SR » Herston svängde på klacken — Fru Chesmar stod i dörren. Herston flydde till närmaste whiskyflaska. 7 tt skott, och så.... uiiltsch.... en raket gick fräsande i höjden, explo- derade och sände ut ett regn av röda, gröna och blå solar. Romerska ljus och bengaliska eldar kastade ett mystiskt skimmer över trädgården. — Släck ljuset, sade någon, det är störande för fyrverkeriet. Och så släck- tes ljuset i palatset, och solar, guldregn och vattenfall sprutade sin eld och reg- nade sina gnistkaskader. Gästerna sto- do och sutto i fönstersmygar och alkover och följde eldspelet ända till den fantas- tiska sluttablån, då hela trädgården tycktes vara ett enda eldhav, och träd och buskar, ja själva luften tycktes brin- na. ; Ljusen tändes igen, orkestern spelade upp och korkarna smällde. Blickarna blevo djärvare, och skämtet och glammet steg i ett brusande crescendo. Då hördes plötsligt ett gällt skrik bry- ta genom musiken och glammet. — Mina pärlor, mina pärlor! skar Annes röst genom rummet. Man skulle kunna ha hört en bomullstuss falla. Det Herstonska pärlshalsbandet! Stu- let? Eller bara tappat? På mindre än fem sekunder hade varenda gäst genom- forskat sin golvplätt. Nej, inte ett spår. — Det Herstonska pärlhalsbandet, 100.000 dollars. Hur många buljongtär- ningar blir det? viskade Taller till sin granne? — Tänk, viskade grannen i sin tur vidare, 150.000 dollars. Ty ifråga om siffror skadar det ju aldrig att vara på den säkra sidan. — Stäng dörrarna! Herstons klara, distinkta stämma slungade ut ordern, och gästerna höllo andan av obehag in- för vad som skulle komma. — Pappa, jag har inte varit ute ur rummet, det måste finnas här. — Jag har varit bredvid miss Her- ston hela tiden, hördes nu baron Neu- perts röst, och kan bekräfta att hon. va- rit här hela tiden. Jag föreslår att vi alla blir kroppsvisiterade. Börja med mig! Herston gick dröjande i riktning mot Neupert för att fullgöra den obehagliga uppgiften. Baronens ögon mötte honom med en kallt fientlig och överlägsen blick, som kom honom att känna sig yt- terst illa till mods. — Pappa, du tror väl inte... Anne trängde sig emellan dem? — Min lilla flicka, sade Herston, ingen tror någonting om någon, men... — Miss Anne, jag fordrar att bli vi- siterad, det är allas vår rättighet att få fria oss från misstankar. Men som värd tyckte Herston det hela var så obehagligt att han överlät åt hov- mästaren och sin sekreterare att under- söka gästerna. : "Resultatet var lika med noll. H erston stod villrådig mitt på golvet. Gästerna hade samlat sig i ivrigt diskuterande smågrupper. Festen var förstörd, stämningen förflyktigad. Alla 'sågo. plötsligt: glåmiga ut, det var som om man ett tu tre hoppat över nattens glada timmar och direkt hamnat i gry- ningens gråa dagen-efter-stämning. Vad skulle han göra? Ringa till polisen och tvinga gästerna att stanna kvar? I tan- karna såg han detektiver och poliser myllra in och börja långa och pinsamma förhör med de trötta och nervösa gäs- terna. Fördömt också ...! Hovmästaren närmade sig honom och viskade: — En av de extra kyparna är för- svunnen. Brown hette han. Han måste ha passat på att smita redan under fyr- verkeriet, för efteråt blev alla utgångar spärrade. — Tack gode Gud, då är saken klar! Mina gäster är oskyldiga och baronen också... Ring till polisen och ge dem signalement och alla andra upplysningar. Han steg upp på en stol, klappade i händerna och sade med sin vanliga lugna och klara röst: — Mina damer” och herrar, det be- klagliga intermezzot har fått sin förkla- ring. Saken är ordnad. Festen fortsät- ter. Orkester! Musik! Orkestern spelade upp, men gästerna tittade undrande på varandra, frågorna och gissningarna surrade i luften — ing- en visste besked. Till sist fingo emeller- tid alla klart för sig att ovanpå allt det här behövdes ett extra glas av någonting stär- kande. Ansiktena fingo färg igen, och dansen satte fart. Men Anne, som blivit lika häpen som alla de andra, drog baron Neu- pert med sig vid handen och ilade fram till sin fader. — Pappa, pappa, frå- gade hon andlöst, var är mina pärlor? Vem har funnit dem? — Det var en av ky- parna, som tagit dem, vände han sig leende mot dem. Polisen är under- rättad, vi har signale- mentet, så honom hug- ger de snart. Och pär- lorna också, tänker jag. Han tittade på sin dot- ter där hon stod, fortfa- rande med baronens hand i sin. — Förbaskat ståt- ligt par i alla fall, de gör sig tillsammans. XKon- traster. — Baronessan Neupert ... tja inte illa ... Reaktionen efter de ohyggliga minuterna, då han trott att baronen var den skyldige kom honom nu att slå om i en över- svallande välvilja. ..... Så kom det. Sprött och svagt, men obevek- ligt: Måtte Brown nu ba- ra hinna i tid till Scheinfänger med pär- lorna, så inte bylingen hugger . honom. Mig misstänker inte gub- ben längre. SR SS NE Jaså, det var du din morrhoppa! S om slagen av blixten stelnade leen- det på Herstons ansikte och genom hjärnan for blott en enda tanke: — Din fördömda .skurk, så var det du än- EIS Vad skulle han göra? Det här fick tagas lugnt och försiktigt. Han måste tänka efter först. Så tittade han upp. Men vad nu? Framför honom stod ba- ronen, askgrå i ansiktet och med av för- skräckelse vitt uppspärrade ögon. Svett- pärlorna bröto fram på hans panna och . han var onaturligt blek. Han visste att Herston visste allt. Men hur innerst kunde han...? Neuperts frack hade glidit upp och Herstons ögon råkade falla på västfic- kan. Där, där satt ju en penna, exakt lik den han själv fått låna av professor Thomler.... — Elden är lös, skrek Neupert med sina lungors fulla styrka och försökte samtidigt med ett språng nå fönstret. Men pappa Herston var honom för snabb. I unga dar hade han stått mål- vakt i universitetslaget, och med ett språng, just ett sådant där språng med vilket man fångar en boll, som går in i motsatt hörn mot det beräknade, hade han baronen fast och bägge föll omkull 1vildEbrottningiier (Forts. å. sid 27.) i TEKNIK för ALLA 17