Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - 7. Man över bord - Marconi, av Sverre S. Amundsen - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Er
oo IRENE KADETT TA
RRD I
RNE Rage
- Det gick också rykten, att Marconi ha-
de stora planer på kraftöverföring me-
delst elektromagnetiska vågor. När han
en gång blev tillfrågad, hur därmed
egentligen förhöll sig, svarade han:
— Det blir ju dagligen överförd kraft
per radio: kunskaper, förståelse och kär-
lek till medmänniskorna. Starkare kraf-
ter än dessa finnas ej i världen.
Ända från år 1926 såg man allt emel-
lanåt i tidningarna uppgifter om att
Marconi var överansträngd, hade fått
nervsammanbrott eller rent av var myc-
ket sjuk. Ett par gånger var han också
verkligen sjuk, men genom vila och god
vård blev han snart återställd.
Lördagen den 17 juli 1937 var han på
besök i Vatikanen och hade ett samtal
med påven. Marconi var nämligen rätt-
trogen katolik. Då han sade farväl, bad
han om påvens välsignelse för sig och
sin familj. Den fick han också.
På måndagen kände han sig ej kry.
Han hade avtalat om flera sammanträf-
fanden. Bland annat skulle han träffa
Mussolini, men han måste sända återbud.
Ingen trodde, att någon fara var för
handen, men för all säkerhet tillkallades
uppfinnarens unga maka och den lilla
EN Två kända läkare efterskicka-
es.
Tisdagen den 20 juli meddelade den
trådlösa till jordens alla länder: Mar-
coni är död. Budskapet väckte landssorg
i Italien. Följande dag inställde alla
världens radiostationer sina sändningar
i två minuter till minne av den store
uppfinnaren.
Från den italienska vetenskapsakade-
mien fördes liket till en kyrka i Rom,
där det låg på lit de parade i två dagar.
Tusen och åter tusen strömmade förbi
för att se den döde. En stor sorgeguds-
tjänst hölls, varvid Mussolini, främ-
mande staters sändebud och en hel
mängd särskilt inbjudna voro närvaran-
de. Begravningen försiggick på statens
bekostnad och ägde rum i Bologna. I
sin födelsestad, som han älskat så högt,
fick den döde sitt sista vilorum.
Runtom i världen skrevo tidningar
och tidskrifter om Marconis stora insat-
ser för mänskligheten. De visste även
berätta, att den italienska staten skulle
övertaga ”Elettra” och inreda det som
Marconi-museum. Till gengäld skulle
den nya jätteångaren mellan Italien och
U. S. A. bära namnet ”Guglielmo Mar-
coni”.
Men störst och längst lever Marconis
minne kvar i det storverk, han skapade.
Om detta har han själv en gång yttrat:
— Vi ha ännu inte på långt när till-
godogjort oss de elektromagnetiska vå-
gorna. Men så småningom skola vi kom-
ma längre och längre på den vägen. Så
skola människorna finna, att de vunnit
en ny kraft, ett nytt vapen, som icke kan
hindras av några gränser, en ny me-
tod att komma i förbindelse med var-
andra, som ej vet av några avstånd, en
kraft, som är bestämd för att stifta fred.
Den sätter oss nämligen i stånd att bätt-
re än förr uppnå det, som alltid varit
människornas djupaste och innerligaste
önskan:
Att komma i förbindelse med varand-
ra — att lära känna varandra.
SLUT.
43.000.000 mil...
(Forts fr. sid. 20)
— Jag kan också hjälpa till, sade han.
Det visade sig bli ett ganska kinkigt
problem att få kotletterna stekta. Varje
gång flottet fräste till, höll de på att
gå till väders, men hindrades av nätet,
som låg över stekpannan.
John blev också hungrig, när han kän-
de den angenäma doften. Nu var allt
grubblet som bortblåst.
Medan maten gjordes i ordning, Syss-
lade ingenjör Eckard i manöverhytten,
och doktor Sternborn och professorn ha-
de återvänt till observatoriet.
Omsider var bordet dukat. John kas-
tade genom fönstret en avskedsblick mot
den försvinnande jorden och undrade,
vad framtiden skulle ha i sitt sköte.
Fartyget ilade genom rymden med
oförminskad hastighet.
7. MAN ÖVER BORD.
J ohn hade aldrig drömt om att han
skulle flyga genom etern i sällskap
med stjärnorna. Han var idel öga och
öra. Han var nyfiken på alla detaljerna
ombord och försökte få reda på så myc-
ket som möjligt för att en gång, åter-
bördad till jorden, kunna ge en utförlig
skildring av färden i sin tidning.
