Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glödlampor för seriekoppling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 4. För påskyndande av
kortslutning vid sönderbrän-
ning av glödtråden ha tilled-
ningstrådarna hos denna serie-
lampa lagt tätt intill varandra
A vid A.
Fig. 5. Serielampa
med ”lWljusbågsfånga-
re”.
förandet av gatubelysning medelst serie-
lampor, så som framför allt är vanligt i
Förenta Staterna. För nyare anlägg-
ningar föredrages dock även i Amerika
den vanliga parallellkopplingen. I Eu-
ropa har seriesystemet för gatubelys-
ning endast kommit till någon större an-
vändning i Italien.
Seriesystemets nackdelar.
T ill den redan nämnda nackdelen, att
man vid seriekoppling av glödlampor
icke godtyckligt kan ändra lampornas
antal, kommer dessutom det förhållan-
det, att vid sönderbränning av en enda
lampa hela serien slocknar. I en spår-
vagn kan detta vara nog så otrevligt, då
man sedan i mörkret måste undersöka,
vilken lampa som gått sönder, för att
sedan kunna byta ut denna. Den: sön-
derbrända lampan skiljer sig till det ytt-
re icke från de andra lamporna, och svå-
righeten att finna den trasiga lampan
utgjorde framför allt en synnerligen
oangenäm faktor vid användningen av
seriekopplade glödlampor.
Fig. 6. Med aluminiumoxid överdraget
band, som böjts omkring poltrådarna på
” så sätt, att skiktet blott behöver erhålla
genomslag på ett enda ställe för att le-
dande förbindelse mellan elektroderna
skall uppstå.
Fig. 7. Kombination av ett aluminium-
band (a), som är försett med ett isola-
tionsskikt av aluminiumozxid, och ett nic-
kelband (b), som tjänar som ljusbågs-
fångare, ce elektroder och d glasstav.
Redan på ett tidigt stadium har man emel-
lertid vid gatubelysningsanläggningar sökt
avhjälpa denna nackdel och för detta ända-
mål sörjt för en automatiskt verkande kort-
slutning av den defekta lampan. Man uppnår
härigenom två fördelar, nämligen:
1) att alla lampor i serien fortsätta att
lysa med undantag av den defekta lampan,
2) att man lätt kan finna den defekta lam-
pan, som ju i detta fall är mörk.
För att icke åstadkomma en ändring av nä-
"tets belastning skulle man egentligen icke kort-
sluta den defekta lampan, utan i stället er-
sätta densamma med ett lika stort motstånd.
Kortsluter man lampan, så minskar motstån-
det i hela serien, varigenom strömstyrkan i
stället ökar. Ju mindre antalet är av de i
serie kopplade lamporna, desto kraftigare bli
de kvarvarande lamporna överbelastade. I en
spårvagn, där t. ex. 5 lampor om vardera 120
volt lysa, skulle denna spänning stiga med
25 Jo och alltså bli 150 volt! Det blir under
sådana förhållanden nödvändigt att söka ned-
bringa strömstyrkan till normalt värde så
snabbt som möjligt, för att ej ännu fler lam-
por skola brinna sönder på grund av över-
spänning. Finnes ingen anordning härför, är
det tillrädligt att använda lampor med en låg
spänning och för detta ändamål förekomma
spänningar om 24, 30, 40 och 50 volt över var-
je lampa.
Automatisk kortslutnings-
anordning för sönderbrända
serielampor.
ör den automatiska kortslutningen av
serielampor ha under tidernas lopp
föreslagits en hel del olika anordningar.
Man har exempelvis använt sig av det
vid sönderbränningen uppstående ström-
avbrottet för att medelst ett relä kort-
sluta lampan eller koppla in ett lika
stort motstånd i stället för denna. Av-
brottet i ljusflödet kan därvid göras så
kort, att man endast märker en blink-
ning.
För detta kortslutningsförlopp kan man
även använda den vid strömavbrottet upp-
stående spänningsökningen mellan den de-
fekta lampans poler. Lampan parallellkopplas
för detta ändamål med två metallkontakter,
som äro isolerade från varandra medelst ett
tunt skikt av isolermaterial. Vid en viss ök-
ning av spänningen erhålles genomslag i
detta skikt och därmed kortslutning. I För-
enta Staterna användes i regel sådana ge-
nomslagspatroner vid gatubelysning med se-
riekoppling. Dessa bestå av två aluminium-
plattor, som äro täckta av ett isolerskikt, i
vilket uppstår genomslag för c:a 400 volt.
Dessa patroner äro fastklämda mellan två i
lampans fattning sittande kontaktfjädrar,
vilka samtidigt sörja för fattningens anslut-
ning till de strömförande ledningarna. Har
en lampa brunnit sönder, så kan man taga
ut den tillsammans med fattningen ur arma-
turen utan att man därför behöver komma i
DEFOTIDE med de delar, som stå under spän-
ning.
