Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teknisk rundhorisont - Röntgenfotograferier på 1/1.000.000 sekund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
MN Å NN»
UNDHORISON
Zan
J
RÖNTGENFOTOGRAFIER
PÅ 1/1.000.000 SEKUND.
I Westinghouses forskningslaboratorier
i Bloomfield i USA har en dr Charles
M. Slack och några av hans medarbetare
utexperimenterat ett nytt röntgenrör,
med vilket röntgenbilder kunna tagas på
1 miljondels sekund, d. v. s. en tiotusen-
del av den belysningstid, som i vanliga
fall erfordras. I modern fotografi är en
så kort belysningstid ingenting ovanligt.
Bilder ha sedan flera år kunna tagas av
flygande projektiler eller fallande vat-
tendroppar. Sådana röntgenbilder fast-
hålla så att säga icke blott en framilan-
de kropp på stället, utan visa dessutom
vad som försiggår i dess inre eller om-
givning. När den nya tekniken även ut-
sträckes att omfatta stereoskopiska och
röntgen-kinematografiska bilder, vilket
ligger inom möjlighetens gräns, yppa sig
nya utomordentligt intressanta använd-
ningsmöjligheter inom teknik och forsk-
ning.
För 45 år sedan tog det en timmes be-
lysningstid för att fotografera t. ex. en
hand, men sedan dess har tiden för rönt-
genfotografering allt mer minskats. I
normala fall behövs en exponeringstid av
omkring 1/100 sek, vilket till och med
är tillräckligt för att kunna fotografera
det slående hjärtat. Men för forsknings-
ändamål är denna tid ännu alltför lång.
Under en tid av 1/100 sek tillryggaläg-
ger en gevärskula c:a 12,5 m, således
betydligt mer än ytan på en röntgenplåt.
De första snabba röntgenfotografier-
na, som likväl behövde ett par gånger så
lång tid som de i laboratoriet utförda,
gjordes av en dr Steenbeck. Det var för
cirka tre år sedan man för första gång-
en visade bilder av kulor, som genom-
trängde trä. Den metod som användes
hade emellertid sina nackdelar. Tråden i
lampan hade ersatts av en skål med
kvicksilver, av vilken anledning röret en-
dast kunde användas i en ställning. Den
måste också ständigt hållas under frys-
punkten, emedan det annars bildade sig
en ljusbåge i kvicksilverångorna, som
förhindrade röntgenstrålarnas gång.
Kvicksilverångornas förgasning måste
därför förhindras genom ett komplicerat
kylsystem. För övrigt fungerade detta
rör ungefär på samma sätt som de nya
amerikanska, vilka till det yttre inte se
märkvärdiga ut.
Fördelen med dessa rör är, att de icke
ha någon upphettad metalltråd, icke be-
höva avkylas och kunna användas i vil-
ken ställning som helst. I likhet med de -
steenbeckska rören arbeta de med stora
strömstyrkor och äro icke gasfyllda utan
av högvakuum-typ samt kunna lätt
transporteras tillsammans med högspän-
ningsröntgenapparater, vilket är av vä-
sentligt värde, när man skall övergå från
laboratorie- till verkstadsarbete.
e viktigaste delarna i ett röntgenrör
äro katoden, glödtråden, som vid upp-
värmning utsänder elektroner, samt ano-
den, från vilken de genomträngande
röntgenstrålarna utgå när den träffas
av elektronerna. En med katoden elek-
triskt förbunden liten metallreflektor
riktar elektronstrålen direkt mot ano-
den. I varje bättre röntgenrör utgår
den elektriska strömmen och således även
elektronstrålen utslutande från kato-
den. Om okontrollerade strömmar komma
från något annat ställe än från den upp-
hettade glödtråden, så uppträda s. k.
”kalla strålar” som kunna medföra att
röret förstöres eller apparaten ej fun-
gerar. Uppkomsten av sådana strålar
förhindras genom att fullkomligt ren
metall användes till alla delar inne i
Röntgenbild av fy-
ra vanliga metall-
trådslampor, som
genomskjutas av
en = revolverkula.
Projektilen har
just passerat sista
lampan längst ut
till höger.
röret. Genom upphettning i vakuum ut-
drivas alla möjligen befintliga gasmole-
kyler, alla kanter och hörn avrundas och
poleras noga, emedan elektronerna före-
draga skarpa kanter och spetsar.
Dessa kalla strålar, som alla rörfabri-
kanter så ängsligt söka förhindra, är
det just som man använt sig av i det nya
röret, ja, till och med förstärkt. Vid la-
boratorieundersökningar visade det sig,
att dessa icke önskvärda strålar behövde
betydligt större strömstyrkor än man
tänkt sig. Vanliga röntgenrör behöva
vanligen knappt 1/2 ampere, även om
spänningen skulle uppgå till flera hund-
ratusen volt. För att praktiskt kunna
använda de kalla strålarna måste man
konstruera ett rör, som under mycket
kort tid kan uthärda en strömstöt om
c:a 2000 ampere och 90—100.000 volts
spänning.
I de nya rören är den lilla reflektor,
som omger den tunna, elliptiska metall-
katoden, utbildad som hjälpelektrod, vil-
"ken gör samma tjänst som avtryckaren
på ett gevär. Den inleder nämligen elek-
tronurladdningen och återtager därefter
genast sin egentliga roll som reflektor,
vilken kastar elektronströmmen på ano-
den. Inkopplingen av denna hjälpelektrod
har gjort det möjligt att placera anod
och katod så långt från varandra, att
ingen urladdning över en båge uppstår,
vilken skulle förhindra alstrandet av
röntgenstrålar. Det blir även onödigt
att upphetta katoden, emedan den väl-
diga spänningen i viss omfattning även
rycker ut elektronerna från den kalla
katoden. Kondensatorer, som inom några
sekunder laddas upp till c:a 90.000 volt,
sätta igång den urladdning som förorsa-
kar elektronflödet. Den höga spännin-
gen bibehålles emellertid i kondensato-
rerna genom en seriekopplad gnist-
sträcka. i
Den elektriska energien urladdas sam-
tidigt över gniststräckan och genom rö-
ren först när kondensatorerna ytterliga-
re något litet uppladdats genom en av en
hjälpström given impuls. Hur obetydlig
denna nya uppladdning än är, så räcker
den i alla fall till att sätta igång den
plötsliga urladdningen av kondensato-
rerna. Denna obetydliga impuls framkal-
las nu av den flygande kroppen själv,
därigenom att den på sin väg sliter sön-
der en tunn wolframtråd. Härigenom av-
brytes hjälpströmmen och skapas den ut-
lösande impulsen. Den tunna tråden är
placerad på det ställe av projektilens
bana, där bilden skall tagas, således un-
gefär framför t. ex. den träkloss som
skall förstöras genom ett skott. På ena
sidan om tråden befinner sig kasetten
med filmen, så nära det föremål, som
skall fotograferas som möjligt, och på
den andra rören. I samma ögonblick som
kulan sliter av tråden, tages bilden, d.
v. s. inom högst 1/1.000.000 sekund. På
denna oändligt korta tid hinna konden-
satorerna att urladdas genom rören,
elektronerna drivas från katoden till
anoden med hjälp av den som en avtryc-
kare verkande reflektorn samt en kort-
varig ström av röntgenstrålar utlösas,
vilka äro tillräckliga för filmens belys-
ning. Ez
Denna nya teknik är endast några må-
nader gammal, men man har redan hun-
nit göra intressanta undersökningar.
TEKNIK för ALLA 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
