Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells
- XI. Det gröna porslinspalatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TfA:s följetong:
TIDMASKINEN
En äventyrsroman
av
H. G. WELLS
Sammandrag av det föregående.
En engelsk vetenskapsman, för korthetens
skull kallad Tidfararen, har lyckats
konstruera en egendomlig maskin. med vilken han
efter behag kan förflytta sig framåt eller
tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av
maskinen för några av sina vänner, som dock
alla ställa sig mycket tvivlande beträffande
”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig
emellertid för att bevisa riktigheten av sina
teorier och startar en ”tidresa” Han har just
uttröttad återkommit från en färd in i
framtiden och uppfordras av sina vänner, som
inbjudits till middag i hans hem, att berätta
om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade
med maskinens hjälp förflyttat sig ett par
hundra år in i framtiden och beskriver hur
degenererat och småväxt människosläktet
blivit genom frånvaro av någon kamp för
tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse,
att tidmaskinen försvunnit! Dessutom
upptäcker han, att underjorden är genomdragen
med tunnlar i vilka ett ännu mer
degenererat, ljusskyggt släkte får utföra arbetet
åt ytbefolkningen. Under sitt sökande efter
en säker tillflyktsort för sig och en liten
flicka av ytbefolkningen, som han räddat från
drunkning, får han i ett förfallet museum tag
i en järnstång, tändstickor och kamfer. Nu
anser han sig rustad att söka återfå sin
tidmaskin.
(Forts. från föreg. nummer.)
Kap. 11.
Det gröna porslinspalatset.
Ner vi framåt middagstiden
nalkades det gröna porslinspalatset, funno
vi det övergivet och förfallet. Av
fönstren återstodo endast några
glasbitar och från det söndefrätta
ramverket av metall hade stora gröna
flagor fallit bort. Det låg mycket högt
på en bevuxen sluttning, och när jag
vid annalkandet tittade mot nordost,
blev jag förvånad att se en stor flod
eller älv, där jag skulle tro, att
Wandsworth och Nattersea en gång måste ha
legat. Jag tänkte då — fast jag aldrig
fullföljde tanken — på vad som hade
hänt eller kunde drabba i sjön levande
varelser.
Materialet, varav palatset hade
byggts, var verkligen porslin och på
fasaden kunde jag se en inskription
med några okända bokstäver. Jag
tänkte kanske litet barnsligt att Weena
kunde hjälpa mig att tyda dem, men
jag begrep snart, att läsning var något
som hon aldrig ansträngt sitt huvud
med. Hon tycktes mig alltid mera
mänsklig, än hon i verkligheten var,
kanske emedan hennes tillgivenhet var
så mänsklig.
Innanför de stora dörrhalvorna, som
voro sönderbrutna och stodo öppna,
var i stället för den vanliga hallen,
ett långt galleri, som erhöll sitt ljus,
från många sidofönster. Det påminde
vid första ögonkastet om ett museum.
Det med plattor belagda golvet var
tjockt med damm, och den egendomliga
samlingen av diverse föremål var
likaledes täckt med tjockt lager av damm.
Då fick jag syn på något, som stod i
mitten på hallen, nämligen nederdelen
av ett stort skett. Av de sneda
fötterna att döma var det något utdött djur,
liknande Megatheriumsläktet: Skallen
och de övre benen lågo vid sidan i det
tjocka dammet och på ett ställe hade
vatten, som droppat från en läcka i
taket, hålkat ur själva skelettet. Längre
bort i galleriet stod en stor benstomme
av en brontosaurus. Detta bestyrkte
min åsikt, att huset varit ett museum.
Vid ena sidan påträffade jag lutande
hyllor och efter att ha sopat bort
dammet, fann jag där samma slags
glasmontrar som vi använda i vår tid.
Men att döma efter det väl bibehållna
tillstånd i vilket en del av föremålen
befann sig, måste montrerna ha varit
lufttäta.
Det var tydligt att detta var ruiner-
na efter något sentida South
Kensingtonmuseum! Det var tydligen den
paleotonlogiska avdelningen, som
tydligen haft en utomordentligt riklig
samling av fossiler, som tack vare den
nästan fullständiga frånvaron av
bakterier och svamp kunnat hålla sig så
länge fast förstörelsen nu sakta men
säkert gick fram bland alla föremålen.
Här och där fann jag spår efter de
små människorna i form av rara
fossilier som brutits i bitar eller i ringar
voro uppträdda på strån. På en del
ställen hade montrerna tagits bort;
förmodligen var det morlocks som
varit framme. Där var mycket tyst ty
det tjocka dammet dämpade ljudet av
våra fotsteg. Weena, som roat sig med
att rulla en sjöborre nedför det
sluttande glaset på en monter, kom nu
till mig när jag stod och såg mig
omkring samt fattade min hand och
ställde sig tyst vid min sida.
Till en början var jag så förvånad
över detta gamla monument över en
intelligensens tidsålder, att jag inte kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:18 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-5/0019.html