först efter något hundratal års experi- menterande, varvid ständiga försök gjordes att med tillsats av ämnen, som vi nu veta vara alldeles onyttiga i det sammanhanget, öka krutets effektivitet. Bl. a. använde man ättika för att fukta blandningen och brännvinet anses ha sitt upphov just i kruttillverkningens behov. Sedermera har man ju funnit, att dess ”hetsighet” utnyttjas effektivare genom invärtes bruk. Fänghålet gör fyrverkeripjäs till bössa &” föregångare till krutet kunna vi således betrakta de ovan nämnda krutliknande salpeterblandningar, vilka enligt säkra uppgifter brukades av kine- serna till fyrverkeri på 1230-talet. Lustigt nog beskriva icke mindre än tre författare, Marcus Graecus, troligen by- santinare, tysken Albertus Magnus och engelsmannen Roger Bacon liknande blandningar under samma århundrade utan att man kunnat påvisa något sam- band mellan dem och Kina eller dem emellan inbördes. Och araberna synas också ha känt till en salpeterblandning, vilken de använde mot sina fiender. De nyss nämnda författarna tala en- dast om fyrverkeripjäser, icke om pro- jektilslungande eldvapen. De känna till hylsor ”till flygning”, d. v. s. raketer och hylsor, ”som skulle dundra”, d. v. s. vad vi nu till dags kalla kanonskott. Så- dana hylsor voro understundom av trä och de tändes som än i dag från myn- ningen med en stubin. Det behövdes ju blott att en påhittig karl fann på att borra ett hål vid hylsans botten och tän- Flaskformat eldvapen av brons, sannolikt funnet i Sveri- ge. Typ från 1300-talets för- ra hälft. (Armémuseum, Stockholm. Ef- ter Jakobsson.) 55 32 FÖRSES ”Vedelspangbössan”, stångbössa av 1300-talstyp, helt och hållet av järn, funnen i SS ruinerna av borgen Vedelspang i Sönderjylland. Denna borg byggdes 1416 och för- stördes 1126 (Töjhusmuseet i Köpenhamn). da raketen den vägen, för att han utan vidare skulle bli satt i tillfälle att göra de iakttagelser, som ledde till eldvapnens uppkomst. I själva verket är det just uppfinnandet av fänghålet som konsti- tuerar det första eldvapnet. När och var denna uppfinning gjordes, är emellertid okänt. Det kan ju också ha framträtt samtidigt på flera håll och oberoende av vartannat så allmänt bekanta som de krutliknande salpeterblandningarna tyd- ligen voro. Eftersom vi nu ha lanserat teorin om att uppfinnandet av fänghålet gjordes på rakethylsor av trä, borde vi ju också kunna påvisa den faktiska existensen av träeldvapen. Så lyckligt äro vi emeller- tid icke ställda, även om vi kunna kon- statera, att den italienske skalden Pet- rarca nämnt sådana såsom brukade på 1340-talet. Det sannolikaste är dock, att man mycket hastigt övergått till eldva- pen av metall. Enligt den norditalienska staden Ci- vidale's krönika belägrades denna stad år 1331, varvid de belägrande, som an- fördes av två tyska riddare, ”de Crus- bergo” (von Kreutzberg) och ”de Spilim- bergo” (von Spangenberg), använde eld- vapen. ”Men”, säger krönikan i likhet 110 r 30 50 30 100 150 300 4 TEKNIK för ALLA med nutida krigskommunikéer, ”resulta- tet av beskjutningen blev intet”. För oss är emellertid detta omnämnande viktigt, ty det är av allt att döma första gången, verkliga eldvapen omnämnas med någor- lunda stor säkerhet. Hur de sågo ut, få vi dock icke veta och icke heller vilka projektiler de slungade. Brandpilar — Fyrbollar — Brandbomber gor och epokgörande uppfinningar komma aldrig plötsligt. Snarare kan man tala om en trögt flytande utveck- ling trots ihärdigt och målmedvetet ar- bete. Och problemen äro ständigt desam- ma. I föreliggande fall gäller det att träffa någon eller något på längsta möjliga håll och med största möjliga effektivitet. Först slungade man ett spjut eller en sten mot en fiende, mot ett farligt djur eller mot matnyttigt vilt. Så fann man på att öka styrkan och längden i kastet genom mekaniska me- del och gjorde sig bågar, varigenom ett minimalt spjut, pilen, kunde nå sitt mål både säkrare och kraftigare. När man gillrade bågen på stock, d. v. s. kon- struerade armborstet, kunde man göra den så stark, att båda händerna måste brukas vid spännandet och slutligen häv- stång eller domkraft. För att slunga spjut och stenar konstruerade man krigs- maskiner, dels enligt armborstets princip med sträng, dels med en hävarm eller på andra sätt. På pilarna kunde man fästa brandsats, och kastmaskinerna kunde också slunga fyrbollar. Något principi- ellt annat är det väl inte heller man vill åstadkomma med långskjutande artilleri och störtbombplan. De aldsta bössorna sköto med pilar en vi återvända till vår medeltid. Man var van vid att projektilerna utgjordes av pilar och stenar. När man nu fick en ny drivkraft i den i ett rör verkande krutgasen, fick man samtidigt ersättare för bågar, armborst och kast-