TfA:s följetong:

</img>
TIDMASKINEN
En äventyrsroman
av
H. G. WELLS

Sammandrag av det föregående.

En engelsk vetenskapsman, för korthetens
skull kallad Tidfararen, har lyckats
konstruera en egendomlig maskin: med vilken han
efter behag kan förflytta sig framåt eller
tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av
maskinen för några av sina vänner, som dock
alla ställa sig mycket tvivlande beträffande
”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig
emellertid för att bevisa riktigheten av sina
teorier och startar en ”tidresa”. Han har just
uttröttad återkommit från en färd in i
framtiden och uppfordras av sina vänner, som
inbjudits till middag i hans hem, att berätta
om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade
med maskinens hjälp förflyttat sig ett par
hundra år in i framtiden och beskriver hur
degenererat och småväxt människosläktet
blivit genom frånvaro av någon kamp för
tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse,
att tidmaskinen försvunnit! Dessutom
upptäcker han, att underjorden är genomdragen
med tunnlar i vilka ett ännu mer
degenererat, ljusskyggt släkte får utföra arbetet
åt ytbefolkningen. Under sitt sökande efter
en säker tillflyktsort för sig och en liten
flicka av ytbefolkningen, som han räddat från
drunkning, får han i ett förfallet museum tag
i en järnstång, tändstickor och kamfer. Nu
anser han sig rustad att söka återfå sin
tidmaskin. Trots en förödande skogsbrand
lyckas han upnå en vit sfinx, i vars sockel
underjordsfolket gömt tidmaskinen. Han lyckas
komma iväg med maskinen och reser långt in
i framtiden för att finna världen utdöd och
gående mot en ny istid. Han återkommer
uttröttad till sin egen tid och berättar för sina
vänner om resan.

(Forts. från föreg. nummer.)

Ni kan tänka er att mitt lugn
försvann lika fort som det kommit. De små
odjuren voro tätt inpå mig. En av dem
rörde vid mig, men då slog jag omkring
mig med hävstängerna och fick brått
att komma upp i sadeln på maskinen.
Men då kände jag först en hand och
sedan en annan treva på mig. Jag måste
faktiskt slå omkring mig för att hålla
deras fingrar borta från hävstängerna
och samtidigt söka passa in dem på sina
platser. En av hävstängerna höllo de
sannerligen på att taga ifrån mig. När
den höll på att glida ur handen på mig,
måste jag ge en en dansk skalle — jag
kunde höra hur det krasade i huvudet
på morlockarna — innan jag fick tag
på den igen.

Men till sist hade jag fått fast
hävstången och fällt ned den. Mörkret, som
omgivit mig, skingrades och jag fann
mig omgiven av samma grå ljus och
virrvarr, som jag redan beskrivit.

KAP. 14.
Ändå längre fram i tiden.

Jag har redan talat om för er hur
sjuk och förvirrad man känner sig när
man reser i tiden. Och nu satt jag inte
som jag skulle utan på sidan och
ostadigt. Under lång tid höll jag mig fast
vid maskinen, som svängde och
vibrerade, utan att bry mig om vart den tog
vägen, och när jag så tittade på
instrumenttavlorna häpnade jag över vart jag
hade kommit. En tavla visar dagarna,
en annan tusentalet dagar, ytterligare
en millioner dagar och så en milliarder.
Emedan jag i stället för att slå om
spakarna hade lagt dem så, att jag flyttade
mig fram i tiden, fann jag när jag
tittade på instrumenttavlorna att
tusentalsvisaren snurrade runt lika fort som
sekundvisaren på en klocka och att jag
således flyttade mig ändå längre fram
i tiden.

Medan jag fortsatte resan fingo
föremålen ett egendomligt utseende. Den
böljande gråheten blev mörkare. Men
fast jag for med en oerhörd hastighet,
återkom den flämtande övergången
mellan dag och natt, som vanligen var ett
tecken på minskad fart, och blev
alltmera markerad. Till att börja med
förvånade detta mig mycket. Växlingarna
mellan dag och natt kommo i allt
långsammare tempo och samma var
förhållandet med solens gång över himlen
tills de tycktes sträcka sig genom
århundraden. Till sist lägrade sig en
stadigvarande skymning över jorden endast
då och då avbruten när en komet
glänsande drog genom skyn. Det ljusa band,
som hade utmärkt solen, hade för länge
sedan försvunnit, ty solen hade slutat
att gå ned och helt simpelt steg och föll
i väster och blev allt större och rödare.
Månen hade totalt försvunnit.
Stjärnorna, som kretsade allt långsammare i
sina banor, voro nu endast krypande
ljuspunkter. Någon tid innan jag
stannade maskinen stod solen, som var röd
och mycket stor, alldeles stilla vid
horisonten. Det var en ofantlig skiva, som
glödde med kvav hetta och som tid efter
annan försvann ur sikte. Vid ett
tillfälle hade den flammat till och blivit
mera lysande, men snart återfick den
sitt förra rödglödgade utseende. Av
denna avsaktning i upp- och nedgången hos
solen, drog jag den slutsatsen, att ebb
och flod hade upphört. Jorden hade
slutligen kommit till vila med ena