halvan vänd mot solen på samma sätt som månen i vår tid. Med tanke på min förra upplevelse började jag nu mycket försiktigt kasta om min rörelseriktning. Allt saktare rörde sig visarna på insrumenttavlorna tills de, som utmärkte tusentalet, tycktes stå alldeles stilla och den som utvisade dagarna inte längre blott var som en dimma. Ännu mera saktade jag farten tills de öde stränderna av en vik blevo synliga. Jag stannade av maskinen mycket varligt och tittade mig omkring, sittande på tidmaskinen. Himlen var inte längre blå. I nordost var den kolsvart och i detta svarta lyste med klart och stadigt ljus de bleka vita stjärnorna. Över mig var himlen mörkröd och stjärnlös men i sydost började den få en ljusare, scharlakansröd färgton. Och där låg, genomskuren av horisonten, den stora solskivan röd och orörlig. Klipporna i min närhet hade en rödviolett färg och allt liv jag kunde se, var den intensivt gröna vegetationen, som täckte varje utskjutande ställe på deras sydvästsidor. Det var samma djupa gröna färg, som man kan se på mossan i skogar eller i grottor växande mossor, vilka också leva i ständig skymning. Maskinen befann sig på den sluttande stranden av en vik. Åt sydväst utbredde sig sjön, som vid synranden markerades av en skarp gräns. Där funnos varken bränningar eller böljor, ty ingen vind rörde sig. Endast dyningen höjde och sänkte sig i jämna andetag, visande att den eviga sjön fortfarande var vid liv. Längs stranden, där vattnet ibland skvalpade till litet, var kanten täckt av en tjock saltskorpa, som lyste röd i den egendomliga belysningen. Jag kände mig egendomligt nedstämd och märkte att jag andades mycket fort. Samma känsla hade jag haft, vill jag påminna mig, när jag stigit upp på höga berg, och härav drog jag den slutsatsen, att luften måste vara tunnare än i vår tid. Långt borta uppifrån den öde sluttningen hörde jag ett hest skrik och fick se någonting som liknade en stor vit fjäril fladdra upp i skyn för att efter en lov försvinna bakom de låga kullarna. Ljudet av dess skrik var så motbjudande att jag ryste och satte mig säkrare tillrätta på maskinen. Medan jag så såg mig omkring, märkte jag någonting alldeles i min närhet, som sakta rörde sig i min riktning. Jag hade visserligen sett föremålet, men tagit det för en röd stenhög. Nu kunde jag emellertid se, att det var ett jättestort, krabbliknande djur. Jag undrar just, om ni kan föreställa er hur det skulle kännas, om en krabba, lika stor som bordet där borta, komme mot er? De många benen rörde sig sakta och osäkert, de stora klorna svängde och de stora känselspröten viftade liksom stora pisksnärtar medan de stora utskjutande ögonen glimmade på ömse sidor om den metallglänsande nosen. Ryggen var genomdragen av fåror och försedd med egendomliga upphöjningar samt här och där täckt av grönskimrande fläckar. Jag kunde se hur lamellerna i djurets konstiga mun darrade och kände sig för när det rörde sig. Medan jag så såg denna hemska uppenbarelse komma kravlande mot mig, kände jag något kittla mig på kinden, liksom om en fluga hade satt sig där. Jag försökte vifta bort den med handen, men den kom tillbaka med detsamma och strax därefter kom en annan och satte sig på mitt öra. Jag slog efter den och fick fatt i något trådliknande, som emellertid snabbt drogs ur min hand. Med vämjelse såg jag då, att jag hade gripit tag om känselsprötet på en annan jättekrabba, som stått alldeles bakom mig. Dess ondskefulla ögon vredo sig på sina långa skaft, munnen vädrade efter någonting att äta och de stora klumpiga klorna, som voro överdragna med slem, sänkte sig över mig. Jag grep ögonblickligen tag i hävstången och lade en månad mellan mig och odjuren. Men jag befann mig alltjämt på samma strand och så fort jag stannat, kunde jag tydligt se hur dussintals av dem kravlade omkring bland den flikiga grönskan. Jag kan inte beskriva den fruktansvärda ödslighet som vilade över jorden. Allt jag såg bidrog till att framkalla denna hemska stämning: den röda himlen i öster, det kolsvarta mörkret i norr, den salta livlösa sjön, den steniga stranden med de kravlande, tröga odjuren samt den tunna luften, som gjorde det svårt att andas. Jag flyttade mig hundra år längre fram i tiden och såg samma röda sol — kanske litet större och mattare — samma utdöende sjö, och märkte, att luften var lika kylig. Samma slags smetiga krabbor krälade omkring bland grönskan och de röda klipporna, och mot skyn i väster såg jag den svagt böjda skäran av en ofantlig nymåne. På detta sätt fortsatte jag min resa, då och då görande uppehåll och företagande hopp om tusen år eller mer, emedan jag var nyfiken att få veta, vilket öde som skulle vederfaras jorden. Det kändes egendomligt att se hur solen blev allt större och mattare i väster och hur livet på den gamla jorden dog bort. När jag slutligen hade kommit mer än trettio millioner år in i framtiden, hade den stora glödande solskivan växt till sådana proportioner, att den skymde bort nära en tiondel av den mörka himlen. Då gjorde på nytt ett uppehåll, ty de kravlande massorna av krabbor hade försvunnit och, med undantag för den livligt gröna växtligheten, syntes den röda stranden alldeles livlös. Nu fanns där i stället vita fläckar och en bitter köld kom mig att frysa. Då och då kommo vita snöflingor dalande ned. I nordost glänste snön under den svarta skyn och jag kunde se hur de vågformiga kullarnas toppar voro rödaktigt vita. Sjöstranden var kantad med is och längre ut syntes drivis, men största delen av den salta oceanen hade fortfarande icke frusit till utan låg där: blodröd i den eviga solnedgången. Jag såg mig omkring efter djurliv. En obeskrivlig känsla gjorde, att jag fortfarande satt kvar i sadeln men jag Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....