Utskruvningen av en lampa i en seriean-
läggning är riskabel, icke blott på grund av
möjligheterna att komma i beröring med spän-
ningsförande delar. Om nämligen anläggnin-
gen står under spänning, uppstår lätt och
särskilt vid likström en ljusbåge mellan fatt-
ningens fotkontakt och sockelns fotkontakt,
varigenom dessa metalldelar smälta sönder.
För att undvika detta har man försett den i
fig. 2 framställda fattningen med ännu en
kortslutningskontakt, som står i förbindelse
med den fjädrande fotkontakten och som in-
kopplas så snart man skruvat ut lampan nåä-
gra mm ur fattningen, alltså innan förbin-
delsen mellan fotkontakterna brutits.
Fig. 8. Serielampa
(gasfylld) för gatu-
belysning, stämplad
40 V, 40 W (1 A). I
ballongen är amord-
nad den i fig. 7
skisserade spän-
ningssäkringen.
Fig. 9. Hos vakuum-
serielampan amord-
nas den i fig. 6 åter-
givna spänningssäk-
ringen i sockeln. Bil-
den, som är i full
skala, visar tydligt
spänningssäkringens
små dimensioner.
I anålogi med ”smältsäkringar”, som
träda i funktion vid överskridandet av
en viss strömstyrka, kan man kalla ge-
nomslagspatronerna för ”spänningssäk-
ringar”, då de träda i funktion så snart
en viss bestämd spänning överskrides,
vilken spänning ligger högre än glöd-
lampans egen spänning men lägre än
den totala driftspänningen för hela an-
läggningen.
De spänningssäkringar, som byggas
direkt in i själva lampan, och de, som
monteras särskilt på fattningen, ha att
uppfylla helt olika fordringar. De mås-
te ha ett oändligt stort motstånd vid
driftspänningen för en enda lampa, men
samtidigt med säkerhet erhålla genom-
slag vid den totala spänningen för an-
läggningen och därvid ge en god kontakt
för strömmen. Vid gatubelysningar med
serielampor erbjuder detta inga svårig-
heter på grund av storleken av de där-
vid uppträdande spänningarna. Det fin-
nes en mångfald isolerande material,
som i mycket tunna skikt erhålla genom-
slag för spänningar om 3 000—10 000
volt, men samtidigt äro praktiskt taget
oledande för spänningar om några hund-
ra volt.
Vid gatubelysningsanläggningar måste ge-
nomslagsspänningen ligga under 400 till 300
volt och över lampornas märkspänning. För
att taga ett annat exempel måste spännings-
säkringen hos seriekopplade glödlampor om
vardera 7 eller 4 volt, anslutna till 110 volts
nät, ligga mellan 20 och 100 volt. Härför er-
fordras mycket tunna isolerande skikt, vilkas
genomslagsspänningar endast få uppvisa obe-
tydliga variationer. Dylika skikt ha emeller-
tid verkligen kunnat framställas i fabrika-
tion.
Fig. 10. Dvärgsockel
för små festbelys-
ningslampor (dubbel
skala), i vilken fin-
nes en ytterst enkel
spänningssäkring.
a utgör en med
wolframbrons över-
dragen wolframtråd,
omkring vilken en
metalliråd b är Vin-
dad.
För verkningssättet av spännigssäkringen
spelar det en stor roll, om de seriekopplade
lamporna äro vakuumlampor eller gasfyllda
lampor. Brinner glödtråden sönder i en va-
kuumlampa, som icke är försedd med spän-
ningssäkring, så kan det icke uppträda nå-
gon elektrisk urladdning på grund av bristen
på ett tillräckligt antal molekyler. Vakumet
verkar som en isolator och strömmen helt
enkelt brytes. Annorlunda är förhållandet hos
en gasfylld lampa utan spänningssäkring.
Brinner här glödträden sönder, behöver detta
icke omedelbart betyda strömavbrott, då det
lätt kan uppstå en ljusbåge mellan de båda
ändarna av den sönderbrända tråden, var-
igenom dessa ändar upphettas till smältning.
De andra lamporna i serien tjäna därvid blott
som motstånd för stabilisering av denna ljus-
Båge. Det förekommer, att glödtråden helt
smälter bort, och att ljusbågen sedan hoppar
över till lampans elektroder. Dessa smälta där-
vid också bort, så att ljusbågen, om icke
lampan dessförinnan på grund av den utveck-
lade värmen har gått sönder helt och hållet,
sedan vandrar över till lampfoten (fig. 3)
och sedan till lampsockeln och till och med
ända till fattningens metalldelar.
Detta kan som nämnts endast förekomma,
om spänningssäkring fattas eller ej fungerar.
Det kan därför alltjämt finnas en möjlighet
för att ljusbågens spänning kommer att ligga
under spänningssäkringens genomslagsspän-
ning. Man skulle därvid kunna tänka sig
möjligheten av att höja den eventuellt upp-
stående ljusbågens spänning på så sätt, att
(Forts. å. sid 27.)
TEKNIK för ALLA 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
