gång. En arbetsstyrka, bestående av 60 man, är under normala förhållan- den i stånd att lägga 2 km per dag. TEedningarna äro i allmänhet nedgräv- da. Är det frågan om långa pipe- lines, skruvas rören icke samman utan svetsas ihop. Deras inre diameter växlar mellan 10 och 33 cm. I slut- tande terräng underlättas transporten av tyngdkraften. Där så ej är fallet, måste pumpstationer prestera största delen av arbetet. Sådana stationer äro i regel utplacerade på ungefär 60 km avstånd. I rören transporteras den flytande produkten med en hastighet av mellan 4—06 km i timmen. Vid ett tryck av 70 kg på en em? kunna i en ledning av 20 cm diameter icke mindre än 3-400 ton per dygn transporteras. Det amerikanska rörledningsnätet utför ett årligt transportarbete om 90 mil- liarder tonkm, vilket är lika mycket som de tyska riksjärnvägarnas totala transportprestation ! OR vattnet transporterades oljan i början som vilken annan han- delsvara som helst. Först när pro- dukten blev billigare och konsumtio- nen ökade, kom man sig för att ut- veckla självständiga transportformer. Den första tankångaren var det bel- giska fartyget ”Charles”, som sedan 1870 gick i trafik mellan New York och europeiska hamnar. Dess last- ningskapacitet var endast 700 ton. År 1939 fanns det inalles 1.700 tankfartyg i världen. De moderna oceangående tankfartygen ha i regel en lastningskapacitet på mellan 10.000 och 15.000 ton. Till utseende och konstruktion avvika de betydligt från vanliga lastfartyg. I stället för de se- nares lastningsanordningar vid mas- terna observerar man på huvuddäcket ett antal smärre, med stållock försed- da tankluckor, som i förening med he- la batterier av ventiler samt en mängd rörledningar förläna tankfartygen ett närmast industriellt utseende. Med sina egna pumpar kunna fartygen los- sa eller lasta c:a 1.000 ton per tim- me, vilket ju betyder, att de kunna tömmas resp. lastas på högst 15 tim- mar. Detta är ett glädjeämne för re- daren, som kan utnyttja sina fartyg effektivt, men knappast för sjömän- nen, ty det är ju orsaken till mycket korta uppehåll i hamn! Tankfartygen äro förvånansvärt lågbyggda — deras huvuddäck ligger (i lastat tillstånd) endast 1,5 å 2 me- ter över havsytan. Det behövs inte En modern tankångare. mycket sjögång för att vågorna skola bryta in över däck. På andra fartyg skulle detta kanske vara farligt, men här finns icke mycket att demolera. För trafiken ombord tjänstgör en stålbrygga, som går längs hela farty- get och på vilken man kan känna sig trygg. Tankångarens farligaste fiende är nämligen ej havet utan den eldfarliga last den har inom sig. För att möta eldfaran äro cellerna försedda med dubbla väggar, mellan vilka vatten rinner. Disciplinen är mycket sträng ombord. Besättningsmännen få t. ex. icke röka och endast uppehålla sig inom vissa avgränsade delar av far- tyget. Verktyg bestå ej av järn utan av bly eller mjuk koppar, ty dessa metaller orsaka ej några gnistor. När oljeprodukten sent omsider hamnar hos konsumenten, har den sålunda en lång och högst fängslande historia bakom sig. Däcket på en tankångare rymmer SS inga cnödiga ting. Lägg märke till den i texten omnämnda stålbryggan, som löper längs hela fartyget. "TEKNIK för ALLA "7