Jorden var nu inte större än en apel-
sin, och månen hade storleken av en or-
dinär spelkula.
Den sjätte dagen korsade de Venus
bana. Planeten i fråga syntes emeller-
tid ej till. Den befann sig i ”motsatta
kurvan”, om uttrycket tillåtes. Till Mer-
kurius återstod ännu fyra dygns resa.
Det var doktorn som sade det. Han ha-
de ännu inte lagt bort vanan att räkna i
dygn och timmar. De flesta i sällskapet
hade eljest förlorat alla tidsbegrepp lik-
som även begreppen om vad som var upp
och ner; de var endast tillämpliga på
jordklotet. Litet var blev smått meta-
fysisk här ute i rymden. Professor Mac
gjorde exempelvis gällande, att dagslju-
set på jorden inte var så beskaffat som
man ser det; det ter sig för oss som det
gör endast tack vare våra ögons beskaf-
fenhet, men i själva verket är det endast
etervågor.
Och ljudet — även det var bara rörel-
ser av luftvågor, som inga andra än vå-
ra öron förmår uppfatta som toner, me-
lodier och symfonier. Det förhöll sig
helt enkelt så, sade professorn, att om
vi inte hade hjärna och nerver, kort
sagt våra fem sinnen, så skulle vi var-
ken se sol eller måne. Vi skulle inte
höra ett knyst. Allt skulle vara evig
tystnad, mörker och tomhet.
Det retade John att han omöjligt kun-
de föreställa sig världen sådan den är,
utan endast sådan han tyckte den var.
Varthän bar färden? Hastigheten kun-
de man på ett ungefär beräkna. I för-
hållande till jorden, solen och planeterna
färdades fartyget i en viss bestämd rikt-
ning, men om man betraktade stjärnor-
na, tycktes de stå stilla. De rörde sig
inte ur fläcken. Tänk om motorn bör-
jade krångla, så att fartyget föll!....
Men var skulle det i så fall hamna? I
tomma intet
Doktor Sternborn bad Eckard gå ned
i maskinrummet för att släppa ut en del
gas, som uppstått där av atomsprängnin-
gen. Nyfiken som alltid erbjöd John sig
att följa med. Maskinrummet intresse-
rade honom alldeles speciellt.
Eckard svarade ej. De tog på sig
samma kläder de haft på månen och
for ned i hissen. Eckard gick in i ma-
skinrummet med John i hälarna. Det
elektriska ljuset lyste som i en dimma
av gaserna. John såg otydligt några
rundlar med visare och en del handtag. I
övrigt var allt rent och putsat som i en
operationssal. Han försökte förgäves
utfundera, var kraften alstrades, som
drev fartyget fram med denna enorma
hastighet. Han erinrade sig, att Mac
sagt något om att en kubikmeter av den
materia, som de hade med sig, var fullt
tillräcklig att i hundra år låta fartyget
behålla denna hastighet i rymden....
Det var ett mysterium.
Eckard tryckte på en knapp, och John
såg plötsligt hur en dörr i väggen öpp-
nade sig. Därute tindrade stjärnorna.
Gaserna strömmade ut. John kände hur
han fördes mot öppningen och han lät
det ske för att se närmare på utsikten.
Han höll sig fast med händerna i dörr-
posten. Under sig såg han ned i ett
bottenlöst djup. Detta var alltså evig-
heten, tänkte han. Hans hjärta klappa-
de fortare.... Detta var universum,
uppfyllt av små lysande punkter, som
låg på oändligt avstånd från varand-
ra.... Underligt att tänka sig, att det
inte fanns något slut på denna rymd. ...
Det var ofattbart!
(Forts. 1 nästa n:r).
KTIONAL
o T
Å £ från Sve
3) En produti Pladsfabri
| Mariannelunds Praktiska Skola.
Kortaste tid till REAL- och STUDENTEXAMEN. Individuella metoder. HANDELS-
INSTITUT för affärsutbildning. Års- och terminskurser.
1 juli—10 augusti SOMMARKURSER, oöverträffade och passande alla. HUSMO-
DERSKURSER med praktisk och gedigen undervisning. Statsstip. Lägsta kostnad.
Prospekt och upplysningar omg. från rektor G. Gustafsson.
TEKNIK för ALLA 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
