Er oo IRENE KADETT TA RRD I RNE Rage - Det gick också rykten, att Marconi ha- de stora planer på kraftöverföring me- delst elektromagnetiska vågor. När han en gång blev tillfrågad, hur därmed egentligen förhöll sig, svarade han: — Det blir ju dagligen överförd kraft per radio: kunskaper, förståelse och kär- lek till medmänniskorna. Starkare kraf- ter än dessa finnas ej i världen. Ända från år 1926 såg man allt emel- lanåt i tidningarna uppgifter om att Marconi var överansträngd, hade fått nervsammanbrott eller rent av var myc- ket sjuk. Ett par gånger var han också verkligen sjuk, men genom vila och god vård blev han snart återställd. Lördagen den 17 juli 1937 var han på besök i Vatikanen och hade ett samtal med påven. Marconi var nämligen rätt- trogen katolik. Då han sade farväl, bad han om påvens välsignelse för sig och sin familj. Den fick han också. På måndagen kände han sig ej kry. Han hade avtalat om flera sammanträf- fanden. Bland annat skulle han träffa Mussolini, men han måste sända återbud. Ingen trodde, att någon fara var för handen, men för all säkerhet tillkallades uppfinnarens unga maka och den lilla EN Två kända läkare efterskicka- es. Tisdagen den 20 juli meddelade den trådlösa till jordens alla länder: Mar- coni är död. Budskapet väckte landssorg i Italien. Följande dag inställde alla världens radiostationer sina sändningar i två minuter till minne av den store uppfinnaren. Från den italienska vetenskapsakade- mien fördes liket till en kyrka i Rom, där det låg på lit de parade i två dagar. Tusen och åter tusen strömmade förbi för att se den döde. En stor sorgeguds- tjänst hölls, varvid Mussolini, främ- mande staters sändebud och en hel mängd särskilt inbjudna voro närvaran- de. Begravningen försiggick på statens bekostnad och ägde rum i Bologna. I sin födelsestad, som han älskat så högt, fick den döde sitt sista vilorum. Runtom i världen skrevo tidningar och tidskrifter om Marconis stora insat- ser för mänskligheten. De visste även berätta, att den italienska staten skulle övertaga ”Elettra” och inreda det som Marconi-museum. Till gengäld skulle den nya jätteångaren mellan Italien och U. S. A. bära namnet ”Guglielmo Mar- coni”. Men störst och längst lever Marconis minne kvar i det storverk, han skapade. Om detta har han själv en gång yttrat: — Vi ha ännu inte på långt när till- godogjort oss de elektromagnetiska vå- gorna. Men så småningom skola vi kom- ma längre och längre på den vägen. Så skola människorna finna, att de vunnit en ny kraft, ett nytt vapen, som icke kan hindras av några gränser, en ny me- tod att komma i förbindelse med var- andra, som ej vet av några avstånd, en kraft, som är bestämd för att stifta fred. Den sätter oss nämligen i stånd att bätt- re än förr uppnå det, som alltid varit människornas djupaste och innerligaste önskan: Att komma i förbindelse med varand- ra — att lära känna varandra. SLUT. 43.000.000 mil... (Forts fr. sid. 20) — Jag kan också hjälpa till, sade han. Det visade sig bli ett ganska kinkigt problem att få kotletterna stekta. Varje gång flottet fräste till, höll de på att gå till väders, men hindrades av nätet, som låg över stekpannan. John blev också hungrig, när han kän- de den angenäma doften. Nu var allt grubblet som bortblåst. Medan maten gjordes i ordning, Syss- lade ingenjör Eckard i manöverhytten, och doktor Sternborn och professorn ha- de återvänt till observatoriet. Omsider var bordet dukat. John kas- tade genom fönstret en avskedsblick mot den försvinnande jorden och undrade, vad framtiden skulle ha i sitt sköte. Fartyget ilade genom rymden med oförminskad hastighet. 