TfA:s följetong:

TIDMASKINEN

En äventyrsroman av H. G. WELLS Sammandrag av det föregående. En engelsk vetenskapsman, för korthetens skull kallad Tidfararen, har lyckats konstruera en egendomlig maskin. med vilken han efter behag kan förflytta sig framåt eller tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av maskinen för några av sina vänner, som dock alla ställa sig mycket tvivlande beträffande ”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig emellertid för att bevisa riktigheten av sina teorier och startar en ”tidresa” Han har just uttröttad återkommit från en färd in i framtiden och uppfordras av sina vänner, som inbjudits till middag i hans hem, att berätta om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade med maskinens hjälp förflyttat sig ett par hundra år in i framtiden och beskriver hur degenererat och småväxt människosläktet blivit genom frånvaro av någon kamp för tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse, att tidmaskinen försvunnit! Dessutom upptäcker han, att underjorden är genomdragen med tunnlar i vilka ett ännu mer degenererat, ljusskyggt släkte får utföra arbetet åt ytbefolkningen. Under sitt sökande efter en säker tillflyktsort för sig och en liten flicka av ytbefolkningen, som han räddat från drunkning, får han i ett förfallet museum tag i en järnstång, tändstickor och kamfer. Nu anser han sig rustad att söka återfå sin tidmaskin. (Forts. från föreg. nummer.)

Kap. 11. Det gröna porslinspalatset.

Ner vi framåt middagstiden nalkades det gröna porslinspalatset, funno vi det övergivet och förfallet. Av fönstren återstodo endast några glasbitar och från det söndefrätta ramverket av metall hade stora gröna flagor fallit bort. Det låg mycket högt på en bevuxen sluttning, och när jag vid annalkandet tittade mot nordost, blev jag förvånad att se en stor flod eller älv, där jag skulle tro, att Wandsworth och Nattersea en gång måste ha legat. Jag tänkte då — fast jag aldrig fullföljde tanken — på vad som hade hänt eller kunde drabba i sjön levande varelser. Materialet, varav palatset hade byggts, var verkligen porslin och på fasaden kunde jag se en inskription med några okända bokstäver. Jag tänkte kanske litet barnsligt att Weena kunde hjälpa mig att tyda dem, men jag begrep snart, att läsning var något som hon aldrig ansträngt sitt huvud med. Hon tycktes mig alltid mera mänsklig, än hon i verkligheten var, kanske emedan hennes tillgivenhet var så mänsklig. Innanför de stora dörrhalvorna, som voro sönderbrutna och stodo öppna, var i stället för den vanliga hallen, ett långt galleri, som erhöll sitt ljus, från många sidofönster. Det påminde vid första ögonkastet om ett museum. Det med plattor belagda golvet var tjockt med damm, och den egendomliga samlingen av diverse föremål var likaledes täckt med tjockt lager av damm. Då fick jag syn på något, som stod i mitten på hallen, nämligen nederdelen av ett stort skett. Av de sneda fötterna att döma var det något utdött djur, liknande Megatheriumsläktet: Skallen och de övre benen lågo vid sidan i det tjocka dammet och på ett ställe hade vatten, som droppat från en läcka i taket, hålkat ur själva skelettet. Längre bort i galleriet stod en stor benstomme av en brontosaurus. Detta bestyrkte min åsikt, att huset varit ett museum. Vid ena sidan påträffade jag lutande hyllor och efter att ha sopat bort dammet, fann jag där samma slags glasmontrar som vi använda i vår tid. Men att döma efter det väl bibehållna tillstånd i vilket en del av föremålen befann sig, måste montrerna ha varit lufttäta. Det var tydligt att detta var ruiner- na efter något sentida South Kensingtonmuseum! Det var tydligen den paleotonlogiska avdelningen, som tydligen haft en utomordentligt riklig samling av fossiler, som tack vare den nästan fullständiga frånvaron av bakterier och svamp kunnat hålla sig så länge fast förstörelsen nu sakta men säkert gick fram bland alla föremålen. Här och där fann jag spår efter de små människorna i form av rara fossilier som brutits i bitar eller i ringar voro uppträdda på strån. På en del ställen hade montrerna tagits bort; förmodligen var det morlocks som varit framme. Där var mycket tyst ty det tjocka dammet dämpade ljudet av våra fotsteg. Weena, som roat sig med att rulla en sjöborre nedför det sluttande glaset på en monter, kom nu till mig när jag stod och såg mig omkring samt fattade min hand och ställde sig tyst vid min sida. Till en början var jag så förvånad över detta gamla monument över en intelligensens tidsålder, att jag inte kom