Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stratosfärkrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De vanliga använda flygardräkterna av
skinn och pälsverk äro visserligen varma
men synnerligen klumpiga och medge en-
dast begränsad rörelsefrihet.
genom en gummislang ledes in i en an-
siktsmask i vilken han andas.
Om syrgasen av någon anledning skulle
ta slut när flygaren befinner sig i stra-
tosfären, skulle det knappt dröja två mi-
nuter förrän flygaren förlorade medve-
tandet, och inom fem minuter skulle han
vara död. De symtom som åtfölja syre-
brist äro bland andra en falsk känsla av
spänstighet och välbefinnande, ett av-
trubbande av omdömes- och tankeförmå-
gan, sämre reaktionsförmåga och svårig-
het att andas. Prov ha visat, att sådana
symtom visa sig sedan en flygare utan
syreapparat varit uppe på c:a 4500 me-
ters höjd i ungefär en halvtimme.
Dr W. Randolph Lovelace vid Mayo-
kliniken i USA, som är specialist på de
fysiologiska biverkningar flygning på stora
höjder medför, har i en rapport talat om
intressanta iakttagelser han gjort på råt-
tor och marsvin, som undergått prov i
luftförtunnade kammare. Han har fun-
nit att djurens hjärnceller undergå en viss
förändring om djuren under längre tid
måste vistas i förtunnad luft. Detta kan
förklara varför piloter, som bruka flyga
på stora höjder utan syrgasbehållare,
uppträda litet egendomligt. Syrebehovet,
den intensiva kölden och tryck (eller sna-
rare frånvaron av yttre tryck) kan vara
orsaken till andra egendomliga och far-
liga sjukdomar utom förändring av hjärn-
cellerna.
År 1920 uppnådde major R. W. Schroe-
der en höjd av över 10,000 meter vid en
av de mest uppseendeväckande flygnin-
gar som någonsin företagits. På denna
höjd tog hans syrgas slut. Termometern
visade en temperatur av 67 grader kallt.
Maskinen var öppen och utan värme. Ma-
joren lyfte på skyddsglasögonen för att
undersöka syrgasbehållaren, men förlo-
rade - medvetandet, störtade med igen-
svullna ögon och återfick medvetandet
först när han befann sig på cirka 600 me-
ters höjd. Trots att han var nästan blind,
lyckades han göra en normal landning.
Vid undersökning av hans hjärta visade
det sig att det svällt och var betydligt
större än normalt. Hans ögonglober ha-
de frusit och han fick ligga en tid på
sjukhus.
Dykarsjuka i strato-
sfären.
vävet, denna fiende till högtflygande
män och deras maskiner, är den hu-
vudsakliga orsaken till en annan sjuk-
dom, som kallas a eroembolism,
en form av dykarkramp. Jaktflygare äro
mera utsatta för denna sjukdom än bomb-
flygarna på grund av att jaktplanen stiga
avsevärt fortare än bombplanen. 3
När Consolidatedfabrikens provflygare
Bill Wheatley första gången gick upp
med en B-24-maskin var han ute för en
ganska egendomlig händelse. Han an-
greps inte bara av dykarsjuka, utan när
han landade hade han nästan förlorat sy-
nen på högra ögat. Detta tillstånd va-
rade flera dagar, och i sin förtvivlan flög
han till Mayokliniken. Här underkasta-
des han långvarig behandling i en tryck-
kammare med det resultat, att han åter-
fick synen.
Detta fenomen har sin förklaring i att
blodet och vätskorna i vävnaderna på
stora höjder avgiva sitt kväve i form av
bubblor. Inandningen av syre ersätter
till en viss grad det ”avdunstade” kvä-
vet, men bästa sättet för en pilot att und-
vika aeroembolism är att före uppstig-
ningen ”dekomprimera” sig. Första ex-
perimentet av detta slag företogs under
högflygning med en tvåmotorig P-38 av
Lockheeds provflygare Milo Burcham.
