Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tigerbron, av Warren Hastings Miller - Första kapitlet - Intet är nytt under solen, av T. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ett ganska besvärligt arbete, som
ni förstår. Slutligen anslog Indo-Ki-
nas regering pengar till den här järn-
vägen, som vi skall bygga en bro till.
När jag var där, var någon järnväg
inte ens påtänkt.” )
— Hur länge är det sedan ni var
där? frågade Gidge.
— Sju år, svarade Corney. Vivar
förmögna på den tiden.
— Då var Ni således inte mer än
tio år gammal, utropade Gidge. Jag
trodde inte, att man tog med sig vita
barn till tropikerna.
— Varför inte? Det är bara grön-
gölingar, ”griffs” som de kallas där
ute, som är rädda för kolera och and-
ra farligheter. Man vänjer sig snart.
Mitt namn, Cornelius Menagére, sä-
ger er ingenting, märker jag. Men
min far var Pierre Menagere, forsk-
ningsresanden.
— Jag känner inte till namnet, sva-
rade Gidge. Låt oss gå tillbaka till
vildarna.
— Vi red på ponnies, min far och
jag, längs en liten stig utmed Nam
Him Boun. Jag önskar ni kunde få
se den platsen, sådan vi såg den, ut-
ropade Corny. Det var som en stor
damm, omgiven av höga klippor —
jag tyckte de liknade stora berg,
minns jag. Vi träffade på några vil-
dar, som grävde efter tennmalm, och
de använde sig av små ässjor med
bambubälgar. De göt tennet i små for-
mar av lera och berättade för min far,
att de sålde tackorna till kinesiska
köpmän nedåt floden. Sanden, som de
grävde upp, vaskade de i Nam — det
betyder floden förstår ni — och far
undersökte noga en bit av malmen.
Jag kommer ihåg, hur förvånad och
ivrig han såg ut, då han vände sig till
mig. ”Det är tennoxid, min gosse! sa-
de han. ”Den finaste jag någonsin sett.
Vår lycka är gjord”! Han vågade dock
inte se alltför belåten ut inför de där
Moli-vildarna, som ni kan förstå”,
fortsatte Corny. ”Vi stannade en tid
på platsen, men sedan skickade min
far iväg mig nedåt floden i en kanot
under annamiternas beskydd. Men
han själv stannade kvar. Den resan
kommer jag aldrig att glömma. Jag
träffade min mor i Pnom Penh, var-
£) Vinh-Thakhek-banan planlades år 1927,
och första sträckan över bergskedjorna på-
börjades 1929. Banan är 285 kilometer lång
och har två tunnlar och flera broar på sträc-
kan över Annambergen. Dess förnämsta tra-
fikant är Hin Boun Tin Mines Corporation,
som byggt stora anläggningar för smältning
av tennet, och vars aktier noterats på Paris-
börsen. Före kriget exporterade Hin Boun-
bolaget över 1.200 ton tenntackor om året.
Järnvägen möjliggör också export av teak-
trä, hudar och mineral.
10 TEKNIK för ALLA
ifrån vi tillsammans fortsatte resan
till Saigon.
— Kors! Ni har ju sett en hel del
av Indo-Kina, utbrast Gidge beund-
rande. Och ni var bara tio år. Men
hur gick det sedan?
— Tennet kom ner till kusten, fort-
for Corny och hans röst lät sorgsen.
Det kom brev från min far — kon-
cessionspapper och sådant där. Vi ha-
de gott om pengar, och det var myc-
ket hett. Det kommer jag särskilt väl
ihåg. Men sedan kom det inte flera
brev, inte något tenn, ingenting. Mor
gav ut alla pengar, vi hade, på att sän-
da ut expeditioner att söka efter far,
och slutligen for vi hem, fullständigt
Intet är nytt under solen.
För inte så länge sedan lästes i dags-
pressen och även i den tekniska fack-
pressen om den svenska flytdräkten av
gummi, som redan fått en stor praktisk
användning. Uppvisningen med denna
dräkt hölls ju bland annat på Stock–
holms ström. Många ha funderingarna
varit under årens lopp för att klara av
detta problem, men det är ju givet att
man i en tid då gummitillverkningen
står så högt — eller rättare sagt stod
så högt och gummi lätt kunde åtkommas
som före krigsutbrottet — har större
möjligheter än tidigare.
Européerna fingo höra talas om gum-
mits existens genom indianernas lekboll,
som studsade. Detta var på 1500-talet.
Först omkring 1770 fick kaoutschuken en
praktisk betydelse, nämligen som radér-
gummi. Under 1820-talet började engels-
mannen Mackintosh att impregnera ty-
ger med gummi för att göra dem vatten-
täta och det är väl troligen detta som
givit upphov till den här avbildade flyt-
dräkten från år 1828. ”Baljan” av gum-
miimpregnerat tyg är förenad med ett
par vattentäta överdragsbyxor, som går
ned över fötterna, allt i ett stycke så att
inte vattnet kan tränga in. I händerna
håller den flytande mannen brädlappar,
som han skall använda som åror för att
kunna förflytta sig.
Det är som alltid en lång väg från
första idé till ett slutligt användbart re-
sultat. I praktiken tar det i allmänhet
ungefär nittio år, oberoende av vilken
teknisk idé det rör sig om. T.-A.
utblottade. Det är nu sju år sedan..
Alla har givit upp hoppet om att far
är i livet, alla utom jag.... Om ni
kunde ordna, så jag finge följa med,
mr Brandt.... Cornys röst skälvde.
Gidge harklade sig och lade sin
hand på Cornys skuldror.
— Var inte ängslig, sade han. Na-
turligtvis ska vi ordna så ni kommer
med. Ni är ju den ende, som känner
till något om landet. Och kanske...
nåja, jag vet inte, men egendomligare
saker har ju inträffat än att man fun-
nit en försvunnen forskningsresande
efter sju år.
Hans ord gav Corny nytt hopp.
— Tack, mr Brandt, sade han en-
dast, men hans ansiktsuttryck röjde,
att tankarna stormade över honom.
C orny blev medelpunkten i en myc-
ket intresserad grupp unga män,
när han kom tillbaka till sin plats vid
ritbordet. De andra hade hört nästan
varje ord, som yttrats av Gidge och
Corny. George Griffin, chefens när-
maste man, som var huvudet högre
an de andra, stod en stund och hörde
på pratet och de ivriga frågorna, såg
hur Corny gratulerades och klappades
om. ”Griff” var en stor och godmodig
karl, som aldrig spillde många ord på
en sak. Hans enda bidrag till konver-
sationen vara ett brett grin när han
yttrade:
— Jag förmodar, att jag måste byta
namn efter det här. Ni påstod ju, att
dom kallar gröngölingar för ”griffs”
där ute.
— Ja, det minns jag mycket väl,
svarade Corny, en smula förlägen
över deras sätt att betrakta hans ord
som lag, då det gällde Indo-Kina.
— Du kunde då inte ha lärt dig så
värst mycket, eftersom du bara var
tio år, grymtade Red Buckley, en
Jång, gänglig pojke, som fått näsbenet
krossat i en fotbollsmatch. Han var
svår att ha med att göra, speciellt som
Corny alltid kom till helt andra resul-
tat, när han granskade Reds kalkyler.
En gång hade de haft en häftig ord-
växling angående några nitar i en
skarvplåt, som Red räknat galet på.
Red var helt enkelt avundsjuk.
— Kanske inte, svarade Corny fog-
ligt. Allting har utvecklats förfärligt
fort i det landet:
— Jaså. Och det vet du förstås en
del om, fnyste Red.
(Forts. i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
