tagit med mig
en kamera! Då kunde jag ha tagit
fotografi av den undre världen i blixtljus
och sedan studerat den i frid och ro.
Som det nu var, stod jag där med
endast de vapnen och krafter, som naturen
försett mig med: händer, fötter och
tänder — och så de fyra
säkerhetständstickor, som jag ännu hade kvar.
Jag vågade inte tränga mig fram
bland alla maskinerna, och det var först
vid den sista glimten av tärdstickan,
som jag upptäckte, att mitt förråd
började lida mot upphällningen.
Ända dittills hade det aldrig fallit
mig in, att jag borde spara på dem utan
slösat bort mer än halva asken för att
därmed förvåna elois, som aldrig sett
eld förr.
Nu hade jag som sagt fyra
tändstickor kvar, och medan jag stod där i
mörkret, rörde en hand plötsligt vid min
och långa fingrar gledo trevande över
ansiktet på mig, och jag märkte en
obehaglig odör i min närhet.
Jag tyckte, att jag runt omkring mig
kände andedräkten från en hel skara av
de små förskräckliga varelserna och jag
kände, hur någon försökte att sakta
vrida tändsticksasken ur min hand,
medan andra bakifrån trevade på mina
kläder. Känslan av att dessa osedda
varelser rörde mig var i högsta grad
obehaglig. Det plötsliga medvetandet om
min okunnighet vad beträffar deras sätt
att tänka och handla stod helt levande
för mig i mörkret. Jag hojtade åt dem
av alla krafter. Då ryggade de tillbaka
men jag kände strax, hur de omedelbart
på nytt närmade sig. De grepo allt
djärvare tag i mig, under det de viskade med
underliga ljud till varandra. Jag
darrade av fruktan och försökte hojta åt
dem på nytt, men rösten lät skrovlig och
osäker. Denna gång skrämde det dem
föga, de kommo strax tillbaka med ett
underligt flinande.
Jag måste bekänna,att jag var
ohyggligt rädd. Jag beslöt mig för att tända
en ny sticka och under skyddet av dess
flamma försöka att komma undan. Jag
gjorde så, och utökande lågan med en
bit papper, jag fann i min ficka,
lyckades jag uppnå tunneln. Men jag hade
inte kommit dit, förrän ljuset blåstes ut,
och jag hörde tassandet av morlocks
fötter, som liknade vindens eller regnets
prassel bland torra löv, när de skyndade
efter mig.
I nästa ögonblick greps jag av många
händer, och det fanns inget tvivel om att
de försökte draga mig tillbaka. Jag
tände en ny sticka och svängde den
framför deras bländade ögon. Ni kan
knappast få en föreställning om hur
vämjeligt omänskliga de sågo ut, där
de stodo och stirrade i sin blindhet och
förvirring. Deras haklösa ansikten voro
alldeles bleka och ögonen stora och
rödgrå och saknade ögonlock.
Men det är då säkert, att jag inte
stannade för att se på dem utan drog
mig på nytt tillbaka, och när min andra
tändsticka hade brunnit ut, tände jag
genast den tredje. Den var nästan
utbrunnen, innan jag nådde öppningen
uppåt. Jag lade mig ned vid ingången,
ty dunkandet av den stora luftpumpen
därnere hade gjort mig alldeles yr i
huvudet.
Sedan trevade jag åt sidorna för att
finna fotstegen, men genast höggo de
bakifrån tag i mina fötter och drogo
mig häftigt tillbaka. Jag tände min
sista sticka.... och den slocknade
genast!
Nu hade jag emellertid hunnit få tag
i kramporna, och sparkarde av alla
krafter lyckades jag befria mig från
morlocks grepp. Jag klättrade uppåt, så
fort jag någonsin kunde, medan de stodo
kvar därnere och stirrade efter mig —
alla utom en liten usling, som följde mig
ett stycke och så när lyckats få med sig
min sko som byte.
Den klättringen tycktes mig oändlig!
Under de sista tjugo, trettio foten kom
ett häftigt illamående över mig och jag
kunde endast med största möda hålla
mig kvar. Den sista biten blev en
förfärlig kamp mot svindeln. Det gick
fullkomligt runt för mig och flera gånger
tyckte jag att jag föll.
Men slutligen kom jag likväl över
brunnskanten och vacklade ut ur ruinen,
ut till det bländande solskenet.
Där föll jag framstupa: Till och med
dammet luktade gott, tyckte jag. Sedan
minns jag, att Wena kysste mina
Tekniska institutet
Dag- och Aftonskolor Nybrogatan 8 Stockholm
Tel. 61 65 14, 61 65 15, 61 65 16, 65 15 13, 11 34 61. Exp.-tid kl. 9—16, 19—20.
Studieråd: Professor Wolmar Fellenius. Rektor: Civilingejör Gustaf Goldkuhl.
Ingenjörsexamen. Vägmästarkurs. El. installatörskurs. Specialkurser.
Kort studietid. Platsanskaffning. Begär skolans prospekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>