Fig. 4: Strukturen hos rayonfibrillerna liknar med sina kristallstockar ett fisk- nät. Tänkt förstoring 50.000 ggr. männen i brist på en bättre benämning kalla amorfa areor. Förvånande är det hur mycket öpp- ningar som finnas, ty vid mindre försto- ring ser det solitt ut. Det är emellertid just dessa öppna maskor, som förläna rayonet många viktiga egenskaper. Hur förhållandet är mellan maskorna och öppningarna avgör rayonets kvalitet. Om maskorna äro för täta, absorberas färg och fuktighet dåligt, och elasticiteten blir lidande; om nätet är för öppet, bliva förhållandena omvända. Korta stockar och många knutar göra produkten alltför sträckbar. "Om stoc- :karna ha olika diametrar, blir lystern li- dande och tråden ojämn. Den allmänna riktning stockarna intaga är av stor vikt. De 'måste alla: liksom: fibrillerna peka nedåt ”ströfnmen” men icke för re- gelbundet, ty då blir garnet för glansigt och elasticiteten- för liten. AX ro nu dessa små kristallstockar verk- ligen enheter eller äro de sammansatta av ännu mindre: enheter? Äro tomrum- men mellan stockarna verkligen tomma, eller finnes det någonting där? För att få svar härpå öka vi förstorin- gen till 500.000 gånger. Fig. 5 visar i detalj hur ändarna på några kristall- stockar äro sammanbundna. Varje stock visar sig här vara en tät knippa av pa- rallella trådar. Kemisten kallar detta för micellär-struktur, en enhetsknippa, som är uppbyggd av många molekyler. Utrymmet mellan stockarna, som för- "ut tycktes vara tomt, kan man nu se uppfyllt av lösa, vågformiga trådar. Det: är dessa lösa trådar, som fylla utrym- met mellan stockarnas ändar och, sträc- kande sig från den. ene till den andre, bilda de amorfa knutarna i- nätet. Och det är dessa vågiga trådar vi ha att tacka för många av rayonets viktiga egenskaper. De binda stockarna sä- kert men likväl elastiskt med varandra. De binda den ena stocken till den andra sidledes med ett böjligt lim, varigenom nätet blir starkt och står emot dragning. . De även absorbera och kvarhålla färg- ämnen samt taga upp och släppa ifrån sig fuktighet. Om antalet trådar är för litet, bliva knutarna för svaga och fi- bern brytes lätt av. Men om kristall- stockarna icke äro fast hoplimmade sida vid sida, blir tråden lös och går lätt sön- der. Dessa lösa trådar äro i själva verket det inre cement, amorfa lim, som är i högsta grad viktigt för en förstklassig produkt. Vad är förklaringen till att dessa trådar äro så viktiga och varav kommer sig deras limaktiga natur. Låt oss ta en titt på en av dessa tråd- Fig. 5: Ändarna på kristallfibrillerna med de lösa trådar, som bilda knutarna och limmet. Förstoringen tänkes vara 500.000 ggr. knippen under en tänkt förstoring av 5.000.000 gånger. Vi ha nu uppnått en förstoring, där vi kunna se själva mole- kylen. Fig. 6 visar, hur dessa långa molekyler tänkas se ut, och där de små ringarna föreställa atomerna, som äro sammanbundna i hexagonaler, vilka äro placerade sick-sackvis i rader. Härige- nom får trådens vågform såväl som fi- berns elasticitet sin förklaring. När fibrillerna sträckas, så dragas hexago- nalerna ut i en rak linje. När dragnin- gen upphör, återtaga de sitt sick-sack- läge. Men viktigast för rayonens kva- litet äro de armar som sträcka ut sig i mellanrummen på ömse sidor om hexa- gonalerna. Dessa kalla kemisterna för aktiva grupper, vilka liksom lim sträva att fatta tag i något, vare sig det är färgmolekyler, vatten eller t. o. m. kan- ske olja eller fett. Om andra kedjor av molekyler finnas i närheten, så gripa de tag i de utsträckta armarna. Det är detta ingripande av den ena kedjan i den (i = Cellulosamole- kylen erinrar starkt om soc- kermolekylen. NES J andra, som är orsaken till att kristall- stockarna byggas upp. De aktiva armarna däremot av de lösa trådar, som ligga mellan stockarna äro det lim, som sammanhåller den ena stocken med den andra, som fylla ut tomrummet mellan trådarna i nätet och förena sig med färgmolekyler, vatten- molekyler eller andra främmande äm- nen. Utan dessa aktiva fransar skulle varken kritallstockar eller nätverk kun- na bildas — och inte heller någon rayon. Om vi driver förstoringen till det yt- tersta — 50 millioner gånger, kunna vi undersöka: vad kemisterna anse vara rayonets fundamentalt kemiska enhet. Denna enhet är förvånande nog identisk med både trä- och bomullscellulosans och är mycket lik en sockermole- kyl. I verkligheten kan cellulosa lätt omvandlas till socker genom <ned- brytande av de band, som samman- hålla hexagonalerna. Fig. 7 visar den fundamentala enheten, som består av sex kolatomer, tio väteatomer (uteslutna på bilden för tydlighetens skull) och fem syreatomer.. Dessa fundamentala enhe- Pig. 6: Detalj. av enkla molekylrader vid 5 mill. ggrs tänkt förstoring. Cirk- larna. representera atomerna. i mole- kylen. ter bilda tillsammans de långa molekyler som: synas i fig. 6. En enkel rayontråd är således. upp- byggd på följande sätt: Fundamentala molekylenheter förena sig till långa ked- jor, försedda med aktiva sidoarmar, som hopkoppla ett flertal kedjor till en kom- pakt knippa — kristallstocken. De lösa trådarna bilda knutarna varvid limmet sammanhåller stockarna till ett nätverk av fibriller . De sistnämnda i sin tur sammanhållas löst av andra trådar och bilda på så sätt fibern. Många fibrer tillsammans bilda en tråd och många hopsnodda sådana rayongarnet. Nu återstår en viktig fråga att be- svara. Hur förvandlas träfiber till rayonfiber? Båda hava samma funda- mentala kemiska enheter och båda äro uppbyggda av cellulosa. I träfiber ligga emellertid kristall- stockarna i oordning och pekande i alla möjliga riktningar. Om rayon skall gö- ras därav, måste därför det lim, som (Forts. å nästa sida.) TEKNIK för ALLA 15