Fabrikör L. M. Ericsson med fru vid en telegrafapparat, gjord på den första verkstaden. av, min vän Lars Magnus Erics- son. a, det är en vacker sak, som L. M. Ericsson gjort åt sin efterträ- dare på direktörsstolen, och den är betecknande för hans konstruk- törssinne. Det var inte nog att en sak skulle vara tekniskt fullkom- lig och absolut hållbar, den skulle också vara vacker. Han hade sin största glädje i själva arbetet och dess synliga resultat, den tekniska konstruktionen. Och han samlade omkring sig en skara arbetare och tekniker, som liksom han själv sat- te en ära i ett gott arbete. För att få anställning hos L. M. måste man vara absolut kunnig i sitt yrke och ha papper på den saken. Fräsare och mekaniker skulle självstän- digt kunna tillverka nya delar efter ritningar eller utkast, och instru- mentmakarna — som hade ett mycket ansvarsfullt arbete — mås- te ha minst sex—sju års praktik. Men L. M. Ericsson betalade också sina arbetare bättre än andra. Så småningom samlades en elitstab av utomordentliga yrkesarbetare på telefonverkstäderna. Från den ti- den finns det åtskilliga namn, som man ännu nämner med respekt, förmän, som organiserade och led- de sina avdelningar med lika stor yrkesstolthet som fabrikörn själv. Blesell på finmekaniska, Ceder- qvist i snickeriet, Crusell i lacke- ringen, Tufvesson på instrument- verkstaden, för att inte nämna .in- genjör John E. Hansson, en mång- 4 TEKNIK för ALLA sidig konstruktör och ingenjör Martin Löfgren, som tillsammans med överingenjör Hultman kon- struerade det moderna automat- systemet. Och många andra. — Var och en var personligen ansvarig för sin del av tillverknin- gen. Det var roligt att arbeta på den tiden, säger veteranerna från sekelskiftet. Då kunde fabrikören komma in på verkstaden ibland för att se hur det gick. Eller ock- så slog han sig ned för att själv justera växelborden. Ja, det var ro- ligare på den tiden. Fotocellen som medarbetare M= talar om den nya fabriken, som nyss blivit färdig i Mid- sommarkransen. Det är en vacker byggnad, som i sitt förnäma lugn knappast gör intryck av storindus- tri. Man skulle snarare kunna ta den för en högre läroanstalt än en fabrik. De höga fönstren, de gra- ciöst svängda linjerna i trapptor- nen, den rena vita färgen, det är den moderna tidens arkitektur. Är det inre lika ”modernt”, med ma- lande tempoarbete, löpande ban- dets hetsande arbetstakt och med trista framtidsutsikter för arbeta- re, som endast känna till en liten detalj i tillverkningens stora sam- manhang? Hur går det med människorna i en modern fabrik? Var det verk- ligen ”roligare” för dem förr? Det måste sägas, att ett besök på nya L. M. blir en ganska stor över- raskning. För det första existerar inte löpande bandet som arbetsme- tod på mer än en avdelning. Ett annat ”löpande band” har man satt in för att materiallådorna alltid skola finnas inom räckhåll för montörerna. Och så finns det nå- got, som påminner om löpande band, en transportkedja, som bär stansade metalldelar från kontroll- rummet till förnicklingen. Men om man inte i tid skulle haka av ar- betsstyckena, när de buntade kom- ma upp ur badet, så stannar bun- ten och hänger lugnt kvar på sin plats, tills någon får tid att hämta den. Det magiska ögat, den foto- elektriska cellen, ser till den detal- jen. Nej, arbetshets får tydligen inte förekomma hos L. M. Ericsson. Men början. låt oss ta intrycken från en moderna tekniken möter D en redan vid ingången. Foto- cellen sköter hissen från bottenvå- ningen till våningen en trappa upp. Den sköter sig själv, man behöver varken röra dörrar eller knappar. Det finns för resten inga knappar att trycka på. Man stiger ur i andra våningen och befinner sig i ett mottagnings- rum av väldiga mått. De långa ra- ka linjerna har arkitekten här och där brutit med en vågformad kon- tur, disken, en spegel, en takar- matur. Förnäm träinredning och dämpade färger. Dagsljus Ööver- allt. Vid slutet av två korridorer, där Kvinnligt kontorsbud.