- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 17. 24 april 1942 /
4

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur det började! Om gamla eldvapen, av Torsten Lenk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

först efter något hundratal års experi-
menterande, varvid ständiga försök
gjordes att med tillsats av ämnen, som
vi nu veta vara alldeles onyttiga i det
sammanhanget, öka krutets effektivitet.
Bl. a. använde man ättika för att fukta
blandningen och brännvinet anses ha
sitt upphov just i kruttillverkningens
behov. Sedermera har man ju funnit, att
dess ”hetsighet” utnyttjas effektivare
genom invärtes bruk.

Fänghålet gör fyrverkeripjäs
till bössa

&” föregångare till krutet kunna vi
således betrakta de ovan nämnda
krutliknande salpeterblandningar, vilka
enligt säkra uppgifter brukades av kine-
serna till fyrverkeri på 1230-talet.
Lustigt nog beskriva icke mindre än tre
författare, Marcus Graecus, troligen by-
santinare, tysken Albertus Magnus och
engelsmannen Roger Bacon liknande
blandningar under samma århundrade
utan att man kunnat påvisa något sam-
band mellan dem och Kina eller dem
emellan inbördes. Och araberna synas
också ha känt till en salpeterblandning,
vilken de använde mot sina fiender.
De nyss nämnda författarna tala en-
dast om fyrverkeripjäser, icke om pro-
jektilslungande eldvapen. De känna till
hylsor ”till flygning”, d. v. s. raketer
och hylsor, ”som skulle dundra”, d. v. s.
vad vi nu till dags kalla kanonskott. Så-
dana hylsor voro understundom av trä
och de tändes som än i dag från myn-
ningen med en stubin. Det behövdes ju
blott att en påhittig karl fann på att
borra ett hål vid hylsans botten och tän-

Flaskformat
eldvapen av
brons, sannolikt
funnet i Sveri-
ge. Typ från
1300-talets för-
ra hälft.
(Armémuseum,
Stockholm. Ef-
ter Jakobsson.)

55

32

FÖRSES

”Vedelspangbössan”, stångbössa av 1300-talstyp, helt och hållet av järn, funnen i

SS

ruinerna av borgen Vedelspang i Sönderjylland. Denna borg byggdes 1416 och för-
stördes 1126 (Töjhusmuseet i Köpenhamn).

da raketen den vägen, för att han utan
vidare skulle bli satt i tillfälle att göra
de iakttagelser, som ledde till eldvapnens
uppkomst. I själva verket är det just
uppfinnandet av fänghålet som konsti-
tuerar det första eldvapnet. När och var
denna uppfinning gjordes, är emellertid
okänt. Det kan ju också ha framträtt
samtidigt på flera håll och oberoende
av vartannat så allmänt bekanta som de
krutliknande salpeterblandningarna tyd-
ligen voro.

Eftersom vi nu ha lanserat teorin om
att uppfinnandet av fänghålet gjordes
på rakethylsor av trä, borde vi ju också
kunna påvisa den faktiska existensen av
träeldvapen. Så lyckligt äro vi emeller-
tid icke ställda, även om vi kunna kon-
statera, att den italienske skalden Pet-
rarca nämnt sådana såsom brukade på
1340-talet. Det sannolikaste är dock, att
man mycket hastigt övergått till eldva-
pen av metall.

Enligt den norditalienska staden Ci-
vidale’s krönika belägrades denna stad
år 1331, varvid de belägrande, som an-
fördes av två tyska riddare, ”de Crus-
bergo” (von Kreutzberg) och ”de Spilim-
bergo” (von Spangenberg), använde eld-
vapen. ”Men”, säger krönikan i likhet

110
r

30 50 30

100

150

300

4 TEKNIK för ALLA

med nutida krigskommunikéer, ”resulta-
tet av beskjutningen blev intet”. För oss
är emellertid detta omnämnande viktigt,
ty det är av allt att döma första gången,
verkliga eldvapen omnämnas med någor-
lunda stor säkerhet. Hur de sågo ut, få
vi dock icke veta och icke heller vilka
projektiler de slungade.

Brandpilar — Fyrbollar —

Brandbomber

gor och epokgörande uppfinningar
komma aldrig plötsligt. Snarare kan
man tala om en trögt flytande utveck-
ling trots ihärdigt och målmedvetet ar-
bete. Och problemen äro ständigt desam-
ma. I föreliggande fall gäller det att
träffa någon eller något på längsta
möjliga håll och med största möjliga
effektivitet. Först slungade man ett
spjut eller en sten mot en fiende, mot
ett farligt djur eller mot matnyttigt vilt.
Så fann man på att öka styrkan och
längden i kastet genom mekaniska me-
del och gjorde sig bågar, varigenom ett
minimalt spjut, pilen, kunde nå sitt mål
både säkrare och kraftigare. När man
gillrade bågen på stock, d. v. s. kon-
struerade armborstet, kunde man göra
den så stark, att båda händerna måste
brukas vid spännandet och slutligen häv-
stång eller domkraft. För att slunga
spjut och stenar konstruerade man krigs-
maskiner, dels enligt armborstets princip
med sträng, dels med en hävarm eller på
andra sätt. På pilarna kunde man fästa
brandsats, och kastmaskinerna kunde
också slunga fyrbollar. Något principi-
ellt annat är det väl inte heller man vill
åstadkomma med långskjutande artilleri
och störtbombplan.

De aldsta bössorna sköto
med pilar

en vi återvända till vår medeltid.
Man var van vid att projektilerna
utgjordes av pilar och stenar. När man
nu fick en ny drivkraft i den i ett rör
verkande krutgasen, fick man samtidigt
ersättare för bågar, armborst och kast-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-17/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free