an kommer, han är faktiskt in- tresserad för min uppfinning! Gamle professor Thomler lade på tele- fonluren och tog några glädjeskutt framför sin fru, som tittade upp från sin strumplagning och såg förväntans- full ut. — Kommer han hit, hit till oss? — Nej, nej, han bad att jag skulle äta lunch tillsammans med honom på Astoria nu genast, så skulle vi talas vid. Tänk Elisabeth, tänk om det lyckas, då skall jag köpa dig.... Men vad det var hon skulle få drunk- nade i slamret av tamburdörren, då den ivrige professor Thomler satte iväg för att möta buljongtärningskungen och mångmillionären Herston. Elegansen och vimlet av kommande och gående gäster i den stora hallen på Astoria förvirrade professorn ett ögon- blick, men också bara ett ögonblick, ty intelligensens män äro rakt inte så bort- komna i det moderna livet, som fantasi- lösa romanförfattare, följande gammal slentrian, älskar att framställa dem. Det är klart att en livsgärning i labora- toriernas tysta och avskilda ro kanske inte ger den vassa armbåge och över- lägsna framfusighet, som nu för tiden står så högt i kurs, men professorn lät sig som sagt inte nämnvärt imponeras av lyxvärlden runt omkring utan slog sig oberörd ned i en ledig fåtölj, tittade på springvattnet och filosoferade. — Nej men se, där är ni ju, profes- sor, hörde han en behaglig röst, som av- 14 TEENIK för ALLA En skojfrisk och i viss mlån bröt hans funderingar. Har ni fått vän- ta länge? Kom nu med, så får vi en bit mat, och så kan vi prata i lugn och ro under tiden. Mr. Herston var verkligen en behaglig man med något kultiverat över sig, som gjorde att professor Thomler omedelbart trivdes i hans sällskap och förväntans- fullt följde honom upp till den väntande lunchen. — Ja, professor, jag är både intres- serad och något mystifierad av edert brev. En mentalradio skriver ni, som registrerar tankar. Om ni inte haft ett så solitt vetenskapligt anseende, hade min sekreterare säkert inte släppt ige- nom brevet till mig, men om. ... — Någon charlatan är jag verkligen inte, Mr Herston. Saken är i själva verket fullt möjlig och dessutom inte så svår att förklara. Den moderna fysi- kens lagar. ... — För Guds skull, professor Thom- ler, börja inte tala om krökta rum och tom tid och fjärde dimensionen och allt det där, då kommer jag att tro att jag tagit för många cocktails, och då måste jag gå och lägga mig. — Som ni vill då, Mr Herston. Jag ger väl bara några nakna fakta då. Ni ser den här reservoarpennan? — Ja, det var mig en tjockis, den rymmer då säkert minst en deciliter " bläck. — Den rymmer inte en droppe, sade professorn, men däremot innehåller den en hel del andra och mycket känsligare även sedelärande novell om en ny epokgörande uppfinning. Att läsa andras tankar hör inte alltid till det angenämaste... Av Ej: Boklund? saker, och.... ja, kort sagt, detta är mottagardelen till mentalradion. — Den lilla manicken, hur i all värl- den....? Och den skulle nu kunna lä- sa mina tankar? — Nej, inte ännu. Om den utan vi- dare bara tog emot alla tankevågor, som träffade den, skulle det ju bli ett för- färligt sammelsurium, för att nu inte tala om att ens egna tankar skulle över- rösta allt annat i den lilla högtalaren, ungefär som när en lokalstation slår ige- nom i radio. ; — Ja, det har ni naturligtvis rätt i. Nå, hur klarar man det problemet? — Mycket enkelt därigenom att tanke- vågorna, som i och för sig äro för svaga att uppfångas av mottagaren, förstär- kas, men — väl att märka — man för- stärker endast de tankevågor, som man vill höra. — Hm, och hur ämnar ni nu åstad- komma den saken? — Mycket enkelt. Åtminstone sedan man funderat ut det. Columbi ägg di- rekt. Och professor Thomler tog upp ur fickan en liten dosa av bly, oerhört tjockt bly till på köpet, öppnade den och visade ett ljusgult eller snarare hudfär- gat pulver. É — Det här, sade han, och stängde has- tigt igen locket på dosan, är en synte- tisk strålningssubstans av mycket intres- sant natur. Liksom radioaktiva ämnen sönderfaller den under avgivande av strålningsenergi. Därigenom får jag så att säga den nödvändiga kraften till tan- keradion, men så är det en annan sak också, som denna egedomliga substans åstadkommer, och det är en förstärkning av tankevågorna genom resonans. På så sätt slår jag två flugor i en smäll. — Nå, men hur ska man använda det där pulvret? — Ta ett korn av det och applicera på någon, så får ni höra hans tankar i den här lilla mikrohögtalaren. Profes-