Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
- II
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du skall få höra allt på vägen.
Skynda dig. Fartyget väntar.
— Vilket fartyg? Det finns ju inget,
som avgår i dag! Och vart skall vi
egentligen bege oss?
— Till att börja med far vi till en av
Almirantöarna. Fartyget heter
”Stjärnan”. Det är en motorseglare på 126
ton, tillhör mig och avgår när jag så
önskar. Men du måste ändå skynda dig,
ty vi har inte lång tid på oss.
Medan Wayne skötte om sitt bagage
tände Faversham en cigarett och
väntade.
II.
”Stjärnan” var en elegant
tvåmastare med råsidensegel. Den hade
ursprungligen byggts för en överspänd,
segeltokig amerikansk miljonär, som
avlidit några dagar innan den blev
färdig; och då hans son och arvinge inte
intresserade sig för någonting annat än
god mat och dryck köpte Faversham
fartyget för 50.000 dollars, det vill säga
för hälften av värdet. Fartyget var
byggt av bästa material och var ett
första rangens presisionsarbete. Det var
utrustat med all upptänklig lyx, hade
badrum, elektriskt ljus, ypperliga
elektriska segelvinschar och två motorer på
250 hkr. var, som gåvo det en hastighet
på 20 knop.
Faversham berättade detta för sin
vän medan de voro på väg till kajen,
där skeppet låg.
— Och, tillade han, det tar åttio ton
last och det räcker precis.
— Vad då för? frågade Wayne.
— För bensin, ammunition och
sprängämnen.
— Jaså, ingenting annat?
— Åjo: tre maskingevär, en 74
millimeters kanon med lavett och några ton
kemikalier.
— Tänker du erövra ett land och göra
dig till kung? frågade Wayne till
hälften på skämt. Eller är det med tanke
på den italienske negerplågaren, som du
skaffat dig en så storartad utrustning?
— Nej, du skall snart få höra skälet.
För övrigt kom jag bara hit för att
avhämta dessa saker.
— Det är ju en lycklig tillfällighet;
annars skulle du ju inte ha fått mig
med.
— Och en lycka för dig, ty annars
skulle du troligen ha blivit skjuten av
bolsjevikerna på Kamtschatka. Nu
däremot har du fullständigt fantastiska
utsikter, till exempel till världens bästa
konjak, som ligger färdig i isskåpet på
”Stjärnan”.
— Tack skall du ha. Men jag
gläder mig ännu mera åt vad du kommer
att berätta.
De voro nu framme vid fartyget, som
låg förtöjt vid O. P:linjens kaj.
Mellan förtöjningstrossarna vandrade en
fyrkantig, hjulbent liten karl av och an
med en kort, inrökt pipa i munnen och
händerna djupt nedstuckna i
byxfickorna. Wayne kände honom redan.
Det var Favershams faktotum, Jones
Shore, som sedan mer än tio år åtföljde
sin herre, för det mesta på sjön, men
ibland också på landbacken. Jones var
ovanligt tystlåten och besatt ett
orubbligt jämnmod.
— God dag, lir Wayne, sade han i en
ton som om de senast hade träffats i
går och inte för ett år sedan.
— Mr. Wayne kommer med,
förklarade Faversham. Är allting klart?
— Allt är klart.
— Well. Kast loss!
De gingo ombord. Motorerna
startades och kort därpå styrde ”Stjärnan”
med vitt skum om bogen ut ur Adens
hamn.
Frånsett de tjocka glasväggarna, som
midskepps omgåvo styrhytten och
trappan ned till de olika hytterna och
rummen var däcket fullständigt tomt
från för till akter.
— Har du ingen räddningsbåt?
frågade Wayne sedan han sett sig
omkring.
— Jo, alldeles bredvid dig, svarade
Faversham. Du skall strax få se den.
De sutto i styrhytten med Faversham
vid ratten. På väggen framför honom
funnos olika kontakter och handtag. Ur
golvet till höger stucko ett par spakar
upp, som påminde om broms- och
växelspakarna på en bil. Faversham
gjorde en manöver med en av dem; en del
av däcket gled eller snarare rullade åt
sidan och ur öppningen höjde sig en
fyra meter lång motorbåt, tillräckligt
högt upp för att fritt kunna svängas
ut på sina dävertar.
— Fint, inte sant? sade Faversham
medan han med ett nytt handgrepp åter
kom båten att sänka sig ned på sin plats.
När däcket åter låg tillslutet som förut
tillfogade han:
— Lastrumsluckorna, som du kanske
också inte lagt märke till, öppna sig på
samma sätt: de rullas upp liksom
jalusien på ett amerikanskt skrivbord.
Dessutom ser du väl att relingen är så låg
att vågorna lätt kunde slå över den;
jag vill därför förekomma din fråga och
säga dig att jag genom en rörelse med
denna spak när som helst kan låta ett
starkt, vattentätt tak glida upp över
våra huvuden. — För övrigt skall vi
snart äta middag. — Är det ännu
något du vill veta?
— Nej, åtminstone inte för
ögonblicket.
När de lämnat golfen och hade
slagit in på en kurs sydost till ost kom
Jones upp för att anmäla att bordet var
dukat.
Favershamn överlämnade ratten åt
honom.
— Tack Jones. Vi måste sätta
segel.
Det blåste en ganska hård nordväst
och Wayne väntade sig att få se en hop
matroser dyka upp för att utföra det
förestående arbetet — men ingen visade
Tippa
försvarslånet
varje vecka i
 |
Jules-Verne-magasinet |
(Utkommer tisdagar
pris 35 öre)
5000 kronor
utdelas i pris —
men ni kan vinna
100.000 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:28 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-8/0020.html