- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 7. 14 febr. 1941 /
19

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - XIV. Ändå längre fram i tiden - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

halvan vänd mot solen på samma sätt som
månen i vår tid.

Med tanke på min förra upplevelse
började jag nu mycket försiktigt kasta
om min rörelseriktning. Allt saktare
rörde sig visarna på insrumenttavlorna
tills de, som utmärkte tusentalet, tycktes
stå alldeles stilla och den som utvisade
dagarna inte längre blott var som en
dimma. Ännu mera saktade jag farten
tills de öde stränderna av en vik blevo
synliga.

Jag stannade av maskinen mycket
varligt och tittade mig omkring,
sittande på tidmaskinen. Himlen var inte
längre blå. I nordost var den kolsvart
och i detta svarta lyste med klart och
stadigt ljus de bleka vita stjärnorna.
Över mig var himlen mörkröd och
stjärnlös men i sydost började den få en
ljusare, scharlakansröd färgton. Och där
låg, genomskuren av horisonten, den
stora solskivan röd och orörlig. Klipporna
i min närhet hade en rödviolett färg och
allt liv jag kunde se, var den intensivt
gröna vegetationen, som täckte varje
utskjutande ställe på deras sydvästsidor.
Det var samma djupa gröna färg, som
man kan se på mossan i skogar eller
i grottor växande mossor, vilka också
leva i ständig skymning.

Maskinen befann sig på den sluttande
stranden av en vik. Åt sydväst
utbredde sig sjön, som vid synranden
markerades av en skarp gräns. Där
funnos varken bränningar eller böljor, ty
ingen vind rörde sig. Endast dyningen
höjde och sänkte sig i jämna andetag,
visande att den eviga sjön fortfarande
var vid liv. Längs stranden, där
vattnet ibland skvalpade till litet, var
kanten täckt av en tjock saltskorpa, som
lyste röd i den egendomliga belysningen.
Jag kände mig egendomligt nedstämd
och märkte att jag andades mycket fort.
Samma känsla hade jag haft, vill jag
påminna mig, när jag stigit upp på
höga berg, och härav drog jag den
slutsatsen, att luften måste vara tunnare än i
vår tid.

Långt borta uppifrån den öde
sluttningen hörde jag ett hest skrik och fick
se någonting som liknade en stor vit
fjäril fladdra upp i skyn för att efter
en lov försvinna bakom de låga kullarna.
Ljudet av dess skrik var så motbjudande
att jag ryste och satte mig säkrare
tillrätta på maskinen. Medan jag så såg
mig omkring, märkte jag någonting
alldeles i min närhet, som sakta rörde sig
i min riktning. Jag hade visserligen
sett föremålet, men tagit det för en röd
stenhög. Nu kunde jag emellertid se,
att det var ett jättestort, krabbliknande
djur. Jag undrar just, om ni kan
föreställa er hur det skulle kännas, om en
krabba, lika stor som bordet där borta,
komme mot er? De många benen rörde
sig sakta och osäkert, de stora klorna
svängde och de stora känselspröten
viftade liksom stora pisksnärtar medan de
stora utskjutande ögonen glimmade på
ömse sidor om den metallglänsande
nosen. Ryggen var genomdragen av
fåror och försedd med egendomliga
upphöjningar samt här och där täckt av
grönskimrande fläckar. Jag kunde se
hur lamellerna i djurets konstiga mun
darrade och kände sig för när det rörde
sig.

Medan jag så såg denna hemska
uppenbarelse komma kravlande mot mig,
kände jag något kittla mig på kinden,
liksom om en fluga hade satt sig där.
Jag försökte vifta bort den med
handen, men den kom tillbaka med
detsamma och strax därefter kom en annan och
satte sig på mitt öra. Jag slog efter
den och fick fatt i något trådliknande,
som emellertid snabbt drogs ur min
hand. Med vämjelse såg jag då, att jag
hade gripit tag om känselsprötet på en
annan jättekrabba, som stått alldeles
bakom mig. Dess ondskefulla ögon vredo
sig på sina långa skaft, munnen vädrade
efter någonting att äta och de stora
klumpiga klorna, som voro överdragna
med slem, sänkte sig över mig. Jag
grep ögonblickligen tag i hävstången
och lade en månad mellan mig och
odjuren. Men jag befann mig alltjämt på
samma strand och så fort jag stannat,
kunde jag tydligt se hur dussintals av
dem kravlade omkring bland den flikiga
grönskan.

Jag kan inte beskriva den
fruktansvärda ödslighet som vilade över jorden.
Allt jag såg bidrog till att framkalla
denna hemska stämning: den röda
himlen i öster, det kolsvarta mörkret i norr,
den salta livlösa sjön, den steniga
stranden med de kravlande, tröga odjuren
samt den tunna luften, som gjorde det
svårt att andas.

Jag flyttade mig hundra år längre
fram i tiden och såg samma röda sol —
kanske litet större och mattare —
samma utdöende sjö, och märkte, att luften
var lika kylig. Samma slags smetiga
krabbor krälade omkring bland
grönskan och de röda klipporna, och mot
skyn i väster såg jag den svagt böjda
skäran av en ofantlig nymåne.

På detta sätt fortsatte jag min resa,
då och då görande uppehåll och
företagande hopp om tusen år eller mer,
emedan jag var nyfiken att få veta, vilket
öde som skulle vederfaras jorden. Det
kändes egendomligt att se hur solen blev
allt större och mattare i väster och hur
livet på den gamla jorden dog bort. När
jag slutligen hade kommit mer än
trettio millioner år in i framtiden, hade den
stora glödande solskivan växt till
sådana proportioner, att den skymde bort
nära en tiondel av den mörka himlen.
Då gjorde på nytt ett uppehåll, ty de
kravlande massorna av krabbor hade
försvunnit och, med undantag för den
livligt gröna växtligheten, syntes den röda
stranden alldeles livlös. Nu fanns där
i stället vita fläckar och en bitter köld
kom mig att frysa. Då och då kommo
vita snöflingor dalande ned. I nordost
glänste snön under den svarta skyn och
jag kunde se hur de vågformiga
kullarnas toppar voro rödaktigt vita.
Sjöstranden var kantad med is och längre
ut syntes drivis, men största delen av
den salta oceanen hade fortfarande icke
frusit till utan låg där: blodröd i den
eviga solnedgången.

Jag såg mig omkring efter djurliv.
En obeskrivlig känsla gjorde, att jag
fortfarande satt kvar i sadeln men jag

Ta’ chansen
att förtjäna
pengar!


Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.


Till Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig
tillsänt ombudsvillkor och material:

Namn: .....
Bostad: .....
Adress: .....

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:25 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-7/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free