7. MAN ÖVER BORD. J ohn hade aldrig drömt om att han skulle flyga genom etern i sällskap med stjärnorna. Han var idel öga och öra. Han var nyfiken på alla detaljerna ombord och försökte få reda på så myc- ket som möjligt för att en gång, åter- bördad till jorden, kunna ge en utförlig skildring av färden i sin tidning. Jorden var nu inte större än en apel- sin, och månen hade storleken av en or- dinär spelkula. Den sjätte dagen korsade de Venus bana. Planeten i fråga syntes emeller- tid ej till. Den befann sig i ”motsatta kurvan”, om uttrycket tillåtes. Till Mer- kurius återstod ännu fyra dygns resa. Det var doktorn som sade det. Han ha- de ännu inte lagt bort vanan att räkna i dygn och timmar. De flesta i sällskapet hade eljest förlorat alla tidsbegrepp lik- som även begreppen om vad som var upp och ner; de var endast tillämpliga på jordklotet. Litet var blev smått meta- fysisk här ute i rymden. Professor Mac gjorde exempelvis gällande, att dagslju- set på jorden inte var så beskaffat som man ser det; det ter sig för oss som det gör endast tack vare våra ögons beskaf- fenhet, men i själva verket är det endast etervågor. Och ljudet — även det var bara rörel- ser av luftvågor, som inga andra än vå- ra öron förmår uppfatta som toner, me- lodier och symfonier. Det förhöll sig helt enkelt så, sade professorn, att om vi inte hade hjärna och nerver, kort sagt våra fem sinnen, så skulle vi var- ken se sol eller måne. Vi skulle inte höra ett knyst. Allt skulle vara evig tystnad, mörker och tomhet. Det retade John att han omöjligt kun- de föreställa sig världen sådan den är, utan endast sådan han tyckte den var. Varthän bar färden? Hastigheten kun- de man på ett ungefär beräkna. I för- hållande till jorden, solen och planeterna färdades fartyget i en viss bestämd rikt- ning, men om man betraktade stjärnor- na, tycktes de stå stilla. De rörde sig inte ur fläcken. Tänk om motorn bör- jade krångla, så att fartyget föll!.... Men var skulle det i så fall hamna? I tomma intet Doktor Sternborn bad Eckard gå ned i maskinrummet för att släppa ut en del gas, som uppstått där av atomsprängnin- gen. Nyfiken som alltid erbjöd John sig att följa med. Maskinrummet intresse- rade honom alldeles speciellt. Eckard svarade ej. De tog på sig samma kläder de haft på månen och for ned i hissen. Eckard gick in i ma- skinrummet med John i hälarna. Det elektriska ljuset lyste som i en dimma av gaserna. John såg otydligt några rundlar med visare och en del handtag. I övrigt var allt rent och putsat som i en operationssal. Han försökte förgäves utfundera, var kraften alstrades, som drev fartyget fram med denna enorma hastighet. Han erinrade sig, att Mac sagt något om att en kubikmeter av den materia, som de hade med sig, var fullt tillräcklig att i hundra år låta fartyget behålla denna hastighet i rymden.... Det var ett mysterium. Eckard tryckte på en knapp, och John såg plötsligt hur en dörr i väggen öpp- nade sig. Därute tindrade stjärnorna. Gaserna strömmade ut. John kände hur han fördes mot öppningen och han lät det ske för att se närmare på utsikten. Han höll sig fast med händerna i dörr- posten. Under sig såg han ned i ett bottenlöst djup. Detta var alltså evig- heten, tänkte han. Hans hjärta klappa- de fortare.... Detta var universum, uppfyllt av små lysande punkter, som låg på oändligt avstånd från varand- ra.... Underligt att tänka sig, att det inte fanns något slut på denna rymd. ... Det var ofattbart! (Forts. 1 nästa n:r). KTIONAL o T Å £ från Sve 3) En produti Pladsfabri | Mariannelunds Praktiska Skola. Kortaste tid till REAL- och STUDENTEXAMEN. Individuella metoder. HANDELS- INSTITUT för affärsutbildning. Års- och terminskurser. 1 juli—10 augusti SOMMARKURSER, oöverträffade och passande alla. HUSMO- DERSKURSER med praktisk och gedigen undervisning. Statsstip. Lägsta kostnad. Prospekt och upplysningar omg. från rektor G. Gustafsson. TEKNIK för ALLA 23