RA RS SEN Je 5 OS RR + Börjar uppfordringen från en brunn avtaga, är det en vanlig metod att genom en dynamitsprängning i borrhålets djup söka uppluckra de kvarvarande restena. Har man på detta sätt ”kittlat” källan, tränger en Svart stråle ur hålet, och då blir det en glädjefest — men ibland blir re- sultatet av denna uppmuntran även negativt. NR vare de geofysiska arbetsme- toderna ha riskerna att göra ”tor- ra” borrningar reducerats till en fjär- dedel, men alltjämt är oljeletningen ett lotterispel med dyrbara lotter och många nitar. I områden där före- komsten av olja påvisats är visserli- gen 90 proc. av borrningarna olje- eller gasfyndiga, men i områden där förekomsten icke påvisats, äro endast fr ned oTde SSI NN ÅdKRead es Å fed VÄSTERÅS N< FRÄS Ne Så S VE AM — JASKERSURDÅ — é SÅ För några år sedan planerade man även i Sverige en rörled- ning för oljetrams- porter. Den skulle få den utsträckning, som visas på kartan. Nu är projektet av kända skäl inte så aktuellt längre 10 proc. framgångsrika. Betänker man slutligen, att borrningskostnader- na uppgå till omkring 300 kronor per meter, så förstår man, att oljeindu- strien är en i hög grad kapitalkrävan- de industri. I stora kemiska fabriker, s. k. raf- finaderier, omvandlas råoljan till fär- diga marknadsprodukter. Av det mörka, tjockflytande utgångsämnet utvinnas den vattenljusa bensinen, de fluorescerande smörjoljorna, den vi- ta paraffinen, och den svarta asfalten — alla dessa olikartäde — och talrika andra — äro ju petroleums bestånds- delar. Här skola vi dock ej närmare gå in på denna uppdelningsprocess. EG följd av produktionens växlin- gar äro lagren av råolja och fär- diga produkter alltid förhållandevis L, genom grus och berg tvingas här borret ned i de oljeförande skikten av jordskorpan. 6 TEENIK för ALLA stora. I oljeindustriens barndom nöjde man sig med att lagra oljan i primitiva jordbassänger. Numera finnas vid oljefälten, raffinaderierna och konsumtionscentra. väldiga, i re- gel 40 å 50 meter höga cylinderfor- miga oljebehållare för ändamålet med en kapacitet om mellan 500 och 5.000 ton. Ofta äro de sammanförda i sto- ra s. k. tankfarmer. Dessa cisterner äro utrustade med talrika sinnrika anordningar för att hindra det dyrba- ra innehållet från att råka i brand. För att temperaturen skall hållas så låg som möjligt, äro de vitmålade eller silverfärgade, så att solstrålarna kastas tillbaka. För att förebygga av- dunstning och de därmed förenade förlusterna, äro cisternerna försedda med s. k. breather-roofs, d. v. s. ”tak som andas”. Härmed avses hermetiskt slutna tak, som koniskt sänka sig mot mitten. Tomrummet mellan tak och vätska blir härvid sammanpressat, så att endast ett mycket litet spelrum ges åt avdunstningen. rån oljeindustriens begynnelse har transportfrågan varit ett av dess centrala problem. Under de första åren forslades oljan på små vagnar, som drogos av en ponny — s. k. teamsters — från oljefälten till raf- finaderierna. Man kunde vid den ti- den se hela karavaner av teamsters i regelbunden trafik på de amerikanska vägarna. Redan så tidigt som 1865 anlades emellertid världens första ”Ppipe-line” på 7.000 meters längd. An- läggandet av denna rörledning blev upptakten till en förbittrad strid mel- lan bolagen och formännen, som — med rätta — fruktade, att detta nya transportmedel skulle komma att be- röva dem deras inkomstbringande verksamhet. Flera gånger sprängdes rörledningen medelst dynamit. 1874 togs emellertid en 90 km lång rör- ledning i bruk, som slutgiltigt bröt teamsters transportmonopol. Rörledningarna äro dock mycket dyrbara anläggningar. Rören måste ju läggas över dalar, berg och floder och helst utan krökar. Redan att ut- föra planläggningen för dessa anlägg- ningar är ett enormt arbete. I många fall anlitas flygare för fotografering av terrängen. Ofta måste speciella lantmätningar företagas. Har väg- sträckan utstakats, gäller det att in- hämta tillstånd från jordägarna. För- handlingarna härför draga ofta ut på tiden, och stora summor åtgå för er- hållandet " av dessa rättigheter. Så kan äntligen själva arbetet sättas i