Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - XI. Det gröna porslinspalatset - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att tänka på vilka möjligheter det
erbjöd. Till och med tidmaskinen
lämnade mina tankar i någon mån.
Efter palatsets storlek att döma fanns
det en hel del mer än ett paleontologiskt
galleri. Kanske där fanns historiska
gallerier, ja, till och med ett bibliotek!
För mig, åtminstone i min nuvarande
belägenhet, skulle sådana avdelningar
intresserat mig mycket mer än denna
utställning av gamla tiders geologi i sitt
förfall. Medan jag så gick och tittade
mig omkring, träffade jag på ett annat
galleri, som gick i rät vinkel mot det
andra. Det föreföll att vara upplåtet
åt mineraler, och åsynen av ett stycke
svavel kom mig att tänka på krut. Men
jag kunde inte se, att där fanns något
salpeter eller överhuvudtaget något
slags nitrater. Utan tvivel hade dessa
ämnen lösts upp och försvunnit för
länge sedan.
Och likväl hängde tanken på svavlet
kvar i mitt minne och gjorde mig
fundersam.
Vad resten av innehållet i detta
galleri beträffar, så intresserade det mig
inte så synnerligen mycket, fast det var
bäst bevarat av allt jag såg. Jag är
nämligen ingen specialist i mineralogi.
Jag kom ned för en mycket förfallen
sidogång, som löpte parallellt med
hallen, jag först kom in i. Denna
avdelning hade tydligen varit upplåten till
naturhistoriska föremål, men alla
föremål där hade för länge sedan förintats.
Där fanns några få skrumpna och
svarta rester efter vad som en gång varit
uppstoppade djur, förtorkade mumier i
burkar, som en gång innehållit sprit
samt brunt damm efter försvunna
växter — det var allt som fanns! Detta
var tråkigt, ty jag skulle gärna ha velat
följa spåren efter hur den långsamma
omordning, genom vilken den levande
naturen hade besegrats.
Sedan kommo vi till ett galleri, som
helt simpelt hade kolossala proportioner,
men var dåligt upplyst och vars golv
sluttade sakta ned från entrén. I taket
hängde med jämna mellanrum vita
lampkupor — tydligen någon slags
belysning — av vilka många voro
spräckta eller sönderslagna. Här hade jag
kommit i mitt rätta element, ty på
båda sidor reste sig stora maskiner, vilka
voro illa förrostade och delvis
sönderbrutna men i en del fall likväl i
ganska gott stånd. Ni vet min svaghet för
mekanismer och därför ville jag gärna
gå omkring och titta på dem, isynnerhet
som jag inte kunde räkna ut vad de
varit avsedda för. Jag inbillade mig, att
om jag kunde tyda den gåtan, så skulle
jag få krafter i min besittning, som
kanske kunde användas mot morlocks.
Plötsligt kom Weena och ställde sig
tätt intill mig. Hon kom så plötsligt,
att hon faktiskt skrämde mig. Annars
tror jag knappt, att jag skulle ha lagt
märke till att golvet sluttade.[1]
Den sidan där jag kom in låg
åtskilligt högre än marken och fick sitt ljus
från egendomliga, springformade
fönster.
Som jag nu sakta vandrade längs
galleriet förundrad över maskinerna jag
såg, lade jag inte märke till, att ljuset
så småningom blev svagare, förrän
Weena började bli orolig. Då såg jag, att
änden på galleriet försvann i ett
kolmörker. Jag stannade tvekande, och när
jag så tittade mig omkring, märkte jag,
att dammet inte låg så tjockt utan såg
liksom jämnare ut. Närmare den mörka
delen syntes det genomdraget av några
märken efter små och smala fötter. Jag
fick en känsla av att morlocks voro
alldeles i närheten och kände på mig, att
min akademiska undersökning av
maskinerna var bortkastad tid. Jag kom
att tänka på att det redan var sent på
FRAMTIDENS VÄRLD ——
forntidens under i
![]() |
Jules Verne-magasinet 35 öre |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>