Han gick först in i en dekompressions-
kammare, där han tog på sig en syrgas-
mask och under en halvtimme trampade
en gymnastikcykel medan han inandades
syrgas. Därigenom försvunno kvävgas-
bubblorna. Han tog nu på sig flygar-
dräkten och satte syrgasbehållaren i för-
bindelse med en reservbehållare, som hade
sin plats i dräktens högra byxben. Därpå
begav han sig till planet där han ome-
delbart satte sin gasmask i förbindelse
med maskinens syrgasbehållare. Flygnin-
gen utfördes därefter utan några obehag
för piloten.
Dieten är också viktig för stratosfär-
flygare. Den bör bestå av lätt föda, som
är rik på kolhydrater. Ren choklad är
idealisk. För oxidering av fett erfordras
mera syre än för kolhydrat, emedan fet-
tet behöver mera syre icke endast för att
kunna förena sig med kolet i födan till
koldioxid utan även för att kunna bilda
vatten med vätet. Dieten måste bestå av
födoämnen, som icke bilda någon gas
emedan sådan på c:a 9,000 meters höjd
utvidgas till fyra gånger sin normala vo-
lym.
Elektriska under-
kläder.
en det finnes ännu en fara som hotar
stratosfärpiloter. På jordytan är
varje del av kroppen normalt utsatt för
ett tryck av c:a 1 kg per kvem. Men on
vi komma upp i närheten av stratosfären,
är trycket praktiskt taget lika med noll.
Fiskar, som från oceanens djup kommer
upp till havsytan, svälla och deras ögon
tränga ut, emedan de äro skapade att stå
emot ett betydligt större tryck. Det är
samma förhållande, som gör sig gällande
då det gäller flygning i stratosfären.
Kapten D. W. Tomlinson, som är vice
president för flygbolaget T. W. A. ock
som troligen tillbringat längre tid ovan
9-tusenmetersnivån än någon annan pi-
lot, säger.
(Dett bor intelvarakaltfor svart att
bygga bombmaskiner med lufttryckska-
biner. Det är nämligen endast den del av
flygkroppen som behöver användas för
besättningen, vilken måste stå under
tryck. Detta betyder att främre delen:
av planet kan vara förseglad och stå un-
lot, säger:
En luftsluss måste även finnas, så att
besättningen kan förflytta sig från den
under tryck stående delen av planet till
sina poster vid kulsprutorna i flygkrop-
pens stjärtparti. Vid kulsprutestationerna
måste finnas tillgång till syrgas.”
De stora bombmaskinerna kunna såle-
des byggas med dylika tryckkammare,
men med jaktplanen ställer detta sig
svårare till följd av ytterst begränsade
utrymmen. Detta gör också uppvärm-
ningsproblemet svårare. Enda möjlighe-
ten att skydda besättningen mot de låga
temperaturer, som råda på de höjder,
vilka det här är fråga om, är att använda
speciellt. konstruerade flygdräkter. De
dräkter, som nu användas äro ofta upp-
värmda på elektrisk väg. En nyhet här-
vidlag är de ”elektriska underkläderna”
vilka äro gjorda av tjockt ylletyg vari
motståndstrådar för elektrisk uppvärm-
ning isytts i sicksack. Härigenom låter
dräkten sträcka sig och medger en viss
rörelsefrihet. Dessa ”underkläder” äro
överdragna med ett yttre lager av tjock
gabardin. De på samma sätt uppvärmda
stövlarna och handskarna komplettera ut-
STRÖMTILLFÖRSELN KAN REGLERAS
SEPARAT TILL DRÄKTEN, HANGSKARNA
OCH STÖVLARNA.
NS
SIR
2 SM = SICK- SACK
=> 2 N FORMADE VÄRME-
P [0 2 N ELEMENTSTRÅDARNA
MN VERA HA SYTTS INA
SN 2N > JV DRÄKTEN
De elektriskt uppvärmda flygardräkter-
na anses betydligt överlägsna pälsverk
och andra värmeisolerande material.
TEKNIK för ALLA 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
