VIEKEN-VÄGFÄNGD-HAR-NI änner Ni på Er när något skall hän- da? Denna synnerligen skrockfulla fråga bör kanske få anses vara Opas- sande i en så nykter och saklig tidning som TfA, men kanske finns det en för- klaring till fenomenet. Vissa vetenskapsmän anse det bevisat, att det särskilt mellan älskande kan uppstå någon sorts kontakt, den ena känner på sig att den andre är i när- heten etc. Samma vetenskapsmän bru- ka undvika att närmare ge sig in på teoretiska förklaringar över hithörande saker, utan nöja sig med att konstate- ra faktum. Nu när våren och solen göra sin entré i vårt kyliga land och hela natu- ren börjar vakna till liv, kanske TfA:s läsare kunna vara roade av en liten redogörelse för — om inte vårkänslor- na, så åtminstone mera kvalificerade känslor och aningar. När en doktor skall prova en ny me- dicin, brukar han använda sig av för- Här visar signorina Peretti hur pen- deln snurrar medsols när hon håller den över sin kvinnliga handflata. 8 TEKNIK för ALLA söksdjur, och därför skola vi till en början titta på djurens våglängder och det i sammanhang med de inom djurri- ket synnerligen utpräglade vårkänslor- na. Vi läste en gång en artikel om hur en forskare försökte förhindra ett fjä- rilpar från att få varandra. Många äro ju av den åsikten, att honan genom vitt- ring ger sig till känna för sin blivande make när tiden är inne, men den ovan- nämnde forskaren spelade denna teori ett fult spratt. Han tog och placerade honan i en bur av metalltrådsnät och jordade nätet. Nu anar säkert TfA:s radiotekniska läsare vad det är frågan om. Hade fjärilshonan en kortvågssändare med sig? Ja, åtminstone försökte forskaren bevisa detta. Ty han uppger, att ge- nom att jorda buren kunde hanen omöj- ligt hitta sin fästmö, även om den stac- karn var alldeles i närheten. När den oromantiske forskaren sedan stoppade in fästmön i en glaskupa, så kom hanen flygande och försökte på allt sätt kom- ma in till henne. Huruvida de fingo varandra kan signaturen tyvärr ej erin- ra sig, men vi få hoppas det bästa. m denne forskare har rätt skulle djuren alltså vara i besittning av små radiosändare och -mottagare. Ge- En karl måste däremot vända handryggen uppåt för att pendeln skall gå åt samma håll ... De mänskliga radiovå- gorna skola enl. uppgift utgå från mellangärdet och på den här bilden här den mag(net)iska fru Peretti övergått till konster av mera global natur. Med tillhjälp av Radiestesien kan hon sä- ga i vilket land en per- scn befinner sig. Kan- ske hon också kan tala om när kriget slutar? nom att jorda buren av metalltrådsnät förhindrade han honans radiovåg att komma ut utanför buren. Glasklockan däremot kunde omöjligt släppa genom lukten från honan men lät å andrå sidan radiovågarna passera. «Skulle även människorna vara i besittning av dylika radiosändare utan att vi känna till det? Detta experiment erinrade sig sig- naturen vid läsandet av en tysk arti- kel om en ny vetenskap, ”Radiestesie”, som det tyska namnet lyder. Artikeln redogör för en del undersökningar, som företagits av några italienare, nämli- gen ingenjör Zampa, professor Stiattesi och fru Peretti. I artikeln förklaras den s. k. nya ve- tenskapens grunder på ungefär följan- de sätt: Varje kropp, levande eller död, utsänder och emottager elektromagne- tiska vågor. Även den mänskliga krop- pen omges av sådana, som tränga in i den och omedvetet framkalla reaktioner. Dessa strålar ha olika våglängder pre- cis som radiovågorna, och varje våg- längd uttrycker styrkan hos en eller annan känsla. Fru Peretti har gjort ett antal ”kvad- ranter” i olika ämnen. Med hjälp av en sådan påstår hon sig kunna bestäm- ma styrkan av ömsesidiga känslor o. s. v. En annan skall ange det fysiska hälso- tillståndet. Den talar om huruvida en människa är frisk, sjuk, skadad eller död. Artikeln fortsätter: Intressant är det faktum att hon (fru Peretti) vid 100 experiment inom detta område en- dast tagit fel två gånger. Det hela blir ännu intressantare om varje man-