se vi den inre vingkonstruktionen på ena vinghalvan där tygklädseln avlägsnats på ett ställe. Ett 15 me- ter långt höjdroder, format som en fågelstjärt, skulle tjänstgöra för styrning i vertikal riktning. Sam- manlagda bärytan av vingen och stjärtplanet skulle uppgå till icke mindre än 300 kvadratmeter. Mitt under vingen fanns en gon- dol eller kort flygkropp med en fartygsliknande stäv och försedd med fönster och en dörr. Flyg- kroppen — den första konstruktio- nen av en heltäckt kabin — hade rymlig plats för ångmaskin och passagerare, och i markläge vilade den på tre hjul av järn. Ängmaskinen var av Hensons egen konstruktion, den var mycket lätt och beräknad att utveckla om- kring 30 hästkrafter. Den skulle driva två propellrar, en på vardera sidan om gondolen vid vingens bakkant. Genom att variera varv- hastigheten hos de bägge propell- rarna skulle flygmaskinen kunna styras i sidled. Som vi se, var det sålunda myc- ket hos detta flygplansprojekt som ett 60-tal år senare, då flygning blev verklighet, visade sig vara i princip riktigt. Att någon maskin aldrig blev byggd, berodde helt på den ekonomiska sidan av projek- tet. Henson samarbetade med John Stringfellow för att exploatera upp- finningen och sökte i sådant syfte bilda ett bolag, ”Aerial steam tran- sit company”, men bolagsprospek- tet var i några, icke alldeles ovä- sentliga punkter en smula osäkert, och det lyckades honom icke att uppbringa tillräckligt kapital. Hensons experiment hade dragit betydande kostnader, och då han icke såg några utsikter att kunna realisera sina planer, överlämnade han experimenterandet så små- ningom helt till Stringfellow och begav sig själv till Amerika 1849. Stringfellow fortsatte försöksarbe- tet och byggde under åren 1846— 48 den första maskindrivna modell som flugit. Den anslöt sig i huvud- sak till Hensons konstruktion, väg- de omkring 3 kg och drevs av en liten ångmaskin. Det var efter Hensons och Stringfellows försök som människan erhöll påtagliga bevis för att flygning med syste- met tyngre än luft hade vissa för- utsättningar för att lyckas. Men det var som bekant först i början av innevarande sekel, som den tu- senåriga drömmen blev verklighet. 43 miljoner mil i världsrymden heter Teknik för Allas NYA FÖLJETONG VLADIMIR SEMITJOV — en av vårt lanus förnämsta äventyrsförfattare — har skrivit denna utomordentligt fascinerande rorian, som ingen kan undgå att ryckas med Spännande av. En modern rymdhistoria i bästa Jules Verne-stil. ”43 miljo- ner mil i världsrymden” hör till de romaner, som från början till slut fånga läsarens in- tresse. Man vill veta mera om dessa oförvägna rymd- tarare. Man grips iska astronomiska författaren med frej- på. Vladimir Semit- glimten i ögonvrån, denne = intelligente 7 genast av de fantas- spekulationer, som digt mod ger sig in jov berättar med och det är en berättelse för både Rolig »unga och gamla pojkar. Ni får många roliga och intres- santa upplevelser tillsammans nied rymdciceron. Besök 1 hans trevliga sällskap världsrymdens evigt Fantastisk vandrande världar. Författarens gnistrande fantasi gör resan ange- näm. Läs från början ”43 miljoner mil i världsrymden”! börjar i nästa nummer TEKNIK för ALLA 5