att tänka på vilka möjligheter det erbjöd. Till och med tidmaskinen lämnade mina tankar i någon mån. Efter palatsets storlek att döma fanns det en hel del mer än ett paleontologiskt galleri. Kanske där fanns historiska gallerier, ja, till och med ett bibliotek! För mig, åtminstone i min nuvarande belägenhet, skulle sådana avdelningar intresserat mig mycket mer än denna utställning av gamla tiders geologi i sitt förfall. Medan jag så gick och tittade mig omkring, träffade jag på ett annat galleri, som gick i rät vinkel mot det andra. Det föreföll att vara upplåtet åt mineraler, och åsynen av ett stycke svavel kom mig att tänka på krut. Men jag kunde inte se, att där fanns något salpeter eller överhuvudtaget något slags nitrater. Utan tvivel hade dessa ämnen lösts upp och försvunnit för länge sedan. Och likväl hängde tanken på svavlet kvar i mitt minne och gjorde mig fundersam. Vad resten av innehållet i detta galleri beträffar, så intresserade det mig inte så synnerligen mycket, fast det var bäst bevarat av allt jag såg. Jag är nämligen ingen specialist i mineralogi. Jag kom ned för en mycket förfallen sidogång, som löpte parallellt med hallen, jag först kom in i. Denna avdelning hade tydligen varit upplåten till naturhistoriska föremål, men alla föremål där hade för länge sedan förintats. Där fanns några få skrumpna och svarta rester efter vad som en gång varit uppstoppade djur, förtorkade mumier i burkar, som en gång innehållit sprit samt brunt damm efter försvunna växter — det var allt som fanns! Detta var tråkigt, ty jag skulle gärna ha velat följa spåren efter hur den långsamma omordning, genom vilken den levande naturen hade besegrats. Sedan kommo vi till ett galleri, som helt simpelt hade kolossala proportioner, men var dåligt upplyst och vars golv sluttade sakta ned från entrén. I taket hängde med jämna mellanrum vita lampkupor — tydligen någon slags belysning — av vilka många voro spräckta eller sönderslagna. Här hade jag kommit i mitt rätta element, ty på båda sidor reste sig stora maskiner, vilka voro illa förrostade och delvis sönderbrutna men i en del fall likväl i ganska gott stånd. Ni vet min svaghet för mekanismer och därför ville jag gärna gå omkring och titta på dem, isynnerhet som jag inte kunde räkna ut vad de varit avsedda för. Jag inbillade mig, att om jag kunde tyda den gåtan, så skulle jag få krafter i min besittning, som kanske kunde användas mot morlocks. Plötsligt kom Weena och ställde sig tätt intill mig. Hon kom så plötsligt, att hon faktiskt skrämde mig. Annars tror jag knappt, att jag skulle ha lagt märke till att golvet sluttade.<footnote>Det kan tänkas, att golvet inte var byggt lutande utan att hela muséet låg i en sluttning.</footnote> Den sidan där jag kom in låg åtskilligt högre än marken och fick sitt ljus från egendomliga, springformade fönster. Som jag nu sakta vandrade längs galleriet förundrad över maskinerna jag såg, lade jag inte märke till, att ljuset så småningom blev svagare, förrän Weena började bli orolig. Då såg jag, att änden på galleriet försvann i ett kolmörker. Jag stannade tvekande, och när jag så tittade mig omkring, märkte jag, att dammet inte låg så tjockt utan såg liksom jämnare ut. Närmare den mörka delen syntes det genomdraget av några märken efter små och smala fötter. Jag fick en känsla av att morlocks voro alldeles i närheten och kände på mig, att min akademiska undersökning av maskinerna var bortkastad tid. Jag kom att tänka på att det redan var sent på FRAMTIDENS VÄRLD —— forntidens under i

Jules Verne-magasinet 35 öre</img>

Fart – Humor – Spänning

UTKOMMER VARJE TISDAG