sig och han förstod att Faversham och Jones bildade hela fartygets besättning. Faversham gick till apparaterna vid styrhyttens vägg och då fartyget hade vänt upp i vinden startade han vinschen. ”Stjärnan” var skonertriggad; dess fem segel — toppseglen sattes inte till — voro hissade och skotade på lika många minuter. Skotlinan ledde från seglen ner till däcket och löpte därifrån genom ett rör till akterdäck, där den utmynnade för att sedan föra snett uppåt genom bordläggningen. På detta sätt kunde tågvirket omöjligt trassla in sig och trots fartygets storlek kunde alla segel manövreras från ett ställe. När Wayne inträdde i matsalongen var han angenämt överraskad av iakttagelsen att fartygets våldsamma rörelser på öppna havet här kändes egendomligt dämpade. — Hur tusan kommer det sig? frågade han. — Jaså, har jag inte sagt dig det, min vän? sade han. Ja, ser du, rummet här har en anordning med kardan-upphängning liksom en kompass. Rasande praktiskt, inte sant? — Den saligen avsomnade miljonären led väl svårt av sjösjuka? — Nej, men man sade mig att han en gång på en kryssning fick en sked med kokheta ärter i ansiktet. — Jaså, jaha, och för att undgå dylika oangenäma händelser, lät han väl bygga ”Stjärnan”. För övrigt kan jag bara säga dig att allt detta absolut inte intresserar mig och att dina dåliga vitsar fördärva mitt humör ännu mer. Kära Rex, jag skulle ändå vilja göra dig uppmärksam på att jag plågas av en pinsam nyfikenhet, som, såvitt jag vet, endast du kan tillfredsställa... — Nej, stopp, inte nu. Vänta till vi ätit, då skall du få höra allt. Dessutom sitter vi bättre och bekvämare i rökrummet. — Har det också kardan-upphängning? — Ja. — Nå, då känner jag mig lugnad. Middagen förflöt under muntert prat. När de stego in i rökrummet, där kaffet väntade på dem, blevo de emellertid båda plötsligt mycket allvarliga. Wayne steg fram till bordet och skulle just sätta sig, då hans blick föll på något, som fångade hela hans uppmärksamhet. Detta något var endast en bild. Bilden av en stor stad med en hamn och skepp i förgrunden, vidsträckta kajanläggningar och broar, skyhöga skuggor av fraktgods och lyftkranar — och bakom dem staden. Wayne var mycket berest och hade färdats vida omkring. Han hade sett nästan alla världens stora konstverk, men ingenting som ens på långt håll liknade denna bild. Inte på grund av det konstnärliga utförandet, utan därför att bilden präglades av någonting så oändligt fjärran och främmande. Ännu aldrig hade han stött på dylika fartyg och maskiner; de överträffade i sin egenart och i sina dimensioner allt som han hittills sett i London, New York, San Francisco, Hamburg och andra stora hamnstäder. Staden själv däremot erinrade med sina pelare och platta tak, sina smärta torn, glänsande kupoler och praktfulla breda gator om de vackraste kvarteren i Kairo och Alexandria. Men det mest sällsamma och påfallande på bilden var en gåtfull, färgad, rödviolett dimma, som låg över allt, över havet, skeppet och hela den vackra staden. Himmeln var täckt av glänsande moln, det verkade som om de utstrålat detta hemlighetsfulla ljus, eller som om det hade lyst igenom dem. Under bilden upptäckte Wayne två skrivna rader, och gick närmare. Den övre raden kunde han inte läsa, men den undre raden var skriven med Rex’ stil. Där stod: NADIR, HUVUDSTADEN I RIKET VIRDIN-KEN. Dessa namn förklarade ingenting, de verkade främmande och overkliga som själva bilden.

III.

Wayne riktade sig till sin vän och frågade: — Vad betyder det här egentligen? Var har du det ifrån? Faversham stod vid bordet och hällde upp kaffe. — Kom nu hit och sätt dig, sade han. Det är en vän till mig, som har målat den där tavlan och den föreställer på sätt och vis målet för den långa resa, som vi nu snart kommer att anträda i hans sällskap. Wayne visste inte riktigt vad han skulle tänka om saken, huruvida Rex skämtade med honom eller inte. En stad som denna existerade ju inte, ty om det hade funnits en hamnstad av den storleken skulle han ha känt till den, och då vore även namnet under bilden en avsiktlig mystifikation. Var det kanske bara en fantasiprodukt? Han gick fram till rökbordet och tog en cigarett. — Jag har ingen lust att gissa gåtor, sade han, åtminstone inte så många på samma dag. Vill du gissa dem åt mig? — Ja, det är min avsikt, svarade Faversham. Sätt dig nu bara bekvämt tillrätta och hör på så skall jag berätta hela historien från början. Han läppjade på sitt glas och fortsatte: — Det var för flera månader sedan. Jag befann mig ännu i Tamastave på Madagaskar och besökte där vår gemensamma vän Louis de Sounier, av vilken jag samtidigt bad att få låna litet ammunition, då jag på vägen hade skjutit bort större delen för att öva mig. Louis förskaffade mig vad jag behövde och på morgonen den 5 mars lämnade jag Tamatave med Jones och styrde kurs mot Somalilandets kust. Vi överraskades emellertid av en orkan och befunno oss tre dagar senare kort före solnedgången i närheten av en av Almiranterna, troligen den västligaste av dem. Namnet på ön vet jag inte och det spelar för övrigt ingen roll. Om jag nu hade fortsatt min kryssning eller om jag hade stannat ombord så skulle allt ha tagit en annan vändning, men jag ville för en gångs skull ta mig litet motion och även bli bekant med ön. Det var tack vare denna MODELLBYGGARE! RITNING I NATURLIG STORLEK och fullständig ARBETSBESKRIVNING till MODELLPLANET CURTISS XP-40 erhålles mot insändande av 75 öre i frimärken till TEKNIK för ALLA Box 3023 Stockholm 3