Fig. 4. För påskyndande av kortslutning vid sönderbrän- ning av glödtråden ha tilled- ningstrådarna hos denna serie- lampa lagt tätt intill varandra A vid A. Fig. 5. Serielampa med ”lWljusbågsfånga- re”. förandet av gatubelysning medelst serie- lampor, så som framför allt är vanligt i Förenta Staterna. För nyare anlägg- ningar föredrages dock även i Amerika den vanliga parallellkopplingen. I Eu- ropa har seriesystemet för gatubelys- ning endast kommit till någon större an- vändning i Italien. Seriesystemets nackdelar. T ill den redan nämnda nackdelen, att man vid seriekoppling av glödlampor icke godtyckligt kan ändra lampornas antal, kommer dessutom det förhållan- det, att vid sönderbränning av en enda lampa hela serien slocknar. I en spår- vagn kan detta vara nog så otrevligt, då man sedan i mörkret måste undersöka, vilken lampa som gått sönder, för att sedan kunna byta ut denna. Den: sön- derbrända lampan skiljer sig till det ytt- re icke från de andra lamporna, och svå- righeten att finna den trasiga lampan utgjorde framför allt en synnerligen oangenäm faktor vid användningen av seriekopplade glödlampor. Fig. 6. Med aluminiumoxid överdraget band, som böjts omkring poltrådarna på ” så sätt, att skiktet blott behöver erhålla genomslag på ett enda ställe för att le- dande förbindelse mellan elektroderna skall uppstå. Fig. 7. Kombination av ett aluminium- band (a), som är försett med ett isola- tionsskikt av aluminiumozxid, och ett nic- kelband (b), som tjänar som ljusbågs- fångare, ce elektroder och d glasstav. Redan på ett tidigt stadium har man emel- lertid vid gatubelysningsanläggningar sökt avhjälpa denna nackdel och för detta ända- mål sörjt för en automatiskt verkande kort- slutning av den defekta lampan. Man uppnår härigenom två fördelar, nämligen: 1) att alla lampor i serien fortsätta att lysa med undantag av den defekta lampan, 2) att man lätt kan finna den defekta lam- pan, som ju i detta fall är mörk. För att icke åstadkomma en ändring av nä- "tets belastning skulle man egentligen icke kort- sluta den defekta lampan, utan i stället er- sätta densamma med ett lika stort motstånd. Kortsluter man lampan, så minskar motstån- det i hela serien, varigenom strömstyrkan i stället ökar. Ju mindre antalet är av de i serie kopplade lamporna, desto kraftigare bli de kvarvarande lamporna överbelastade. I en spårvagn, där t. ex. 5 lampor om vardera 120 volt lysa, skulle denna spänning stiga med 25 Jo och alltså bli 150 volt! Det blir under sådana förhållanden nödvändigt att söka ned- bringa strömstyrkan till normalt värde så snabbt som möjligt, för att ej ännu fler lam- por skola brinna sönder på grund av över- spänning. Finnes ingen anordning härför, är det tillrädligt att använda lampor med en låg spänning och för detta ändamål förekomma spänningar om 24, 30, 40 och 50 volt över var- je lampa. Automatisk kortslutnings- anordning för sönderbrända serielampor. ör den automatiska kortslutningen av serielampor ha under tidernas lopp föreslagits en hel del olika anordningar. Man har exempelvis använt sig av det vid sönderbränningen uppstående ström- avbrottet för att medelst ett relä kort- sluta lampan eller koppla in ett lika stort motstånd i stället för denna. Av- brottet i ljusflödet kan därvid göras så kort, att man endast märker en blink- ning. För detta kortslutningsförlopp kan man även använda den vid strömavbrottet upp- stående spänningsökningen mellan den de- fekta lampans poler. Lampan parallellkopplas för detta ändamål med två metallkontakter, som äro isolerade från varandra medelst ett tunt skikt av isolermaterial. Vid en viss ök- ning av spänningen erhålles genomslag i detta skikt och därmed kortslutning. I För- enta Staterna användes i regel sådana ge- nomslagspatroner vid gatubelysning med se- riekoppling. Dessa bestå av två aluminium- plattor, som äro täckta av ett isolerskikt, i vilket uppstår genomslag för c:a 400 volt. Dessa patroner äro fastklämda mellan två i lampans fattning sittande kontaktfjädrar, vilka samtidigt sörja för fattningens anslut- ning till de strömförande ledningarna. Har en lampa brunnit sönder, så kan man taga ut den tillsammans med fattningen ur arma- turen utan att man därför behöver komma i DEFOTIDE med de delar, som stå under spän- ning. Utskruvningen av en lampa