" CIVILINGENJÖR BERTIL TRANEUS: TEKNIK OCH enom ett uttalande av länsantikvarien E. Festin i Jämtland, vilket givit eko | i dagspressen, har frågan om kraftan- läggningarnas förstörande inverkan på naturskönheten i vårt land blivit ställd under allmän diskussion. Antikvarie Festin anför som ett avskräckande exem- pel Torrön i norra Jämtland på grän- sen till Norge. Denna är — trots sitt namn — en sjö, som vid signaturens besök för 25 år sedan ägde en vildmarks- skönhet av hög rang. Nu användes den som regleringsmagasin, och de därav betingade variationerna i sjöns vattenstånd uppges ha förstört dess naturliga skönhet. Generaldirektör Malm har bemött den framförda kritiken och, samtidigt som han medger, att vissa skönhetsvärden spo- lierats genom utbyggandet av våra vattenkrafter, framhållit, att man i vårt land far fram mera varligt ifråga om skydd av naturen än i många andra länder. Signaturen har fleråriga erfarenheter i detta avseende från Schweiz, där han varit i tillfälle se och medverka vid en del utbyggnader av landets vattenkrafter. Intrycket härav är, att man tar mindre sentimentalt på dessa frågor i Schweiz än hos oss. Delvis torde detta vara att tillskriva schweizarnas mycket ekonomiskt betonade kynne, som sätter välsignelsen av landets elektrifiering högre än en därmed följande spolie- ring av landets naturskönhet. Delvis kan man kanske söka förklaringen däri, att Schweiz är så övermåttan, rikt på attrak- tioner av dylikt slag, att landets dragningskraft på natur- vänner och turister i stort sett icke lider intrång genom vat- tenkraftens utnyttjande. Alptopparnas snöhöljda majestät, sjösträndernas leende idyller och de schweiziska städernas "ålderdomliga charme kunna inga kraftanläggningar förstöra. Mer låt oss återgå till vårt eget land. Svenskarna äro stora naturdyrkare, och det är därför helt naturligt, att natur- skyddssynpunkter spelat in i vår lagstiftning på vattenkraft- området. Det heter nämligen i 1918 års vattenlag, att ”är naturmin- nesmärke ej i laga ordning fridlyst, böra likväl till bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet må anses för ändamålet lämpliga”. Översatt från lagspråk till vanlig svenska betyder detta, att en kraftanläggning skall taga sådan hänsyn till naturskyddet inom de områden, vilka beröras av anläggningen, som ej med- för oskäliga kostnader. Det skulle kunna tänkas, att ett alltför drastiskt hänsyn- tagande till naturskyddet medför en sådan ökning av anlägg- ningskostnaderna, att en stegring av kraftpriset är ofrån- komlig. Det gäller alltså att väga den nationalekonomiska be- tydelsen av låga priser på elektrisk energi mot de ideella vär- den, som de svenska bygdernas naturskönhet representerar. Denna avvägning kan naturligtvis vara beroende av individu- ell uppfattning, men man har all anledning tro, att våra vat- tendomstolar ta all den hänsyn till naturskyddssynpunkter, vartill lagen berättigar dem. en vi vilja istället för att göra egna reflexioner gå till det organ, som är den främsta talesmannen för Sveriges natur- skönhet: Svenska Turistföreningens årsskrift, och se vad den har att säga i denna fråga. NATURSKYDD I årsskriften för 1933, som speciellt behandlade provinsen Halland, skrev ingenjör Ew. Sterner en mycket läsvärd upp- sats om ”Lax och kraft”. Det var Lagans rikedom på fisk och vattenfall, som var föremål för hans som alltid originellt utformade och livfulla skildring. Vi skola endast återgiva några rubriker till hans bilder av kraftstationerna vid Lagan. ”Linjerent som ett grekiskt tempel står det ultramoderna kraftverket å gamla Lagaholm.” ”Ett blänkande torn är ge- neratorn i Laholms kraftverk.” ”Karseforsstationen ger en fridfull bild av kuvad kraft.” Säga ej dessa korta citat något om de moderna kraftverkens skönhet, som måhända kan i någon mån ersätta förlorad na- turskönhet? Jo, invänder kanske någon, men det är en ingen- jör, som talar, och han är part i målet. Vad man menar, då man talar om kraftanläggningarnas förödande inverkan på naturen, är i första hand, att vattenfallen försvinna i tunn- larnas och tubernas och turbinernas innandömen, och i andra hand, att genom sjöarnas uppdämning resp. urtappning skön- hetsvärden vid deras stränder förstöras. Även på den förra punkten kunna vi citera Turistförenin- gens årsskrift. 1924 skrevs där sålunda en uppsats om Troll- hättan, vari det bl. a. hette: ”Nu då fallen ofta gå tomma, höres ofta jämmer över förstörelse av naturen, över att poesien fått vika för den krassa nyttan och annan fåvitsk klagolåt. Och dock, skola ej framtidens skalder förstå att sjunga skö- nare hymner över den Trollhätta, som — (en lång uppräk- ning av den elektriska energiens mångsidiga användbarhet) — med ett ord lyfter av mödan från arbetets krökta trälar och skapar ett friare och sundare folk, än över den Trollhätta, som i dådlös storhet störtade fram i klyftan där borta. Jag tror, att en gång även litteraturens och konstens män skola få upp ögonen för de skönhetsvärden, som ligga i den moderna tékniken, för dess centrala arbete att lyfta mödan och det tunga kroppsarbetet från en alltifrån tidernas början där- under suckande mänsklighet.” Nu tror kanske någon, att det där måste också ha skrivits av en ingenjör. Åhnej, det är professor Gunnar Andersson, som är författaren. Lit oss gå till Turistföreningens årsskrift för 1935, som celebrerade föreningens 50-årsjubileum och därför innehöll en del uppsatser om olika sidor av vårt lands natur. Vi citera ur den, som handlar om ”Vattnet”, följande: ”Det är skada, att det storartade inslag i Sveriges natur, som bildas av vattenfallen, kommer att försvinna i samma mån, som elektrifieringen erövrar älv efter älv. — — Men den ersättning, vi fått — ljus och energi över landet — får väl anses utgöra en kompensation, vars värde icke ligger en- bart på den krassa materiella nyttans fält.” Ej heller denna uppsats har en tekniker till författare, utan är skriven av generaldirektör Anders Örne. Låt oss till sist komma med ännu ett citat, denna gång ur Sunt Förnufts julnummer 1931, där en industriarbetare vid namn Albin Lind i en artikel med rubriken ”Industriell skön- het” avgav nedanstående deklaration: ”Arbetet kan utan vidare betecknas som en av de centrala krafterna i varje normal människas livsföring. Det är den friska människans livsluft. Industri är ett gigantiskt utflöde av detta kraftcentrum. Ja, man kanske vågar påstå, att den är dess högsta kollektiva uttryck, ett levande monument över arbetet. Det vore därför närmast onaturligt, om vi inte skulle leva oss in i industrien och upptäcka de skönhetsvärden, den skänker.” Vi låta dessa vittnesbörd tala för sig själva som kommen- tarer till rubriken för denna artikel. TEKNIK för ALLA 7