IN ORISSA Norrsken i form av band med -.strål- struktur (korta strålar) iakttaget vid Bossekop i Norge 3—4 mars 1910. Noreskenet är ett av våra mäktigaste och vackraste naturfenomen. Att forn- tidens litteratur berättar så litet därom, beror på, att den mänskliga kulturen un- der antiken hade sitt centrum i länderna kring Medelhavet och i denna del av världen ser man av naturliga skäl blott norrskenet i undantagsfall. I Central- europa är norrskenet eller såsom det he- ter på latin Aurora borealis, ej så säll- synt. Så observerades t. ex. under nät- terna 19—22 september 1941 mycket in- tensiva norrsken, som till och med kun- de iakttagas i vissa delar av Tyskland, och det stora norrskenet den 25 januari 1938, vars röda sken var synligt ända till Nordafrika. I forna dagar var norrskenet, liksom många andra naturfenomen något för människan gåtfullt och uppfattades lik- som kometer som ett plågoris från gu- darna eller som järtecken. Först genom polarforskarnas skildringar har norr- skenet börjat intressera de lärda och bli- vit föremål för vetenskapliga undersök- ningar. Nansen t. ex. skildrar det fler- faldiga gånger utförligt. Uppseendeväc- kande var upptäckten, att mellan upp- trädandet av solfläckarnas maximum och uppträdandet av norrskenet finnes ett sammanhang. Man kunde påvisa, att under de år, solfläckarna uppträda i större omfattning, visa sig norrskenen oftare och intensivare. Är 1870 kan tjä- na som ett typiskt exempel i detta fall. Icke blott solfläckarna utan även and- ra fenomen på solen åstadkomma väl- diga centra av energi, som med stor has- tighet utsända betydande mängder elek- triska strålknippen och vilka, liksom lju- set och värmen, även kunna nå jorden. Der nyare norrskensforskningen har in- riktat sitt arbete på i huvudsak fyra väsentliga problem: Det första är att kunna fastställa tillförlitliga bestämnin- gar av de höjder, på vilka norrskenet N har förlorat sitt skimmer av mystik uppträder, det andra utforskandet av norrskenets spektrum för att konstatera vad det egentligen är, som lyser, det tredje norrskenets teori, vilken kunnat anteckna väsentliga framsteg, främst genom det arbete, som utförts av Stör- mer i Oslo och det fjärde att genom ex- periment fastställa teorier och olika egendomligheter i samband med norrske- nets uppträdande. I dessa undersöknin- gar har även den tyske forskaren Briä- che i AEG:s laboratorium tagit verk- sam del. Den första av dessa fyra frågor, näm- ligen norrskenets höjd över jordens yta, har genom samtidiga observationer och trigonometrisk mätning från tvenne or- ter kunnat nöjaktigt besvaras. Som un- dersta gräns i ett mycket sällsynt fall angavs 65 km. Maximum för skenets uppträdande ligger vid ungefär 110 km. I enstaka fall har man observerat höjder från 300 ända upp till 800 km. Vad är det som lyser och varigenom uppstår ljuset? För att besvara denna fråga måste man taga till spektroskopet;, med vars hjälp beskaffenheten i de ly- sande kropparnas olika linjer kan de- chifferas. Dessa linjer visa nämligen, vilka kemiska ämnen, som utsända ljus. Med spektroskopet fastställde man före- komsten av lysande kväve och syre i norrskenet. Det var dock mycket svårt att kunna dechiffrera de i norrskenets spektrum uppträdande linjerna, ty de fö- rekommo nämligen icke annorstädes och stämde därför icke överens med de nor- mala linjerna för kväve och syre. Först 1925 kunde gåtan lösas. Luftförtunnin- gen på dessa stora höjder är av det slag, att varje atom i gasen är mycket rörlig (såsom jämförelse må nämnas, att nära marken, där luften är tjockare, en fin- gerborg fylld med luft innehåller 27 tril- lioner atomer). Vidare konstaterade man, att jordens lufthölje även på stora höjder icke uppvisar andra beståndsde- lar än den vid jordytan befintliga atmo- sfären. Genom de spektrala norrskens- observationerna erhölls även en intres- sant inblick i temperaturförhållandena på dessa höjder. Varför lysa nu gaserna på dessa stora höjder? Det har redan blivit omnämnt, att det finnes en parallell mellan solfläc- karna och ett tätt uppträdande av norr- skenet och att även andra slag av energi än ljus och värme spridas från solen till jorden. Man måste härvidlag skilja mel- lan två stora områden av energistrål- ning, nämligen våglinjestrålarna, till vilka t. ex. röntgenstrålarna och radio- vågorna höra, och korpuskularstrålarna, som vi kunna observera i katodstrålrö- ren och vid radiums sönderfallande. Un- der det att vågorna äro periodiska AN Apply myn NIAN bog 1 hann N DES ge svängningar av elektromagnetisk fält- energi, utslungas vid korpuskularstrålar- na atomstycken (elektroner och joner) med hastigheter upp till 100.000 km i se- kunden. Sådana små delstrålar utsändas nu från särskilt aktiva ställen av solens yttre hölje och nå jorden. Genom denna häftiga elektronbeskjutning och genom strålarnas sammanstötning med luftens atomer uppstår norrskenets ljus, såsom vi exempelvis uppfatta det på neonljus- skyltarna. arje skolbarn vet, att vår planet är en jättemagnet, vilken liksom varje an- nan magnet även äger tvenne poler och att kompassnålen ställer in sig mot dessa poler. Jordens magnetiska nordpol lig- ger norr om Nordamerika på ungefär 96” västlig längd och 70” nordlig bredd. Den sammanfaller alltså ej med den geografiska nordpolen. Teorin såväl som de experimentella försöken visade nu, att de elektriska strålknippena från solen företrädesvis strömma in mot jordens magnetiska poler och där genom sam- manstötningen med luftens molekyler a atomer åstadkomma mnorrskenets jus. Norrskenets former äro mångfaldiga. Den enklaste formen är en lysande båge. Så se vi vanligtvis detta sken. Under bågens mitt kunna strålar skjuta upp. Ofta växla praktfulla fack, band, dra- perier och strålsystem i form av norr- skenskronor, vilka växla form varje se- kund. Dessa former kunna nästan un- dantagslöst blott ses på så hög bredd- grad som Nordnorge. (Kosmos 1) Norrsken i form av knippe av långa strålar iakttaget vid Oslo 27—28 febr. 1929. TEKNIK för ALLA 9