stationen vid Coltano i Italien färdig. Det var meningen, att den skulle bli världens starkaste station. Genom densamma skulle hemlandet sättas i förbindelse med kolonierna i Afrika och "med Buenos Aires i Argentina, där det bodde många italienare. Marconi gjorde själv en resa till Sydamerika. Under överfarten gjorde han en del intressanta försök. Han an- vände t. ex .drakar att lyfta antennen med men förlorade många av dem i den starka blåsten. Det lyckades ho- nom att mottaga tydliga telegram från Clifden på ett avstånd av 5,600 kilo- meter vid dagsljus och 9,600 kilome- ter om natten. I Buenos Aires ville han också be- gagna sig av drakar, som skulle upp- bära antennerna, men det stötte på många svårigheter. Häftiga åskväder kommo där nästan dagligen och för- störde experimenten. I pauserna mel- lan de väldiga urladdningarna i luften hörde han likväl ganska tydligt både Ritning i full skala till BRIGGEN MÅSEN (Yttermått 56X50 cm) Säljes genom Teknik för Allas exp., box 3137, Stockholm 3. PRISET ÄR 2:— KRONOR. Till Teknik för Alla. Box 3137, Stockholm 3. Undertecknad rekvirerar ritning av briggen ”Måsen”. Avgiften kr 2: — medföljer i fri- märken, torde jämte portokostna- den uttagas per postförskott. (Stryk det som ej avses.) IN Ek 8 a lr AEA SF NE ERE Re Er AG src BOSTAMT (5 de HA ers ARS Sr AT CSSE Ae SoS TES Sån ASL FR TG Glace Bay, Clifden och andra statio- ner. Innan Marconi lämnade Buenos Aires, träffades en överenskommelse om att Marconibolaget skulle uppföra en kraftig trådlös station i Uruguay. Följande år var denna redan färdig och i full verksamhet. Dess telegram uppfattades klart och tydligt så långt avlägset som i Liverpool, d. v. s. på ett avstånd av 11.680 kilometer. Det såg ut att gå ganska snabbt fram mot målet att resa en rad statio- ner, att lägga liksom ett kedjenät av stationer runt om jorden. En och annan menade väl, att den trådlösa snart hade nått toppunkten av sin utveckling. Det kunde inte fin- nas plats ute i etern för sändningar från hur många stationer som helst: Men just vid den tid, då dessa och liknande tvivel framkommo, började första försöken trådlös överföring av tal och sång lyckas. En radioexperi- mentator förklarade, att han med en av sina apparater överfört några stro- fer ur den engelska nationalsången: ”God save the King” (Gud bevare vår konung). Dylika nyheter tydde på, att mänskligheten hade ännu flera under att vänta av den trådlösa. Hösten 1911 invigdes jättestationen i Coltano. Marconi blev inbjuden att bo hos kungen, som hade ett gods i närheten. På själva invigningsdagen ville uppfinnaren knyta förbindelse med stationerna vid Röda havet och Glace Bay. Han underrättade bägge stationerna på förhand och överens- kom med dem om vissa sändningar. Just som kungen anlände, utbröt eld i ett av de höga tornen. En modig sjöman äntrade beslutsamt upp och släckte elden. När Marconi infört den italienska kungen i stationsbyggnaden, anlände telegram till Röda-havsstationen med välkomsthälsning och lyckönskningar till kungen. Uppfinnaren förklarade själv för majestätet, hur det hela till- gick, när telegram avsändes och mot- togos. Därpå fick kungen taga hörlu- rarna och lyssna på signalerna från Kanada. Plötsligt kom ett nytt tele- gram. Det lydde: ”Direktörerna för Marconibolaget i Kanada sända sina vördsamma lyck- önskningar. Glace Bay.” Kungen läste telegrammet, fattade Marconis hand, tryckte den hjärtligt men sade ingenting. Så var den nya stationen invigd. SOS! ”Den allra största välsignelsen med den trådlösa är, att den kan hjälpa skepp, som befinna sig i sjönöd”, ytt- rade Marconi en gång, och förvisso hade han rätt. Att börja med var det också särskilt nationer med omfattan- -de sjöfart, som intresserade sig för hans uppfinning. ; Man kan anföra, många händelse från denna tid, vilka öppnade folks ögon för radiotelegrafens betydelse för sjöfarten och ångbåtstrafiken. Här må anföras ett par exempel. En natt i januari 1909 kolliderade det italienska fartyget ”Florida” med lyxångaren ”Republic” och fick fören krossad. De två skeppen förde till- sammans 1,650 passagerare. Till all lycka hade ”Republic” ra- diotelegraf ombord. Telegrafisten, en pojke med smeknamnet Jack, låg och sov, då kollisionen skedde. Han for upp, trodde först, att skeppet stött på grund, rusade mot dörren till radio- rummet och fick upp den. Då stod sanningen med ens klar för honom. Fartygets ena sida var alldeles sön- dertrasad, radiohyttens ena vägg var bortsliten och taket hängde ned! Han vred om strömbrytaren och prövade telegrafnyckeln. Jo, där var ström, det var intet fel! Antennen var i ordning. Men just i samma ögonblick slocknade det elektriska ljuset, och det blev becksvart mörkt. Jack trevade sig fram till ackumulatorbatteriet och kopplade på detta. Han prövade tele- fonen till kommandobryggan, men förbindelsen var bruten. Det var isande. kalltt I en hast fick han på sig en del kläder och ville springa över till kaptenen för att få order. Men däcket var spär- rat av vrakspillrorna, så att det var fullständigt omöjligt för honom att komma fram i mörkret. Då trevade han sig tillbaka igen, grep telegrafnyc- keln och började på eget ansvar sän- da den tidens hjälpsignal: C. OQO. D! (Come quick, danger = kom fort, fara!) Han kom genast i förbindelse med en kuststation, berättade om olyckan och nämnde, att det andra skeppet var försvunnet i mörkret. Kanske var det- ta också i behov av hjälp. Det slamrade ute på däcket. En ste- ward kom in. Kaptenen hade sänt ho- nom för att se efter, hur det stod till i radiorummet. Jag följde efter honom och fick order att avsända följande telegram: ””Republic” påkörd av okänd ånga- re 26 mil sydväst från Nantuckets fyrskepp. Är i nödläge och behöver snar hjälp. Ingen livsfara för ögon- blicket.” RT Telegrafisten på landstationen re- RR ÄN Lön MD nn