Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur det började! Om gamla eldvapen, av Torsten Lenk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maskiner. Projektilerna förblevo desam-
ma. De små kanoner, som avbildas i två
illustrerade manuskript från 1320-talet
av den engelske författaren Walther de
Millimete, äro laddade med pilar. Dessa
kanoner se ut som långsträckta karaffer
eller flaskor med kullrig botten och ligga
på bordliknande ställ. Man kan lätt före-
ställa sig, vad som skulle hända, om man
gjorde experiment med sådana bössor.
Det är inte så säkert att det blev pilar-
na som flögo längst och därför kanske
man får anta, att konstnären arbetat
efter hörsägen. Bland termerna på myc-
ket tidiga eldvapen finner man ordet
”vasae” — kärl. Har konstnären hört
detta, låg det ju nära till hands att ge
eldvapnet i manuskriptet en vasliknande
form. Att det skulle skjuta pilar, visste
han också. I varje fall tala dessa bok-
illustrationer om för oss, att eldvapen
funnos vid denna tid och att de sköto
pilar.
Ännu vid 1300-talets mitt förekommo
kostnader för sådana ”bösspilar” bok-
förda i tyska städers räkenskaper och
det är också i sådana utgiftsböcker vi
kunna följa eldvapnens äldsta historia,
vilken vi här förslagsvis kunna låta om-
fatta i huvudsak 1300-talets senare hälft,
d. v. s. de flydda dagar, då den heliga
Birgitta skrev sina uppenbarelser, Val-
demar Atterdag intog Visby och de nor-
diska rikena förenades i Kalmarunionen.
Att från uppgifterna i dessa stads-
räkenskaper : komma fram till en klar
uppfattning om eldvapnens utseende vid
1300-talets mitt är icke lätt. En tysk
artillerigeneral, Bernhard Rathgen, har
dock vågat försöket och nått fram till
värden för vikt, längd, tjocklek och ka-
liber. Det gäller till att börja med sta-
den Frankfurts am Main utgiftsböcker
för år 1348. Dessa meddela också, att
bössorna voro av brons. Rathgen beräk-
nar, att de vägt inemot 17 kilogram, haft
en kaliber på 4 centimeter och varit in-
emot en halv meter långa. I Burgund
skaffades tio år därefter tretton stycken
bössor av koppar, av vilka nio vägde 3,6
och resten 5,6 kilogram vardera.
”Mörkökanonen”,
stångbössa av brons
från 1300-talets sena-
re hälft, funnen före
1828 vid fiske i Öster-
sjön utanför Nynäs,
Bälinge socken, Sö-
dermanland.
(Livrustkammaren.)
Smållen effektivare
än projektilen
m man sammanställer uppgifter
från olika håll, kommer man till den
uppfattningen, att det var just vid den-
na tid, som bruket av eldvapen slog ige-
nom. De hade redan då nått en viss grad
av utveckling. Man hade små handbös-
sor, andra större, som man brukar kalla
handkanoner och dessutom verkliga ka-
noner. Alla kallas i samtida skrifter för
”Biichsen”, bössor, av ett ursprungligen
grekiskt ord, vilket betyder dosa. Det
namnet ha de också i Norden, vilket ger
oss anledning tro, att eldvapnen och de-
ras bruk kommit till oss från Tyskland.
Det är då riktigt att använda denna
term för medeltida eldvapen.
Under den tid, vi nu syssla med, voro
alla bössor avsedda för krigsbruk. Får
man tro kommunikén från Cividale, var
effekten av deras projektiler inte så stor
till att börja med, meh deras moraliska
verkan, för att nu använda ett modernt
begrepp, desto större. Smällen och
dundret var en realitet, som vi sena ti-
ders vid all sköns buller vanda männi-
skor ha svårt att föreställa oss, och sär-
skilt mot rytteri måste de ha varit myc-
ket verkningsfulla.
När det gäller att visa, hur en bössa
från 1300-talets mitt såg ut, ha vi egent-
ligen ingenting att komma med, men ju
mera vi nalkas århundradets slut, desto
rikare blir materialet. Vid denna tid till-
verkades och användes bössor i ständigt
växande omfattning, och från och med
1370-talet hade man fått t. o. m. ett
fullt användbart artilleri. Vi ha den för-
månen att här i Sverige, närmare be-
stämt i Armémuseum och i Livrustkam-
maren, äga säkert ett och kanske två av
de äldsta och märkligaste medeltida eld-
vapnen. Det i Armémuseum, som publi-
cerats helt nyligen, ser ut att vara en
flaskformad bössa av den typ, som av-
bildas i Walther de Millimetes manu-
skript. Tyvärr känner man inte de när-
mare omständigheterna för detta fynd
men mycket talar för, att det verkligen
är ett sådant mycket tidigt eldvapen,
som här föreligger. Det andra, vilket
likaledes är av brons, är inte mera än
inemot 20 centimeter långt och sålunda
en av de minsta bössorna. Den togs på
sin tid, före år 1828, upp ur Östersjön
utanför Nynäs i Södertörn, där den på-
träffades under fiske. I vapenlitteratu-
ren går den under namnet ”Mörkö-
kanonen”.
Av hela ”Mörkökanonens” längd upp-
tas något mer än tre centimeter av en
holk för ett numera förlorat träskaft.
Vapen med sådan holk kallas ”stång-
bössor”. På undersidan har den en sex
centimeter lång, lätt krökt hake, vilken
är avsedd att läggas framför något stöd
i avsikt att motverka rekylen. Av den
anledningen kan bössan även karakteri-
(Forts. å sid. 20.)
De äldsta kända bilderna av eldvapen i bruk. Illustrationer i manuskript från 1320-talet av engelsmannen Walther de Milli-
mete. (Efter Jakohsson.)
TEKNIK för ALLA 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
