riga utlänningarnas avsikter heller... men se där kommer ju idolen äntligen. Om vi nu skulle ta och pröva hjärta och njurar på gunstig herrn. — Välkommen baron, sade Herston, och applicerade vid handtryckningen förrädiskt en aning av professorns sub- stans på gästen. — I samma ögonblick dansade hans dotter förbi, men hon stan- nade då hon såg baronen, som skyndade bort till henne och chevalereskt förde hennes hand till sina läppar. — Hm, sade Herston, jag undrar.... Baron Neupert tycktes inte höra till de mera dansbitna utan fortsatte in i smårummen, där kortspelet som bäst var i gång, och det var där som Her- ston anträffade honom någon timme se- nare, just som sällskapet bröt upp för att förfriska sig vid buffén. — Fenomenalt skicklig kortspelare, vår gode baron här, sade gamle Mr Tal- ler. Han ruinerar oss alla. — Jag ber, jag ber, log baronen, en smula övning bara. Vi har sannerligen inte mycket annat att roa oss med ute på godsen under de långa vinterkväl- larna. Såvida du inte spelar falskt ja, din kortoxe! tickade apparaten i örat på Herston. bh? -— 16 TEENIEK för ALLA — Jag måste nog gå ut till damerna och dansa ett slag, sade baronen. Och borta var han. — Tusan också, svor Herston, skall jag aldrig få in honom i apparaten. — Jag beundrar din tavelsamling, kä- re gamle vän, sade Taller, den är verk- ligen magnifik. — Onekligen har det kostat en del be- svär att få ihop den, sade värden blyg- samt. Ja, och pengar, som du stjäl ihop med dina dåliga varor. Så mycket tjänar man inte på ärligt sätt. — Jag måste bestämt söka upp min dotter, sade Herston torrt. Vad sjutton tog det åt honom, undrade gamle Taller. Jag har väl inte blivit så disträ på gamla dar så jag tänker högt. ... H erston kunde emellertid inte upp- täcka sin dotter ute i balsalen och baronen tycktes också vara försvunnen. Nu blev han verkligen orolig. Den där baronen, vad visste han egentligen om honom? Dessa förbaskade sydeuropéer med sina fina titlar, vad var de annat egentligen än ett misstänkt band flick- och dollarjägare allesamman? Tänk om han enleverat henne? Anne hade varit så konstig och orolig sista tiden, och i Tror du inte att jag begriper mej på antikviteter . .. ? kväll hade hon verkat mer nervös än vanligt. .... Nu nästan sprang Herston från rum till rum — nej, ingenstädes fanns det unga paret. Men så kom han plöts- ligt att tänka på trädgården, ja visst, i trädgården är de naturligtvis, ett sådant månsken som det är i kväll. Men på vägen ut mötte han plötsligt baron Neupert — ensam. Den unge mannen gick emot honom med det mest förbindliga leende och började att kom- plimentera sin värd för hans charmanta palä och alla dyrbarheter, som han ho- pat omkring sig. — Jag älskar vackra och originella saker, sade Herston. — Jag också, sade baronen, den sma- ken har jag ärvt från mina förfäder, och hemma i Frankrike har jag också en del småsaker, som säkert skulle intressera er. Tror du inte jag begriper mig på amn- tikviteter gubbe lilla så bedrar du dig allt hörde Herston rösten i örat. — Men säg, fortsatte Neupert, är det inte riskabelt att ha sådana oerhörda värden hopade i en så farlig stad som New York? Man hör ju ständigt talas om dessa hands-up och inbrottskupper. Ni kanske rent av har alla äkta saker deponerade i kassavalv och bara visar imitationer, man läser ju också om så- dana försiktighetsmått, fast jag får då säga att i så fall måtte ni inte ha myc- ket glädje av skatterna. Då har vi det allt bra mycket lugnare i sådant avseen- de i gamla Europa. Orden kommo i en enda ström. — Vart tusan vill han komma med allt det här pratet, tänkte Herston, äm- nar han röva bort mina tavlor. Juve- lerna ligger lyckligtvis i kassaskåpet, och att B-A-B-Y är kombinationen till låset vet ingen själ mer än jag själv. Den har jag haft ända sedan Anne var liten och. ... — Hallå paps, jaså här är du, jag har sprungit runt och sökt efter dig. Säg, när skall vi bränna av fyrverkeriet? — Vet du Anne, månen skiner så klart så jag tror vi väntar någon tim- ma ännu. Kanske den går i moln, det ser ut att mulna. — All right pappa. — Skall vi dansa frågade baronen. — Hemskt gärna. Men Herston hörde rösten säga: Trodde han att jag skulle anhålla om Annes hand, så bedrog han sig allt. Jag får väl kyssa flickan först. Förbannat besvärlig uppfinning det här, mumlade Herston. Jag trodde den skulle hjälpa till att klara begreppen, men den krånglar ju bara till dem. Hur var det nu; tänker han stjäla mina tav- lor eller tänker han enlevera henne, el- ler tänker han bara kyssa henne och sen råna mig på tavlorna? Eller tänker han.... nej, nu får jag ta mig en grogg för att klara tankarna. f Ham ser då ut som om han friat till baronen och fått korgen sade den spröda rösten; SA