maskiner. Projektilerna förblevo desam- ma. De små kanoner, som avbildas i två illustrerade manuskript från 1320-talet av den engelske författaren Walther de Millimete, äro laddade med pilar. Dessa kanoner se ut som långsträckta karaffer eller flaskor med kullrig botten och ligga på bordliknande ställ. Man kan lätt före- ställa sig, vad som skulle hända, om man gjorde experiment med sådana bössor. Det är inte så säkert att det blev pilar- na som flögo längst och därför kanske man får anta, att konstnären arbetat efter hörsägen. Bland termerna på myc- ket tidiga eldvapen finner man ordet ”vasae” — kärl. Har konstnären hört detta, låg det ju nära till hands att ge eldvapnet i manuskriptet en vasliknande form. Att det skulle skjuta pilar, visste han också. I varje fall tala dessa bok- illustrationer om för oss, att eldvapen funnos vid denna tid och att de sköto pilar. Ännu vid 1300-talets mitt förekommo kostnader för sådana ”bösspilar” bok- förda i tyska städers räkenskaper och det är också i sådana utgiftsböcker vi kunna följa eldvapnens äldsta historia, vilken vi här förslagsvis kunna låta om- fatta i huvudsak 1300-talets senare hälft, d. v. s. de flydda dagar, då den heliga Birgitta skrev sina uppenbarelser, Val- demar Atterdag intog Visby och de nor- diska rikena förenades i Kalmarunionen. Att från uppgifterna i dessa stads- räkenskaper : komma fram till en klar uppfattning om eldvapnens utseende vid 1300-talets mitt är icke lätt. En tysk artillerigeneral, Bernhard Rathgen, har dock vågat försöket och nått fram till värden för vikt, längd, tjocklek och ka- liber. Det gäller till att börja med sta- den Frankfurts am Main utgiftsböcker för år 1348. Dessa meddela också, att bössorna voro av brons. Rathgen beräk- nar, att de vägt inemot 17 kilogram, haft en kaliber på 4 centimeter och varit in- emot en halv meter långa. I Burgund skaffades tio år därefter tretton stycken bössor av koppar, av vilka nio vägde 3,6 och resten 5,6 kilogram vardera. ”Mörkökanonen”, stångbössa av brons från 1300-talets sena- re hälft, funnen före 1828 vid fiske i Öster- sjön utanför Nynäs, Bälinge socken, Sö- dermanland. (Livrustkammaren.) Smållen effektivare än projektilen m man sammanställer uppgifter från olika håll, kommer man till den uppfattningen, att det var just vid den- na tid, som bruket av eldvapen slog ige- nom. De hade redan då nått en viss grad av utveckling. Man hade små handbös- sor, andra större, som man brukar kalla handkanoner och dessutom verkliga ka- noner. Alla kallas i samtida skrifter för ”Biichsen”, bössor, av ett ursprungligen grekiskt ord, vilket betyder dosa. Det namnet ha de också i Norden, vilket ger oss anledning tro, att eldvapnen och de- ras bruk kommit till oss från Tyskland. Det är då riktigt att använda denna term för medeltida eldvapen. Under den tid, vi nu syssla med, voro alla bössor avsedda för krigsbruk. Får man tro kommunikén från Cividale, var effekten av deras projektiler inte så stor till att börja med, meh deras moraliska verkan, för att nu använda ett modernt begrepp, desto större. Smällen och dundret var en realitet, som vi sena ti- ders vid all sköns buller vanda männi- skor ha svårt att föreställa oss, och sär- skilt mot rytteri måste de ha varit myc- ket verkningsfulla. När det gäller att visa, hur en bössa från 1300-talets mitt såg ut, ha vi egent- ligen ingenting att komma med, men ju mera vi nalkas århundradets slut, desto rikare blir materialet. Vid denna tid till- verkades och användes bössor i ständigt växande omfattning, och från och med 1370-talet hade man fått t. o. m. ett fullt användbart artilleri. Vi ha den för- månen att här i Sverige, närmare be- stämt i Armémuseum och i Livrustkam- maren, äga säkert ett och kanske två av de äldsta och märkligaste medeltida eld- vapnen. Det i Armémuseum, som publi- cerats helt nyligen, ser ut att vara en flaskformad bössa av den typ, som av- bildas i Walther de Millimetes manu- skript. Tyvärr känner man inte de när- mare omständigheterna för detta fynd men mycket talar för, att det verkligen är ett sådant mycket tidigt eldvapen, som här föreligger. Det andra, vilket likaledes är av brons, är inte mera än inemot 20 centimeter långt och sålunda en av de minsta bössorna. Den togs på sin tid, före år 1828, upp ur Östersjön utanför Nynäs i Södertörn, där den på- träffades under fiske. I vapenlitteratu- ren går den under namnet ”Mörkö- kanonen”. Av hela ”Mörkökanonens” längd upp- tas något mer än tre centimeter av en holk för ett numera förlorat träskaft. Vapen med sådan holk kallas ”stång- bössor”. På undersidan har den en sex centimeter lång, lätt krökt hake, vilken är avsedd att läggas framför något stöd i avsikt att motverka rekylen. Av den anledningen kan bössan även karakteri- (Forts. å sid. 20.) De äldsta kända bilderna av eldvapen i bruk. Illustrationer i manuskript från 1320-talet av engelsmannen Walther de Milli- mete. (Efter Jakohsson.) TEKNIK för ALLA 5