Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En färd med världens första eldrivna strömlinjetåg, av Mr Manson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oberörd, gammal och van i tjänsten som
han är.
Så småningom ha vi så vant oss vid
fartsensationen och observera att linjen
är fyrspårig d. v. s. består av fyra spår
i bredd. Vi ha mött ett par tåg redan
och ha till och med passerat ett i sam-
ma riktning. Något ovanligt för sven-
ska förhållanden. Linjen är fyrspårig
ända till Washington, upplyser oss
Smith, och det behövs sannerligen. ”Tra-
fiken på denna sträcka är mycket stark.
Som exempel ha vi här på linjen mellan
New York—Philadelphia omkring 60
personbefordrande tåg mellan 7.30 och
8.30 om morgnarna.”
Plötsligt skär en lång signal genom ’
luften. Vi närma oss en stad. Påfal-
lande mjukt följer det stora loket de i en
vid båge gående rälssträngarna genom
en kurva och hastighetsmätaren har
fallit till under 100 km/tim!
Det är förvånansvärt att inte loket
kränger mera under så stora hastigheter
som vi nu haft, men kanske beror det
på att 20 hjul är bättre än 8, som vi
ju vanligen bruka åka på.
Efter ett par minuter dundra vi in
över New Brunswicks bangård. Hastig-
heten är nere i 70 km/tim. Klappret i
växlar och korsningar är bedövande,
men hej vad det går, förbi avspärrade
perronger fyllda med folk. Väl utanför
det stora bangårdsområdet börjar hastig-
hetsvisaren att krypa uppåt igen, och
tack vare den stora accelerationen är
den snart uppe vid 135 km-strecket.
Interiör från sällskapsvagnen. Den indirekta belysningen gör läsning till ett stort
nöje, en god sak när man skall färdas så lång tid (16 timmar).
”Har Ni den här signalkontrollen i
Sverige också?” frågar oss Smith och
visar på en serie lampor i rad på in-
strumentbrädan. Denna tekniska finess
går under namnet ”cab-signal” och är
sedan några år känd i Staterna. Kon-
struktionen medger att lokföraren inte
behöver se ut på linjen och dess ljus-
signaler. Vid tät dimma t. ex. kan ex-
presstågen hålla de höga farterna utan
risk för att man skall ”missa” en stopp-
signal. Om linjesignalen vid passeran-
det visar stopp, alarmerar en vissla inne
i hytten, och lampserien på instrument-
brädan visar också stopp. Safety first
är parollen, och naturligtvis har man
också ”dead mans: controll” samma typ
av säkerhets-anordning som vi ha här
i Sverige på våra el-lok, ehuru den ame-
rikanska påverkas av förarens fot.
Färden går vidare. Då och då möta
vi tåg som rusa emot oss med fan-
tastisk hastighet. Några ögonblicks dån,
och vi ha passerat varandra. Nyss möt-
te vi en ”syster” till vårt eget lok, och
när vi undrande fråga: ”Var ligger
egentligen topphastigheten för dessa ma-
skiner?, berättar Smith inte utan viss
stolthet, att man vid de provturer man
gjorde tillverkningsåret 1937 kom upp
till en hastighet av 136 miles pr timme,
d. v. s. omkring 225 km/tim. En för-
näm prestation av ett el-lok med över-
ledning. Spänningen i ledningen är f. ö.
11.000 volt, men i bergsdivisionen, banan
över Alleghanybergen, skall det bli
”The Horsc shoe curve” Pennsylvaniabanans beryktade
omkring 220?.
6 TEKNIK för ALLA
spårslinga + Alleghanybergen. Höjdskillnaden genom kur-
van är 37 m, och den cirkelbåge, som spåren bilda utgör
33.000 volt. Samma lok komma givetvis
att kunna gå hela vägen mellan New
York och Pittsburgh, som lär bli elek-
trifieringens slutpunkt västerut tills
vidare. ”Visst har elektrifieringen kos-
tat kolossala summor”, fortsätter vår
vän, ”men det tjänar dom snart in igen.
Nu kan ett mycket mindre antal lok
transportera betydligt större tågsätt, och
allt betydligt fortare. En del av dessa
maskiner komma att göra dagstripper
på 150 svenska mil.”
Tåget dundrar vidare. Landskapet
växlar ideligen. Vi passera ett stort
fabrikssamhälle med liv och rörelse, och
vid landsvägsövergångarna stå massor
av folk. Långt framför oss skönja vi
en viadukt. Den flyger emot och över
oss. Smith pekar menande på hastig-
hetsmätaren. Den visar 142 km/tim. Vi
ha nått maximigränsen på denna sträcka
Newark—Philadelphia.
Vi ha passerat Trenton, huvudstaden
i New Jersey för länge sedan, och en
del andra större städer och samhällen
dyka upp vid horisonten. Vi börja när-
ma oss Philadelphia. Genom förstäder-
na slingrar sig tåget, och så dundra vi
in över mängder av växlar mot två-
millionersstadens Pennsylvania Station.
En titt på klockan visar att vi tillryg-
galagt den 145 km långa sträckan från
New York på mindre än en timme och
25 minuter. Uppehållet i Newark inbe-
räknat. Det gör en gånghastighet av
c:a 102 km/tim.
”Still on time” säger Smith med en
glimt i ögat. Uppehållet är inte långt.
Resan fortsätter omedelbart. Linjen går
nu väster ut bort mot Alleghanybergen.
Stad efter stad skymta förbi och efter
drygt halvannan timme äro vi framme i
Harrisburgh, elektrifieringens slutpunkt.
Vi skiljas här från vår vän Smith, och
hans stolthet, loket n:r 4863, som fört
oss hela vägen. Hans dagsverk är slut,
men ”Broadway Ltd” fortsätter. Ingen
tid får förloras, ett nytt strömlinjefor-
mat vidunder kopplas till och vid när-
mare betraktande märka vi att ett ång-
lok skall föra oss vidare. Loket är av
s. k. Pacifiktyp (svensk beteckning
2—C-—1) helt strömlinjeformat och även
det ritat av aerodynamikern Raymond
Loewy. Maskinen insattes på linjen år
1936.
i hinna att i all hast ta oss en titt
och skaffa oss några uppgifter om
detta lok. Nog så frestande vore det att
fortsätta resan på denna ”järnhäst”,
men eftersom vi skulle ge en beskriv-
ning av hur det kändes att åka med
världens första elektriskt drivna ström-
linjetåg, fortsätta vi nu resan i vår Pull-
man, där plats är reserverad sedan må-
nader tillbaka.
Det kan tilläggas, att bolaget sedan
1940 har insatt ett nytt större och i alla
avseenden förbättrat ånglok på denna
sträcka Harrisburgh—Chicago. Loktyp
S—1 (se bilden).
” All board” hörs igen längs perrongen,
och vi skynda åter upp i vår vagn. Nå-
gon timme senare söker jag somna i
mörkret i mitt sovrum. Jag hör svagt
hur loket energiskt frustar på sin färd
genom natten. Upp genom bergen, ge-
nom den berömda ”hästskokurvan”,
Pennsylvaniabanans svåraste punkt.
Broadway Ltd rullar vidare, och när
vi anlända till Chicago är det ”still on
time”. Mr Manson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>