OMLINDNING och beräkning av DEL. 2: Den magnetiska kretsen Av avilin Lgenför HÖRESRORSÄNDER Denna artikelserie på- ökade SINA ne Föregående avsnitt fanns infört i nr 9. Med led- ning av dessa artiklar kan var och en klara den intressanta uppgiften att beräkna småmotorer. Ingen elektrotekmskt 1in- tresserad bör försumma att läsa denna sammanfattan- de redogörelse, som är någonting fullkomligt nytt i svensk RAR NN SMAMOTORER Ny klarläggandet av de olika magnetiska grundbegreppen och magnetiska storheter i deras sammanhang har författaren tvekat en smula i valet av enhetssystem. Liksom man vid uppmätning av vanliga längdmått kan använda sig av olika enhetssystem, t. ex. decimalsystemet, med em, mm 0. sS. v. eller tumsystemet, kan man även vid elektromagnetiska beräkningar skilja mellan två enhetssystem, nämligen det äldre s. k. cgs-systemet (för- kortning av cm, gram, sekund) eller det nyare s. k. Giorgi-systemet. Då emellertid detta senare system trots sina obestridligen praktiska fördelar icke ens har slagit igenom inom fackkretsar ännu, har det förstnämnda cgs-systemet valts i detta fall. Detta torde vara desto mera berättigat, efter- som alla i vanlig litteratur eller av fabrikanter angivna magnetiserings- kurvor, av vilka några exempel komma att lämnas här nedan, äro utförda enligt det äldre systemet. Magnetiska grundbegrepp. TEE (TfA nr 23, 1941) ha vi sett huru en permanent magnets av- ståndsverkan kan förklaras med tillhjälp av magnetiska kraftlinjer, som tänkas utstråla från magnetens nordpol och sedan komma tillbaka igen genom dess sydpol enligt fig. 6. De magnetiska kraftlinjerna bilda alltid en sluten krets, vare sig nu denna går igenom luften eller genom fasta kroppar. Man talar här om ett magnetiskt kraftlinjeflöde, innehållande ett visst antal kraftlinjer. Detta flöde betecknas med den grekiska bokstaven & (uttalas ”fi” och utgör en stor bokstav; den får icke förväxlas med den lilla bokstaven ”fi” = 9, som användes vid beteckning av växelströmmars effektfaktor cos 9) och har enheten mazxwell. Av ännu större vikt än det totala flödet i en magnetisk krets utgör antalet kraftlinjer pr cm?, som vi beteckna med B och som mätes i gauss och kallas flödestäthet eller magnetisk induktion (får icke förväxlas med elektrisk induktion, som senare skall behandlas). Känner man således induktionen hos ett kraftlinjeflöde och önskar veta det totala antalet kraftlinjer, som passerar en viss yta, uppställd vinkelrätt mot kraftlinjernas riktning, behöver man blott multiplicera den magnetiska induktionen med ytans storlek i cm?. Antages ytan vara A cm?, erhålles: öP=A-B | (12) Vi måste lära oss ännu ett viktigt magnetiskt begrepp, nämligen per- meabilitet. Därmed menas ett mått på den lätthet, varmed de magnetiska kraftlinjerna kunna passera ett visst medium. Permeabiliteten utgör således ett mått på olika materials förmåga att leda fram de magnetiska kraft- linjerna och betecknas med den grekiska bokstaven u (uttalas ”my”). Som jämförelse väljes därvid den magnetiska ledningsförmågan, permeabiliteten, i lufttomt rum, som enligt cgs-systemet sättes lika med 1. Vid undersökning av olika ämnens permeabilitet visar det sig emellertid, att samtliga med ett enda undantag uppvisa praktiskt taget samma värde som vakuum, d. v. s. = 1. I varje fall är avvikelsen så liten, att den för våra behov helt kan för- summas. I stället för jämförelsemediet vakuum komma vi därför att i fort- sättningen välja luft. Det omtalade undantaget utgöres av järn eller stål. Järn har en alldeles speciell förmåga att leda magnetiska kraftlinjer och dess permeabilitet är därför mycket stor. Vanlig dynamoplåt uppvisar värden omkring 3.000, medan speciella plåtsorter kunna erhålla värden på u = 100.000 och mer. För erhållande av en praktisk förenkling av våra kommande formler och - beräkningar skola vi dock göra ett litet avsteg från cgs-systemet, i det vi införa permeabiliteten för luft = 0,4 .z = 1,256. Denna åtgärd medför näm- ligen så avsevärda förenklingar i de magnetiska grundformlerna, att den är TEKNIK för ALLA 15