den (Forts. fr. föreg. n:r.) Marconis nya framgångar väckte stor uppmärksamhet. En mängd forskare i alla länder gåvo sig i kast med kort- vågsproblemet. Detta blev nu undersökt och prövat så att säga centimeter för centirceter, i ljus och mörker, vid olika årstider och under alla möjliga förhål- landen. De olika våglängdernas företrä- den och svagheter blevo undersökta, sta- tionerna sattes i stånd att växla våg- längder, så att de vid varje tidpunkt och 18 TEKNIK för ALLA tillfälle kunde begagna just den våg- längd, som bäst passade. De långa vågorna ha visat sig kunna följa jordytan, marken, utan att nämn- värt försvagas. Kortvågorna däremot bli lätt så att säga uppsugna av jor- den. Därför sändes de i vinkelriktning uppåt från stationen. På en höjd av 100 kilometer eller mer träffa de på ett lager av elektroner (joniserade lager), som antages ligga runtom jorden. Dessa re- flektera vissa elektromagnetiska vågor trådlösas u ppfin nare ungefär som en spegel reflekterar sollju- set. Långvågorna bli gärna reflektera- de i de lägsta lagren. Kortvågorna kun- na tränga vidare uppåt ända till minst 200 kilometers höjd. Där bli de vanli- gen brutna eller kastade tillbaka mot jorden igen. Kortvågorna sägas ”hoppa” framåt. Ibland händer det — särskilt när frå- ga är om vågor på 14—20 meters längd — att sändarstationen mottar ett ”eko” av. sina egna signaler efter ett kort tids- — nuvts EYTA