är ett ganska besvärligt arbete, som ni förstår. Slutligen anslog Indo-Ki- nas regering pengar till den här järn- vägen, som vi skall bygga en bro till. När jag var där, var någon järnväg inte ens påtänkt.” ) — Hur länge är det sedan ni var där? frågade Gidge. — Sju år, svarade Corney. Vivar förmögna på den tiden. — Då var Ni således inte mer än tio år gammal, utropade Gidge. Jag trodde inte, att man tog med sig vita barn till tropikerna. — Varför inte? Det är bara grön- gölingar, ”griffs” som de kallas där ute, som är rädda för kolera och and- ra farligheter. Man vänjer sig snart. Mitt namn, Cornelius Menagére, sä- ger er ingenting, märker jag. Men min far var Pierre Menagere, forsk- ningsresanden. — Jag känner inte till namnet, sva- rade Gidge. Låt oss gå tillbaka till vildarna. — Vi red på ponnies, min far och jag, längs en liten stig utmed Nam Him Boun. Jag önskar ni kunde få se den platsen, sådan vi såg den, ut- ropade Corny. Det var som en stor damm, omgiven av höga klippor — jag tyckte de liknade stora berg, minns jag. Vi träffade på några vil- dar, som grävde efter tennmalm, och de använde sig av små ässjor med bambubälgar. De göt tennet i små for- mar av lera och berättade för min far, att de sålde tackorna till kinesiska köpmän nedåt floden. Sanden, som de grävde upp, vaskade de i Nam — det betyder floden förstår ni — och far undersökte noga en bit av malmen. Jag kommer ihåg, hur förvånad och ivrig han såg ut, då han vände sig till mig. ”Det är tennoxid, min gosse! sa- de han. ”Den finaste jag någonsin sett. Vår lycka är gjord”! Han vågade dock inte se alltför belåten ut inför de där Moli-vildarna, som ni kan förstå”, fortsatte Corny. ”Vi stannade en tid på platsen, men sedan skickade min far iväg mig nedåt floden i en kanot under annamiternas beskydd. Men han själv stannade kvar. Den resan kommer jag aldrig att glömma. Jag träffade min mor i Pnom Penh, var- £) Vinh-Thakhek-banan planlades år 1927, och första sträckan över bergskedjorna på- börjades 1929. Banan är 285 kilometer lång och har två tunnlar och flera broar på sträc- kan över Annambergen. Dess förnämsta tra- fikant är Hin Boun Tin Mines Corporation, som byggt stora anläggningar för smältning av tennet, och vars aktier noterats på Paris- börsen. Före kriget exporterade Hin Boun- bolaget över 1.200 ton tenntackor om året. Järnvägen möjliggör också export av teak- trä, hudar och mineral. 10 TEKNIK för ALLA ifrån vi tillsammans fortsatte resan till Saigon. — Kors! Ni har ju sett en hel del av Indo-Kina, utbrast Gidge beund- rande. Och ni var bara tio år. Men hur gick det sedan? — Tennet kom ner till kusten, fort- for Corny och hans röst lät sorgsen. Det kom brev från min far — kon- cessionspapper och sådant där. Vi ha- de gott om pengar, och det var myc- ket hett. Det kommer jag särskilt väl ihåg. Men sedan kom det inte flera brev, inte något tenn, ingenting. Mor gav ut alla pengar, vi hade, på att sän- da ut expeditioner att söka efter far, och slutligen for vi hem, fullständigt Intet är nytt under solen. För inte så länge sedan lästes i dags- pressen och även i den tekniska fack- pressen om den svenska flytdräkten av gummi, som redan fått en stor praktisk användning. Uppvisningen med denna dräkt hölls ju bland annat på Stock-- holms ström. Många ha funderingarna varit under årens lopp för att klara av detta problem, men det är ju givet att man i en tid då gummitillverkningen står så högt — eller rättare sagt stod så högt och gummi lätt kunde åtkommas som före krigsutbrottet — har större möjligheter än tidigare. Européerna fingo höra talas om gum- mits existens genom indianernas lekboll, som studsade. Detta var på 1500-talet. Först omkring 1770 fick kaoutschuken en praktisk betydelse, nämligen som radér- gummi. Under 1820-talet började engels- mannen Mackintosh att impregnera ty- ger med gummi för att göra dem vatten- täta och det är väl troligen detta som givit upphov till den här avbildade flyt- dräkten från år 1828. ”Baljan” av gum- miimpregnerat tyg är förenad med ett par vattentäta överdragsbyxor, som går ned över fötterna, allt i ett stycke så att inte vattnet kan tränga in. I händerna håller den flytande mannen brädlappar, som han skall använda som åror för att kunna förflytta sig. Det är som alltid en lång väg från första idé till ett slutligt användbart re- sultat. I praktiken tar det i allmänhet ungefär nittio år, oberoende av vilken teknisk idé det rör sig om. T.-A. utblottade. Det är nu sju år sedan.. Alla har givit upp hoppet om att far är i livet, alla utom jag.... Om ni kunde ordna, så jag finge följa med, mr Brandt.... Cornys röst skälvde. Gidge harklade sig och lade sin hand på Cornys skuldror. — Var inte ängslig, sade han. Na- turligtvis ska vi ordna så ni kommer med. Ni är ju den ende, som känner till något om landet. Och kanske... nåja, jag vet inte, men egendomligare saker har ju inträffat än att man fun- nit en försvunnen forskningsresande efter sju år. Hans ord gav Corny nytt hopp. — Tack, mr Brandt, sade han en- dast, men hans ansiktsuttryck röjde, att tankarna stormade över honom. C orny blev medelpunkten i en myc- ket intresserad grupp unga män, när han kom tillbaka till sin plats vid ritbordet. De andra hade hört nästan varje ord, som yttrats av Gidge och Corny. George Griffin, chefens när- maste man, som var huvudet högre an de andra, stod en stund och hörde på pratet och de ivriga frågorna, såg hur Corny gratulerades och klappades om. ”Griff” var en stor och godmodig karl, som aldrig spillde många ord på en sak. Hans enda bidrag till konver- sationen vara ett brett grin när han yttrade: — Jag förmodar, att jag måste byta namn efter det här. Ni påstod ju, att dom kallar gröngölingar för ”griffs” där ute. — Ja, det minns jag mycket väl, svarade Corny, en smula förlägen över deras sätt att betrakta hans ord som lag, då det gällde Indo-Kina. — Du kunde då inte ha lärt dig så värst mycket, eftersom du bara var tio år, grymtade Red Buckley, en Jång, gänglig pojke, som fått näsbenet krossat i en fotbollsmatch. Han var svår att ha med att göra, speciellt som Corny alltid kom till helt andra resul- tat, när han granskade Reds kalkyler. En gång hade de haft en häftig ord- växling angående några nitar i en skarvplåt, som Red räknat galet på. Red var helt enkelt avundsjuk. — Kanske inte, svarade Corny fog- ligt. Allting har utvecklats förfärligt fort i det landet: — Jaså. Och det vet du förstås en del om, fnyste Red. (Forts. i nästa n:r.)