—— ä | | | ELMOTORN ock INDUSTRIEN å man vet, att 89 proc. av den svenska industriens driv- kraft numera utgöres av elektrisk motoreffekt, kan det ha ett visst värde att uppspåra begynnelsen till denna im- ponerande utveckling. Efter allt att döma har den ungefär ett halvt sekel på nacken. Den elektriska maskinindustriens upphov ligger visserligen något längre tillbaka i tiden. Asea grundades 1883 och hade till 1890 sin verksamhet förlagd till Arboga. Under denna tid tillverkades omkring 300 elmaskiner. 1885 anlades det första kommunala elverket i Härnösand. En del elmotorer torde därför i slutet av 1880-talet ha kommit i bruk, men då det endast var fråga om likström, kan man anse troligt, att dessa motorer huvudsakligen voro av mindre effekt och användes inom småindustri och hant- verk. Det stora steget mot industriens elektrifiering togs genom Jonas Wenströms patent å trefasmotorer, som söktes 1890. Ernst Danielson gjorde konstruktionen praktiskt användbar 1892. : I vår industristatistik, som tidigare betecknades som av- seende ”fabriker och hantverk”, redovisas elmotorer första gången 1896. Det kan vara av intresse att jämföra elmotorerna inom industrien vid denna tidpunkt med nu rådande förhållanden. Ett sådant studium präglas givetvis av en viss osäkerhet, då dels på denna tid en mot nu i vissa avseenden avvikande indelning av industrien användes, dels uppgifterna angående elmotorerna voro rätt svävande. n sådan jämförelse, avseende åren 1896 och 1939, blir av Fe värde, om ej elmotoreffekten inom industrien kan sättas i relation till den industriella produktionen. På grund av penningvärdets ändringar utgör dock produktionsvärdet en dåligt användbar jämförelsebas. Däremot redovisades redan 1896 industriens arbetarantal mycket utförligt och kan där- för lämpligen brukas som grundval. Att sätta elmotoreffekten i relation till arbetarantalet är så mycket mera motiverat, som användningen av motorkraft inom industrien avser att ersätta människokraft med maskinkraft. Att detta å ena sidan varit en bidragande orsak till industriens uppsving och å den andra haft stor social betydelse genom att avlasta arbetarna från fysiska ansträngningar må blott i förbigående anmärkas. Hela antalet elmotorer inom industrien var enligt 1896 års fabriks- och hantverksstatistik 375 st. För 364 av dessa redovisades en total effekt av 6.631 hästkrafter. Om vi an- taga, att de felande 11 motorerna hade samma medeleffekt som de redovisade, blir den sammanlagda elektriska motor- effekten 1896 omkring 6.830 hästkrafter. Då industriens hela arbetarantal för nämnda år utgjorde 202.293, representerade elmotorerna 0,34 hästkrafter på 10 arbetare. Motsvarande siffror för 1939 voro 563.522 arbetare och 2.634.079 elektriska hästkrafter eller 46,75 per 10 arbetare. Varje arbetare har sålunda nu till sitt förfogande i genom- snitt en 139 gånger så stor elkraft som sin kollega för 43 år sedan. 5 Imotoreffekten per arbetare varierar givetvis ganska myc- Eke inom olika industribranscher, beroende på ett flertal olika faktorer. En av dem sammanhänger med de tillverkade produkternas beskaffenhet; en ”tung” industri förbrukar mera motorkraft över huvud taget än en ”lätt” industri. För pro- duktionsgrenar, som använda ånga för uppvärmningsändamål, kan det vara ekonomiskt fördelaktigare med ångmotorer än med elmotorer. Slutligen spelar graden av rationalisering in; ju högre denna är, desto större är behovet av motorkraft i allmänhet och elektrisk effekt isynnerhet. Under åren 1919—39, en period av livlig rationalisering, tredubblades vår industris elmotoreffekt. Den högsta förbrukningen av elkraft per arbetare av alla industrigrupperna hade 1939 malmbrytning och metallindustri med 45 elhästkrafter per 10 arbetare. År 1896 var mot- svarande siffra 0,22, varvid dock är att märka, att bergs- hanteringens arbetare och motorer ej redovisades i fabriks- och hantverksstatistiken. En jämförelse mellan de båda åren kräver därför, att gruvor och anrikningsverk elimineras ur 1939 års siffror. Efter en dylik korrigering blir elmotor- effekten per 10 arbetare 40, vilken siffra är 182 gånger större än 1896 års. Kemisk-teknisk industri tog 1939 i anspråk en elektrisk motoreffekt per 10 arbetare av 43. Motsvarande siffra var 1896 över 1 elhästkraft per 10 arbetare, vilket var 3 gånger så mycket som medeltalet för hela dåtidens industri. Den tredje rangplatsen bland industrigrupperna ifråga om använd elmotoreffekt per arbetare innehades 1939 av livs- medelsindustrien med siffran 42 hästkrafter på 10 arbetare. Då motsvarande effekt 43 år tidigare var 0,31, har utveck- lingen på elmotorområdet inom denna industrigren medfört en 136-dubbling. Träindustriens elektriska motoreffekt per 10 arbetare var 1939 ungefär 37, som är 88 gånger större än 1896 års siffra, vilken var 0,42. För jord- och stenindustri motsvarade elmotoreffekten och arbetarantalet 1939 ett värde av 34 hästkrafter på 10 arbetare. Inom denna industrigrupp har sedan 1896 en 1.250-dubbling ägt rum, ty 1896 användes där blott 0,027 elhästkraft per 10 arbetare. i m vi till sist granska textil- och beklädnadsindustrien, finna vi 1939 års elmotoreffekt ha utgjort 15 hästkrafter per 10 arbetare, medan 1896 års motsvarande siffra var 0,23. Här har sålunda en 65-dubbling skett, vilket representerar en ganska blygsam utveckling i jämförelse med flertalet andra industrigrenar. Till sist skola vi göra ännu en jämförelse mellan indu- striens elmotorer 1896 och 1939. Deras genomsnittseffekt var det förstnämnda året 18 hästkrafter, men 43 år senare blott hälften därav. Detta kan vid första påseende före- falla överraskande, men finner sin förklaring i elmotorernas starkt ökade användning för alla möjliga industriella ända- mål. Efter effekt räknat innebär utvecklingen 1896—1939 en 385-dubbling, men efter antal en 760-dubbling. Mer och mer har man också övergått till användning av en motor för varje arbetsmaskin, vilket i jämförelse med äldre tiders centralmotor för drift av en hel fabrik eller verk- stadsvåning medfört vittgående lättnader i industriarbetet. Bel TEKNIK för ALLA 7