| NÄR FORSKAREN HAR TUREN MED SIG c N Många av våra berömda vetenskapsmän ha ofta slumpen att tacka för sina upptäckter. Några sådana fall skildras i nedan- stående artikel C I pr som söker, han finner. Ingen torde förneka den relativa san- ning som ligger förborgad i detta gamla ordspråk. Ingen forskare, han må nu vara filosof, naturvetenskaps- man, ingenjör eller upptäcktsresande, kommer till några avsevärda resultat utan intensivt arbete och outröttlig möda. Visserligen synas en hel del uppfinningar och upptäckter ha till- kommit genom en ren slump, men om man närmare skulle granska de om- ständigheter som hänga samman med dylika till synes slumpartade upptäck- ter, nota bene om de äro av någon större betydelse, skulle man med största säkerhet finna att den s. k. slumpen i de flesta fall inte är någon slump utan snarare det logiska — må vara mer eller mindre oväntade — resultatet av ett mödosamt forsk- ningsarbete. Den gamla historien om Columbi ägg, antingen den nu är historiskt sann eller inte, är härvidlag ganska belysande, visserligen inte historien eller ankedoten såsom sådan, utan fastmera den tanke som ligger bakom den. Man lär ha sagt att det var ing- en konst att upptäcka Amerika, det kunde vem som helst ha gjort, men det var just häri man misstog sig. Att inte vem som helst kunde ha gjort den upptäckt, som Columbus gjorde, är fullkomligt iögonenfallande, om man blott betänker de oerhörda svårighe- ter denne man hade att kämpa med, inte bara innan han fick sitt företag till stånd, utan också under själva ut- förandet. Hans medhjälpare voro 10 TEKNIK för ALLA praktiskt taget alla av den kategori, som har allting att vinna men ingen- ting att förlora, men inte desto mindre svek dem modet, helt naturligt förres- ten när man räknar med att de voro ”bara vanliga människor”. Den man, som trots alla -vidrigheter lyckades föra denna sällsamma och sedermera så fruktbringande expedition till ett lyckligt slut, var inte en ”herr vem som helst”; man må kalla honom äventyrare, om man så vill, det var till syvende och sist genom sin out- tröttliga forskningsiver, som han lyc- kades övervinna alla svårigheter. Columbus flaggskepp. en nu komma vi till pudelns kärna. När Columbus gav sig iväg på sin första resa, var det inte i avsikt att upptäcka någon ny världs- del; han ville blott upptäcka en ny väg till det för Västerlandets folk re- dan kända Indien. Om han hade lyc- kats i sitt uppsåt på det sätt som han själv tänkt sig, skulle detta utan tvi- vel medfört vissa ekonomiska kon- sekvenser, men knappast mera. Nu kom han att upptäcka en helt ny världsdel, som sedermera skulle komma att spela en oerhörd roll för hela den västerländska civilisationen. Han ville med forskarens .rätt söka ett nytt bevis för en uppfattning som omfattades av många av hans tids ve- tenskapsmän, nämligen att jorden är rund, men han fann någonting helt annat, något av större betydelse, som han förut ej anat. Han hade med and- ra ord haft tur, en lycklig slump hade kommit honom till hjälp. Det spelar härvidlag ingen roll, för hans rykte som vetenskapsman, om han från bör- jan själv var medveten om detta fak- tum ; det var hans medfödda forsk- ningsiver som gav resultatet, och han satte in hela sin kraft på att fullfölja detta resultat och forska vidare efter detta nya uppslag. I vetenskapens historia finner man många liknande fall, där man vid ett hastigt betraktande är benägen att fäl- la detta omdöme: rena, rama turen. Efter närmare betänkande torde man dock liksom i fallet Columbus vilja medge att upptäckarens eller uppfin- narens personliga förutsättningar Spe- lat den största rollen. Låt oss t. ex. till att börja med tänka på den veten- skap som i vårt århundrade kanske mer än någon annan dominerat den tekniska utvecklingen, nämligen elekt- roteknik. n italiensk läkare, Galvanm, pro- fessor i anatomi vid universitetet i Bologna, som vid tillfället ifråga — detta hände år 1780 — sysslade med undersökningar rörande djurens nerv- system, iakttog 1 ett par nypreparera- de grodben, som han händelsevis hängt upp i närheten av en elektrici- tetsmaskin, tämligen kraftiga ryck- ningar för varje gång en gnista togs från elektricitetsmaskinens konduk- tor. Galvani tydde dessa ryckningar Nobels dynamit.