mm EES tigt och utspäder lösningen med lika volym vatten (helst destillerat). Här- vid löses magnesiumoxiden till mag- nesiumklorid eller, om svavelsyra an- vänts, till magnesiumsulfat. Lös- ningen göres härefter neutral eller svagt alkalisk med kaliumhydroxid eller natriumhydroxid. (Pröva med lackmuspapper lö) För att påvisa magnesium i provet löser man några jodkristaller i ett par kubikcentimeter = kaliumjodidlösning och tillsätter kalium- eller natrium- hydroxidlösning tills den bruna jod- färgen försvinner. Man har nu en klar alkalisk hypojodatiösning. Ett par cm? av denna sättes till den ovan- nämnda saltsyrelösningen, varvid en rödbrun fällning uppkommer, som visar närvaron av magnesium. Fäll- ningen består av magnesiumhydroxid, som brunfärgats av adsorberad fri jod. Reaktionen kallas Schlagden- hauffenprovet för påvisande av mag- nesium. (Ett annat, kanske något enklare förfarande, är att till magne- siumsaltlösningen sätta något salmiak- lösning + ammoniak och därefter några cm? sur natriumfosfatlösning, : varvid, om magnesium är närvarande, en vit, kristallinisk fällning uppkom- mer inom en halv timme.) Ytterligare ett annat sätt att påvisa magnesium är genom användande av titangult, eller, som färgämnet också Analys av klorofyll. I detta experiment filtreras en lösning av gröna blad i sprit genom ett filtrum av pulveriserat kal- tiumkarbonat för att på detta sätt skilja kloröfylls olikfärgade beståndsdelar från varandra. kallas, Claytongult. Detta kan an- skaffas i någon affär, som säljer ke- miska reagens för mikroanalys. (Inom mikroanalysen kan man medelst spe- ciella reaktioner påvisa så gott som mikroskopiska förekomster av ämnen i provlösningar.) Man sätter ett par cm? av en vat- tenlösning av titangult till magnesium- saltlösningen, varefter några droppar kalium- eller natriumhydroxidlösning tillföres. En uppkommande röd fäll- ning (ev. färgning) visar närvaron av magnesium. AE ett grönt blad innehåller stär- kelse kan påvisas med det vanliga jod-stärkelse-provet. Gnid ett grönt blad mellan fingrarna i bensin (ker miskt ren) under någon minut och skaka sedan av bensinen. Uppvärm därefter bladet i en spritlösning med en doppvärmare. Detta förfarande bortskaffar det gröna klorofyllet och gör bladet färglöst. Man tvättar därefter bladet i vat- ten under en kort stund för att göra det mindre sprött. Sättes nu en drop- pe jodsprit eller hellre något jod, löst i bensin, till bladet, uppkommer en blå färgning, som visar närvaron av stär- kelse. Hur bladen med hjälp av klorofyll kunna framställa socker och stärkelse av koldioxid och vatten är ett mysteri- um. En hypotes är, att klorofyll fram- kallar en reaktion mellan koldioxid och vatten under bildning av formal- dehyd, och att sedan flera molekyler av - formaldehyd förena sig under bildning av stärkelse och socker. Ibland transporteras den i bladen framställda stärkelsen till andra delar av växten och lagras där. Som exem- pel kan nämnas potatisen, som växer under jorden och ändå är full med stärkelse. Om man alltså sätter en droppe jodsprit på en skiva rå po- tåtis, kommer en blå fläck att upp- stå och visa närvaron av stärkelse. Man skall emellertid inte tro, att alla underjordiska växtdelar innehålla stärkelse. Trots att en skiva av en dahliarot liknar en potatisskiva, fram- kommer ingen blåfärgning av jodsprit på dess yta. Istället för stärkelse har dahliarötterna visat sig innehålla ett kolhydrat, som kallas inulin. trädgård eller angränsande fält och skogar kan ge mera stoff för edra kemiska experiment. Det är lätt att destillera eteriska (flyktiga) oljor från många av de välluktande växter; som växa litet överallt. Vid dessa experiment måste man använda rin- Sätt en droppe stork sidan av barken på en videkvist. svavelsyra på tin Röda fläckar uppkommer, vilka tillkännager närvaron av saliein, en annan dt naturens produkter nande vatten i laboratoriet, eftersom kondensorn i destillationsapparaten måste vara vattenkyld. Fyll en glaskolv till hälften med de ämnen, som skola destilleras. Dessa kunna bestå av sönderskurna växt- delar, såsom mynta, bergamott, laven- del, tallbarr eller trä från någon gam- mal tallstubbe. Tillsätt därefter vat- ten tills kolven är nästan full. Kolven förbindes nu medelst ett V-formigt böjt glasrör med ett annat rör, minst I cm i diameter, som omgives av en vattenkyld behållare. Vid förbindnin- garna användes korkar för tätning. Börja destillationen med liten låga, vilken såsmåningom ökas så att en droppe destillat går över per sekund. Så gott som vilken form av upphett- ning som helst kan användas utom spritlampa, vilken ej ger tillräcklig värme. Hopsamla destillatet, som består av vatten med något olja flytande ovan- på, i en kolv. När destillationen är sluförd (den får fortsätta tills unge- fär en fjärdedel av vattenlösningen kvarstår i den första kolven), avskil- jes oljan från vattnet genom att man häller blandningen i en separator och bortskaffar bottenlagret av vatten ge- nom en urtappningskran. Man kan med gott resultat i detta experiment även använda vanliga i handeln förekommande kryddor i stället för växtdelar. Kryddnejlika ger en vattenklar olja om man destillerar med vatten. Man kan antingen destil- lera kryddan hel eller pulvrisera den. I det senare fallet bör man till en bör- jan värma mycket försiktigt och låta vattnet och pulvret koka sakta en stund, innan man ansluter kolven till kondensorn. Innesluten luft gör näm- ligen, att det hela lätt kokar över, och denna luft måste alltså först drivas ut. Så gott som all olja, som på detta sätt kan destilleras, flyter på vatten: . ( , å nästa sida.)- TEKNIK för ÅLEA 25