KE RA 4 bh Teknik för Allas STORA JUL- NUMMER UTKOMMER DEN 19:e dec. Ur det gedigna innehållet: je LJ [0] Filmens gröna år — från tittskåp till kolorerad ljudfilm. Av fil. d:r Sixten Rönnow. X Spränga banken — en rolig matematisk utred- ning av det ”absolut tillför- litliga systemet”. Av ing. G. V. Nordenswan. Xx PRISTÄVLINGAR, SKÄMT- SERIER, BESKRIVNINGAR FOR HÄNDIGT FOLK. 48 sid. 30 öre YV 8 TEKNIK för ALLA — Frank Hardman? utbrast hon. Ho- nom träffar ni inte där. — Känner ni Hardman? frågade John häpen. — Det är klart. Han är tillsammans med min pappa just nu. — Vad har dom för affärer ihop? Marion bet sig i läppen. — Jag är rädd att jag pratat bredvid munnen, sade hon efter en stund. Men det där med bilen gjorde mig så ner- vös . .. För resten — ni kan gärna få bli den förste, som vet det. Pappa och Hardman ska flyga till månen . .. Och jag ska också med. — Va... vad säger ni? John, som annars inte var van att låta sig förbluffa, satt och stirrade på henne med öppen mun. — Vi ska flyga till månen, upprepade hon. Jag och pappa och direktör Hard- man och två till: professor Mac Kissin- gen och ingeniör Eckard . .. Det är Eckard, som har byggt fartyget, men pappa har gjort upp ritningarna och VLT OS — Vad för ett fartyg? John hade ännu inte hämtat sig från sin förvåning. — Ni får inte missbruka mitt för- troende. sade hon. Det här är en hem- lighet, förstår ni. Ingen får veta något, TÖLFADNNVIN aTVE VA ONE Sa — Och när ska ni starta? frågade John, som började undra, om flickan kanske hade en skruv lös. — I dag, om en timme! svarade hon. Det är därför jag har så brått. Dom väntar på mig. Pappa är säkert ursin- TUR Ög o -Iohn satt tyst en lång stund, över- väldigad av vad han fått höra. Nog - hade han hört talas om och även själv varit med om egendomliga sammanträf- fanden, men detta överträffade allt. Nu välsignade han sin goda tur, som låtit honom träffa den här tösen mitt på vä- gen. Om inte bensinen tagit slut för henne, skulle han aldrig fått tag på Frank Hardman ... och då hade han också gått miste om denna verkliga jät- tesensation. Han såg redan i andanom en väldig rubrik över första sidan i World's Herald: DOKTOR STERNBORN FLYGER TILL MÅNEN! FRANK HARDMAN MED PÅ FÄRDEN! Efter en stund svängde Marion in på en sidväg, som ledde in i en ravin. Det var för övrigt ingen riktig väg, men marken var så pass slät, att en bil utan svårare skakningar kunde ta sig fram där. De följde bottnen av ravinen, och när de omsider rundade ett klipput- språng, såg John framför sig en öppen plats mellan bergen, där det låg några byggnader med platta tak av glas. Strax intill reste sig ett torn eller snarare en obelisk . . . John uppskattade dess höjd till femtio meter. Spetsen var konisk. Hela pjäsen påminde om en enorm gra- nat. Upptill var den försedd med föns- ter, mot vilka solstrålarna reflektera- des. Den stod på trenne kraftiga stöt- tor. Detta var fartyget, som Marion talat om, gissade Johh. När bilen stannade, kom några personer emot dem. John igenkände från tidningsspalterna dok- tor Sternborns axelbreda gestalt. En annan, med grå mustascher, måste vara professor Kissingen . .. Och där var den eftersökte Frank Hardman, fryntlig och jovialisk. — Vad vill det här säga, Marion? ro- pade doktor Sternborn och kastade en förvånad och missnöjd blick på John. — Du får inte bli ond på mig, pappa, svarade hon och steg ur bilen. Låt mig föreställa mr Stuart för dig . . . Om jag inte hade träffat honom, så skulle jag stått kvar på vägen med min bil ännu. Mr Stuart är journalist, medar- betare i World's Herald. Men han har lovat att inte skriva någonting om . — Om vad? utbrast Frank Hardman. — Det är egentligen er jag är ute och letar efter, sade John. — Vad vill ni mig? — Jag har i uppdrag att intervjua er angående utsikterna på guldmarkna- (ND So — Och för den saken åker ni bil ända från New York? — Änej, jag kom med flygmaskin till San Francisco, sade John litet sårad. Det var därifrån jag tog bil . . . Det går rykten i Wall Street att ni har träffat på nya fyndigheter. Man vill ha reda på om det är sant. Hardman bet samman läpparna, som om han var fast besluten att inte säga ett ord. Men efter en stund öppnade han dem. — På sakens nuvarande ståndpunkt — är det inte så man brukar uttrycka sig? — kan jag inte säga någonting. — Men ni tänker flyga till månen. Tror ni att det finns guld där? — Vad vet jag? Det är för att ta reda på den saken, som vi far dit. — I så fall — jag menar om ni fin- ner något guld där och kan få över det hit — kan man alltså förvänta ett kraf- tigare prisfall på varan? Inte sant? Hardman ryckte på axlarna, men sva- rade ej. — Och då faller väl även Gold Com- pany's aktier? fortsatte John envetet. Doktor Sternborn, som tyst åhört dem, gav Hardman en menande blick och skyndade till hans undsättning. — Unge man, sade han till John, ni befinner er så att säga i vårt våld. Jag tror inte att det är förenligt med vare sig Hardmans eller mina egna intres- sen att någonting kommer ut i pressen om våra planer eller vår färd — förr- än vi lyckligt och väl äro tillbaka. Men eftersom jag förstår. att det är omöj- ligt för er att motstå frestelsen att trumpeta ut det här för världen, så föreslår jag att ni följer med oss. John spratt till av glädie. En sådan utgång hade han aldrig väntat sig. — Men jag är inte rustad för en så- dan resa, invände han. — Allt vad ni behöver finns ombord, sade Hardman. Oroa er inte för den saken. — Men min redaktion . . . Dom kom- mer att slå larm ... — Vi ska skicka ett telegram att ni måste företa en lång resa . . . ut i vildmarken ... Och så meddelar ni att jag har sagt, att några fluktuationer i guldpriset inte är att vänta under det närmaste halvåret. Vänta, jag ska for- mulera det åt er så att det blir riktigt, sade han och tog block och penna från John, som gjort sig beredd att skriva.