Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resan till KEN, av Christian Haugen - II - III - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig och han förstod att Faversham och
Jones bildade hela fartygets besättning.
Faversham gick till apparaterna vid
styrhyttens vägg och då fartyget hade
vänt upp i vinden startade han
vinschen.
”Stjärnan” var skonertriggad; dess
fem segel — toppseglen sattes inte till
— voro hissade och skotade på lika
många minuter. Skotlinan ledde från
seglen ner till däcket och löpte därifrån
genom ett rör till akterdäck, där den
utmynnade för att sedan föra snett uppåt
genom bordläggningen. På detta sätt
kunde tågvirket omöjligt trassla in sig
och trots fartygets storlek kunde alla
segel manövreras från ett ställe.
När Wayne inträdde i matsalongen
var han angenämt överraskad av
iakttagelsen att fartygets våldsamma
rörelser på öppna havet här kändes
egendomligt dämpade.
— Hur tusan kommer det sig?
frågade han.
— Jaså, har jag inte sagt dig det,
min vän? sade han. Ja, ser du, rummet
här har en anordning med
kardan-upphängning liksom en kompass. Rasande
praktiskt, inte sant?
— Den saligen avsomnade miljonären
led väl svårt av sjösjuka?
— Nej, men man sade mig att han
en gång på en kryssning fick en sked
med kokheta ärter i ansiktet.
— Jaså, jaha, och för att undgå
dylika oangenäma händelser, lät han väl
bygga ”Stjärnan”. För övrigt kan jag
bara säga dig att allt detta absolut inte
intresserar mig och att dina dåliga
vitsar fördärva mitt humör ännu mer.
Kära Rex, jag skulle ändå vilja göra dig
uppmärksam på att jag plågas av en
pinsam nyfikenhet, som, såvitt jag vet,
endast du kan tillfredsställa...
— Nej, stopp, inte nu. Vänta till vi
ätit, då skall du få höra allt. Dessutom
sitter vi bättre och bekvämare i
rökrummet.
— Har det också
kardan-upphängning?
— Ja.
— Nå, då känner jag mig lugnad.
Middagen förflöt under muntert prat.
När de stego in i rökrummet, där kaffet
väntade på dem, blevo de emellertid
båda plötsligt mycket allvarliga.
Wayne steg fram till bordet och
skulle just sätta sig, då hans blick föll på
något, som fångade hela hans
uppmärksamhet.
Detta något var endast en bild.
Bilden av en stor stad med en hamn
och skepp i förgrunden, vidsträckta
kajanläggningar och broar, skyhöga
skuggor av fraktgods och lyftkranar —
och bakom dem staden.
Wayne var mycket berest och hade
färdats vida omkring. Han hade sett
nästan alla världens stora konstverk,
men ingenting som ens på långt håll
liknade denna bild. Inte på grund av
det konstnärliga utförandet, utan
därför att bilden präglades av någonting
så oändligt fjärran och främmande.
Ännu aldrig hade han stött på dylika
fartyg och maskiner; de överträffade i
sin egenart och i sina dimensioner allt
som han hittills sett i London, New
York, San Francisco, Hamburg och
andra stora hamnstäder. Staden själv
däremot erinrade med sina pelare och
platta tak, sina smärta torn, glänsande
kupoler och praktfulla breda gator om
de vackraste kvarteren i Kairo och
Alexandria. Men det mest sällsamma
och påfallande på bilden var en gåtfull,
färgad, rödviolett dimma, som låg över
allt, över havet, skeppet och hela den
vackra staden. Himmeln var täckt av
glänsande moln, det verkade som om de
utstrålat detta hemlighetsfulla ljus,
eller som om det hade lyst igenom dem.
Under bilden upptäckte Wayne två
skrivna rader, och gick närmare. Den
övre raden kunde han inte läsa, men den
undre raden var skriven med Rex’ stil.
Där stod:
NADIR, HUVUDSTADEN I RIKET
VIRDIN-KEN.
Dessa namn förklarade ingenting, de
verkade främmande och overkliga som
själva bilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>