i en seriean- läggning är riskabel, icke blott på grund av möjligheterna att komma i beröring med spän- ningsförande delar. Om nämligen anläggnin- gen står under spänning, uppstår lätt och särskilt vid likström en ljusbåge mellan fatt- ningens fotkontakt och sockelns fotkontakt, varigenom dessa metalldelar smälta sönder. För att undvika detta har man försett den i fig. 2 framställda fattningen med ännu en kortslutningskontakt, som står i förbindelse med den fjädrande fotkontakten och som in- kopplas så snart man skruvat ut lampan nåä- gra mm ur fattningen, alltså innan förbin- delsen mellan fotkontakterna brutits. Fig. 8. Serielampa (gasfylld) för gatu- belysning, stämplad 40 V, 40 W (1 A). I ballongen är amord- nad den i fig. 7 skisserade spän- ningssäkringen. Fig. 9. Hos vakuum- serielampan amord- nas den i fig. 6 åter- givna spänningssäk- ringen i sockeln. Bil- den, som är i full skala, visar tydligt spänningssäkringens små dimensioner. I anålogi med ”smältsäkringar”, som träda i funktion vid överskridandet av en viss strömstyrka, kan man kalla ge- nomslagspatronerna för ”spänningssäk- ringar”, då de träda i funktion så snart en viss bestämd spänning överskrides, vilken spänning ligger högre än glöd- lampans egen spänning men lägre än den totala driftspänningen för hela an- läggningen. De spänningssäkringar, som byggas direkt in i själva lampan, och de, som monteras särskilt på fattningen, ha att uppfylla helt olika fordringar. De mås- te ha ett oändligt stort motstånd vid driftspänningen för en enda lampa, men samtidigt med säkerhet erhålla genom- slag vid den totala spänningen för an- läggningen och därvid ge en god kontakt för strömmen. Vid gatubelysningar med serielampor erbjuder detta inga svårig- heter på grund av storleken av de där- vid uppträdande spänningarna. Det fin- nes en mångfald isolerande material, som i mycket tunna skikt erhålla genom- slag för spänningar om 3 000—10 000 volt, men samtidigt äro praktiskt taget oledande för spänningar om några hund- ra volt. Vid gatubelysningsanläggningar måste ge- nomslagsspänningen ligga under 400 till 300 volt och över lampornas märkspänning. För att taga ett annat exempel måste spännings- säkringen hos seriekopplade glödlampor om vardera 7 eller 4 volt, anslutna till 110 volts nät, ligga mellan 20 och 100 volt. Härför er- fordras mycket tunna isolerande skikt, vilkas genomslagsspänningar endast få uppvisa obe- tydliga variationer. Dylika skikt ha emeller- tid verkligen kunnat framställas i fabrika- tion. Fig. 10. Dvärgsockel för små festbelys- ningslampor (dubbel skala), i vilken fin- nes en ytterst enkel spänningssäkring. a utgör en med wolframbrons över- dragen wolframtråd, omkring vilken en metalliråd b är Vin- dad. För verkningssättet av spännigssäkringen spelar det en stor roll, om de seriekopplade lamporna äro vakuumlampor eller gasfyllda lampor. Brinner glödtråden sönder i en va- kuumlampa, som icke är försedd med spän- ningssäkring, så kan det icke uppträda nå- gon elektrisk urladdning på grund av bristen på ett tillräckligt antal molekyler. Vakumet verkar som en isolator och strömmen helt enkelt brytes. Annorlunda är förhållandet hos en gasfylld lampa utan spänningssäkring. Brinner här glödträden sönder, behöver detta icke omedelbart betyda strömavbrott, då det lätt kan uppstå en ljusbåge mellan de båda ändarna av den sönderbrända tråden, var- igenom dessa ändar upphettas till smältning. De andra lamporna i serien tjäna därvid blott som motstånd för stabilisering av denna ljus- Båge. Det förekommer, att glödtråden helt smälter bort, och att ljusbågen sedan hoppar över till lampans elektroder. Dessa smälta där- vid också bort, så att ljusbågen, om icke lampan dessförinnan på grund av den utveck- lade värmen har gått sönder helt och hållet, sedan vandrar över till lampfoten (fig. 3) och sedan till lampsockeln och till och med ända till fattningens metalldelar. Detta kan som nämnts endast förekomma, om spänningssäkring fattas eller ej fungerar. Det kan därför alltjämt finnas en möjlighet för att ljusbågens spänning kommer att ligga under spänningssäkringens genomslagsspän- ning. Man skulle därvid kunna tänka sig möjligheten av att höja den eventuellt upp- stående ljusbågens spänning på så sätt, att (Forts. å. sid 27.) TEKNIK för ALLA 13