Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mental-radion, av Uno Boklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>
sorn höll upp en liten tingest mellan
tummen och pekfingret.
— Kors, sade Herston vanvördigt, jag
trodde det var en brödkula, som ni sut-
tit och knådat ihop.
Men professorn log överseende och vi-
sade hur man stoppade in den i örat
som en propp.
— All right, sade Herston, får jag lå-
na den och så pennan, så gör vi ett prov
med detsamma. Vi kan ju försöka ky-
paren.
När kyparen serverade kaffet, råka-
de professor Thomler som av en händelse
snudda vid hans framsträckta hand.
Och vips satt ett litet osynligt kristall-
fjäll av det förrädiska pulvret fast på
huden.
Och till sin outsägliga häpnad hörde
Mr. Herston, som satt och fingrade på
reservoarpennan, i sitt öra en späd och
bräcklig, men dock för honom själv fullt
förnimbar stämma, som sade:
Undrar hur länge de här bofinkarna
sko, sitta här och pimpla kaffe och
hålla bordet.
— Hm, sade Herston, får jag notan.
Professorn såg upp med ett roat ut-
tryck och tömde sin kaffekopp.
— 6 dollars 25 cents, läste Herston
och drog upp en 10-dollarssedel. Ögon-
blickligen hördes stämman:
Om gubbtjyven har nån religion, så
får jag behålla sedeln.
— Det kan vara jämnt, sade Mr Her-
ston torrt. Ska vi gå?
De reste sig upp och lämnade bordet.
— "God middag, nickade Herston. En
djup och stum bugning från kyparen.
Far i frid, sade den späda stämman.
M: Thomler, sade Herston, när de
sedan gingo gatan fram, jag är
imponerad, oerhört imponerad, och jag
förstår till fullo de kommersiella möj-
ligheterna. Ni tillåter kanske att jag
lånar apparaten för att göra ytterligare
några prov i kväll.
— Naturligtvis, med nöje.
— Min hustru och jag ger nämligen
en liten fest i afton, fortsatte Herston,
och det skulle vara ett mycket lämpligt
tillfälle att bilda mig en närmare upp-
fattning om apparatens möjligheter.
Professor Thomler lät avgjort tvek-
sam i rösten då han insköt:
— Uppriktigt sagt så tänkte jag mig
inte att mitt instrument skulle finna an-
vändning som någon slags sällskapsför-
ströelse. Det är en högst allvarligt me-
nad sak och ingen skämtartikel.
— Min käre professor, ingenting kan
vara mig mera fjärran än att på något
sätt använda eder utomordentliga upp-
finning till gyckelspel, och jag försäkrar
eder att den endast kommer att använ-
das för ett rent privat ändamål. I för-
— troende sagt är det en ung mans avsik-
ter, visavis min dotter, som jag tänkte
pröva, och kan denna lilla tingest vara
mig behjälplig att svara på den fråga
han tydligen inom kort kommer att rikta
till mig så.... ja då lovar jag att vi
skola diskutera den ekonomiska sidan av
saken redan i morgon.
Och därmed skildes de.
När professorn kom hem väntade ho-
nom en ung, välklädd och distingerad
herre, mörklagd — alldeles kolsvart hår
— och i övrigt av ett intressant utseen-
de. Han föreställde sig som baron Neu-
pert och bad om ett samtal. Thomler
tyckte sig känna igen namnet i sam-
band med någon ekonomisk transaktion,
vari en baron Neupert spelat en fram-
stående roll. Hur som helst så var han
visst bottenrik, och av det följande sam-
talet framgick att han läst om Thom-
lers uppseendeväckande mentalradio och
eventuellt ville intressera sig i en ex-
ploatering av uppfinningen.
— Men givetvis vill jag först nog-
grant pröva saken själv. Kan jag få
låna ett exemplar och göra några prov i
afton?
— Naturligtvis, svarade Thomler för-
tjust över att nu ha två spekulanter.
Litet konkurrens kan aldrig skada, tänk-
te han, och baron Neupert tog farväl
med en mentalradio i fickan och nog-
granna instruktioner för dess skötande.
M r och Mrs Herston togo emot sina
gäster i den stora hallen till sitt
charmanta New-York-palats.
Mr Chesmar med fru och dotter an-
mäldes. Chesmar var en snäll själ, som
ansågs litet dum, men frun var så myc-
ket manhaftigare. Herston fumlade li-
tet med sin blydosa och skakade sedan
hand med dem. Han såg Mrs Chesmars
ögon mönstrande glida över hans hustru
och så kom det i hans öra:
Jaså det var du din morrhoppa, som
hade varit framme och köpt den där
toaletten hos Schiapoarelli.
Om gubbtjuven har någon religion, så
får jag behålla sedelm, tänkte kyparen.
Och så omedelbart från dottern:
Här finns ju inte en hygglig karl att
dansa med. Är det gubbutställning i
kväll?
Men så kom mamma Chesmar igen:
Men grönt klär dig Gud vare lov inte.
Du ser ut som du stod lik i den.
Från pappa Chesmar hördes däremot
inte ett ljud. Han var tom. Som van-
ligt.
Gästerna fortsatte att strömma in, or-
kestern spelade upp, dansen gick och
buffén länsades och fylldes i ett. Kort-
spelet kom också igång. Festen hade
börjat.
Herston följde med blicken sin unga
dotter, där hon dansade fram. Hon såg
inte riktigt belåten ut, trots all upp-
vaktning, och hela tiden kastade hon
sökande blickar mot entrén. — Den där
baronen har tydligen förvridit huvudet
på henne — nåja på sätt och vis inte
mig emot, men nog skulle jag hellre sett
att hon funnit någon bland våra egna
hyggliga pojkar. Fast gunås, de se inte
så intressanta ut och kysser inte på
hand så elegant. Och aldrig kan man
vara riktigt säker på de här svarthå-
TEKNIK för ALLA
10)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>