Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturen — kemiens mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mm EES
tigt och utspäder lösningen med lika
volym vatten (helst destillerat). Här-
vid löses magnesiumoxiden till mag-
nesiumklorid eller, om svavelsyra an-
vänts, till magnesiumsulfat. Lös-
ningen göres härefter neutral eller
svagt alkalisk med kaliumhydroxid
eller natriumhydroxid. (Pröva med
lackmuspapper lö)
För att påvisa magnesium i provet
löser man några jodkristaller i ett par
kubikcentimeter = kaliumjodidlösning
och tillsätter kalium- eller natrium-
hydroxidlösning tills den bruna jod-
färgen försvinner. Man har nu en
klar alkalisk hypojodatiösning. Ett
par cm? av denna sättes till den ovan-
nämnda saltsyrelösningen, varvid en
rödbrun fällning uppkommer, som
visar närvaron av magnesium. Fäll-
ningen består av magnesiumhydroxid,
som brunfärgats av adsorberad fri
jod. Reaktionen kallas Schlagden-
hauffenprovet för påvisande av mag-
nesium. (Ett annat, kanske något
enklare förfarande, är att till magne-
siumsaltlösningen sätta något salmiak-
lösning + ammoniak och därefter
några cm? sur natriumfosfatlösning, :
varvid, om magnesium är närvarande,
en vit, kristallinisk fällning uppkom-
mer inom en halv timme.)
Ytterligare ett annat sätt att påvisa
magnesium är genom användande av
titangult, eller, som färgämnet också
Analys av klorofyll. I detta experiment
filtreras en lösning av gröna blad i sprit
genom ett filtrum av pulveriserat kal-
tiumkarbonat för att på detta sätt skilja
kloröfylls olikfärgade beståndsdelar från
varandra.
kallas, Claytongult. Detta kan an-
skaffas i någon affär, som säljer ke-
miska reagens för mikroanalys. (Inom
mikroanalysen kan man medelst spe-
ciella reaktioner påvisa så gott som
mikroskopiska förekomster av ämnen
i provlösningar.)
Man sätter ett par cm? av en vat-
tenlösning av titangult till magnesium-
saltlösningen, varefter några droppar
kalium- eller natriumhydroxidlösning
tillföres. En uppkommande röd fäll-
ning (ev. färgning) visar närvaron
av magnesium.
AE ett grönt blad innehåller stär-
kelse kan påvisas med det vanliga
jod-stärkelse-provet. Gnid ett grönt
blad mellan fingrarna i bensin (ker
miskt ren) under någon minut och
skaka sedan av bensinen. Uppvärm
därefter bladet i en spritlösning med
en doppvärmare. Detta förfarande
bortskaffar det gröna klorofyllet och
gör bladet färglöst.
Man tvättar därefter bladet i vat-
ten under en kort stund för att göra
det mindre sprött. Sättes nu en drop-
pe jodsprit eller hellre något jod, löst
i bensin, till bladet, uppkommer en blå
färgning, som visar närvaron av stär-
kelse.
Hur bladen med hjälp av klorofyll
kunna framställa socker och stärkelse
av koldioxid och vatten är ett mysteri-
um. En hypotes är, att klorofyll fram-
kallar en reaktion mellan koldioxid
och vatten under bildning av formal-
dehyd, och att sedan flera molekyler
av - formaldehyd förena sig under
bildning av stärkelse och socker.
Ibland transporteras den i bladen
framställda stärkelsen till andra delar
av växten och lagras där. Som exem-
pel kan nämnas potatisen, som växer
under jorden och ändå är full med
stärkelse. Om man alltså sätter en
droppe jodsprit på en skiva rå po-
tåtis, kommer en blå fläck att upp-
stå och visa närvaron av stärkelse.
Man skall emellertid inte tro, att alla
underjordiska växtdelar innehålla
stärkelse. Trots att en skiva av en
dahliarot liknar en potatisskiva, fram-
kommer ingen blåfärgning av jodsprit
på dess yta. Istället för stärkelse har
dahliarötterna visat sig innehålla ett
kolhydrat, som kallas inulin.
trädgård eller angränsande fält
och skogar kan ge mera stoff för
edra kemiska experiment. Det är lätt
att destillera eteriska (flyktiga) oljor
från många av de välluktande växter;
som växa litet överallt. Vid dessa
experiment måste man använda rin-
Sätt en droppe stork
sidan av barken på en videkvist.
svavelsyra på tin
Röda
fläckar uppkommer, vilka tillkännager
närvaron av saliein, en annan dt
naturens produkter
nande vatten i laboratoriet, eftersom
kondensorn i destillationsapparaten
måste vara vattenkyld.
Fyll en glaskolv till hälften med de
ämnen, som skola destilleras. Dessa
kunna bestå av sönderskurna växt-
delar, såsom mynta, bergamott, laven-
del, tallbarr eller trä från någon gam-
mal tallstubbe. Tillsätt därefter vat-
ten tills kolven är nästan full. Kolven
förbindes nu medelst ett V-formigt
böjt glasrör med ett annat rör, minst
I cm i diameter, som omgives av en
vattenkyld behållare. Vid förbindnin-
garna användes korkar för tätning.
Börja destillationen med liten låga,
vilken såsmåningom ökas så att en
droppe destillat går över per sekund.
Så gott som vilken form av upphett-
ning som helst kan användas utom
spritlampa, vilken ej ger tillräcklig
värme.
Hopsamla destillatet, som består av
vatten med något olja flytande ovan-
på, i en kolv. När destillationen är
sluförd (den får fortsätta tills unge-
fär en fjärdedel av vattenlösningen
kvarstår i den första kolven), avskil-
jes oljan från vattnet genom att man
häller blandningen i en separator och
bortskaffar bottenlagret av vatten ge-
nom en urtappningskran.
Man kan med gott resultat i detta
experiment även använda vanliga i
handeln förekommande kryddor i
stället för växtdelar. Kryddnejlika ger
en vattenklar olja om man destillerar
med vatten. Man kan antingen destil-
lera kryddan hel eller pulvrisera den.
I det senare fallet bör man till en bör-
jan värma mycket försiktigt och låta
vattnet och pulvret koka sakta en
stund, innan man ansluter kolven till
kondensorn. Innesluten luft gör näm-
ligen, att det hela lätt kokar över, och
denna luft måste alltså först drivas ut.
Så gott som all olja, som på detta
sätt kan destilleras, flyter på vatten:
. ( , å nästa sida.)-
TEKNIK för ÅLEA 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>