Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marconi — den trådlösas uppfinnare, av Sverre S. Amundsen - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TfA-nålen
— de tekniskt intresserades
kännemärke
— kan varje intresserad
TfA-läsare förvärva genom
att bliva tidningens ombud.
Samtidigt gör Ni en god
extraförtjänst
Ombudsvillkor gratis!
Sänd kupongen i dag!
Till Teknik för Alla.
Box 3137, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig till-
sänt ombudsvillkor och material:
Namn:
Or6-018,elele. 6 0-0!0 (010-0; 0£0re oloLe Loe oa
Adress:
Veckans äventyr
innehåller veckans bästa äventyrsno-
veller och tecknade serier!
Läs till exempel följetongen
Kapten Franks triumf
av Edmond Hamilton och Ni får ert
lystmäte av sensationsmättad spän-
ning och vetenskaplig fantasi.
Seriefigurerna KARL-ALFRED, TI-
TANEN, BLÅ SKALBAGGEN-DJUN-
GELJIM och BARNEY BAXTER stå
i särklass inom svensk veckopress.
Läs varje vecka
JVM-VECKANS ÄVENTYR.
Till Jules Verne-Magasinet — Vec-
kans Äventyr, Box 457, Stockholm 1.
Sänd mig utan kostnad ett prov-
exemplar av J. V.-M. — Veckans
Äventyr.
1340 1 (a 1 SS SE Er RNE 2 BN SA aa is BG
Postadress: ;
Skriv tydligt! Öppet kuvert porto 5 öre
20 TEKNIK för ALLA
Möjligheterna att meddela sig med
ett annat skepp eller med land vo-
ro mycket små. På korta avstånd
kunde man signalera med ljud, ord,
på längre kunde man använda
flaggor eller ljussignaler, och i nöd-
fall kunde man sända upp raketer.
Men under alla förhållanden var
det blott fråga om kortare avstånd
och vissa bestämda signaler. Ett
skepp ute på det stora havet var
antagligen det mest ensamma, som
man över huvud taget kunde tän-
ka sig. Tänk, om det inträffade en
olycka, kanske i beckmörka natten,
i snötjocka eller dimma!
”Din uppfinning skall kunna
hjälpa människorna i sådana svå-
ra situationer”, sade modern.
De slogo sig ned i en liten stad
i närheten av London, där de kun-
de inrätta sig som de ville och där
han ostörd kunde fortsätta sina ex-
periment.
De engelska tulltjänstemännen
kunde rakt inte förstå, vad det
egentligen var för underliga appa-
rater den unge italienaren förde
med sig. Det kunde väl aldrig va-
ra helvetesmaskiner eller något an-
nat farligt. Försiktigt undersökte
de apparaterna och skruvade sön-
der dem bit för bit, så att han fick
ett rysligt besvär med att sätta
ihop dem igen.
Han skaffade sig nya och bättre
apparater. I juni månad lämnade
han in ansökan om patent. Det
dröjde över ett år, innan den sa-
ken var klar. Patentets nummer
var 12039 — ett högt nummer i en
lång, lång rad av olika uppfinnin-
gar. Ungefär samtidigt fick han
ordnat med patent i de flesta andra
länder, och därefter kunde han
känna sig någorlunda säker för att
ej förlora sin uppfinning.
Så gällde det att göra uppfinnin-
gen känd och få finansmän intres-
serade, som hade makt och infly-
tande, när det skulle byggas fabri-
ker för tillverkning av apparater
och anläggas stationer för trådlös
telegrafering. Vänner och släktin-
gar understödde Marconi, så gott
de kunde, men folk hade ingen rik-
tig tilltro till detta nya, och det
fanns t. o. m. de, som gjorde narr
av det hela.
En stor engelsk tidning skämtade
om att många italienare tiderna ige-
nom kommit med sina positiv och
apor. Nu hade det kommit en sådan
italienare igen, Marconi, och han hade
också sitt positiv med sig, fastän apan
fattades denna gång.
Hos en av sin mors släktingar i
London fick Marconi tillfälle att visa
flera framstående män, hur hans tråd- -
lösa telegraf fungerade. En av dem
hette William Preece och var överin-
genjör i telegrafverket. Han hade
själv experimenterat med trådlös tele-
grafering, och de resultat, som Mar-
coni nu förevisade, syntes honom
överväldigande. Han förstod, att det
här var fråga om en uppfinning, som
kunde få den allra största praktiska
betydelse, och följaktligen var det an-
geläget, att myndigheterna i England
icke lät den gå sig ur händerna. Mar-
coni kunde skatta sig lycklig. Han
hade kommit till England vid en läglig
tidpunkt, och han hade blivit bekant
med en man, som hade stort inflytan-
de.
Preece lovade, att han skulle låta
vidare höra av sig och föranstalta, att
Marconi kunde få visa sina resultat
inför de styrande för Englands post-
och telegrafväsen.
Dagarna gingo, och Marconi vänta-
de med spänning på underrättelse från
Preece. Varje dag, när brevbäraren
kom, gick det som en elektrisk stöt
igenom honom. Kanske var det brev
från Preece i dag?
Nej, det gick dagar, och intet brev
kom. Hade Preece ingenting menat
med vad han sagt? Var det blott tom-
ma ord?
Men en morgon kom det äntligen
ett stort brev, försett med röda sigill.
Han öppnade det varsamt och läste.
Preece skrev, att Marconi skulle få
all den hjälp, som han rimligtvis kun-
de önska, för att bli i stånd att demon-
strera den trådlösa telegrafen för de
ledande ingenjörerna i telegrafver-
ket.
Marconi läste brevet om och om igen.
Modern läste det också. Bägge för-
stodo, att denna demonstration kunde
bli av avgörande betydelse i den ena
eller andra riktningen. Lyckades der,
skulle Marconi kunna påräkna stort
intresse och understöd från ledande
håll, misslyckades den, skulle han
snart vara en död man som uppfinna-
re. Kanske skulle någon snappa upp
hans hemligheter, ändra litet på dem
och taga ut patent i sitt namn.
Eller de höga herrarna i telegraf-
verket skulle småle litet medlidsamt
och säga: ”Unge man, allt det där är
för oss tämligen kända saker och har
intet , särskilt intresse.” Uppfinnin-
gen var ju så enkel och lättåtkomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
