I AUTOMOBILSTOMMAR A. Ursprungligen användes en enkel, rektangulär ram av trä eller profiljärn, ofta förbunden med en s. k. hjälpram för upphängning av motorn. B. Till följd av en medve- ten strävan att för- lägga tyngdpunkten lågt uppstodo pro- filramar med över rien på denna artikel kräver först en kort förklaring. Vi ha med avsikt icke skrivit ”automobilramar”, då i moderna automobilkonstruktioner den bärande stommen endast i enstaka fall till sin form överensstämmer med de ursprung- liga ramarna. Visserligen finnas allt- jämt riktiga ramkonstruktioner i detta ords vanliga betydelse, men dessa be- härska icke längre hela bilproduktionen. En serie nya former har tillkommit ända fram till den konstruktion, vid vilken karosseriet självt utgör bilens bärande stomme. Denna mångsidighet i nutida biltillverkning tvingar oss att använda 12 TEKNIK för ALLA bakaxeln på hög- kant böjda längsbalkar. C. Ramen er- höll så småningom en trapetsliknande form, som passade bättre samman med de vridbara framhjulen och gav bättre uppläggning av karosseriet. D. För ök- ning av böjhållfastheten infördes kors- lagda (X-)strävor. E. från X-strävorna utvecklades ytterligare andra komplice- rade anordningar av tvärbalkar i K- eller Y-form. en beteckning, som kan omfatta alla typer. Som sammanfattande begrepp tala vi därför om automobilstommar, ehuru nomenklaturen hittills fastställt ordet automobilramar. Automobilstommen har tre huvud- Den ”delvisa” låd- ramen känneteck- nas därigenom, att dess längsgående balkar blott delvis äro utförda låd- formigt slutna. Mes- tadels samman- svetsas ändarna av X-strävorna med de längsgående rTam- balkarna till låd- formiga konstruk- tioner. Hos lådramen an- vändes wuteslutan- de helt slutna bal- kar, som fram- ställts genom svets- ning. Det finnes därvid en hel serie olika former av balksektioner. Rörramen kan beträffande <håll- fasthet fullständigt jämföras med låd- ramen. Här kunna antingen användas genom svetsning framställda rör el- ler också heldragna rör. funktioner. Den uppbär motorn - och samtliga delar av kraftöverföringen, varför den tjänstgör som motorfunda- ment. Vidare uppbär den karosseriet, som ju innehåller platser för passage- rare eller gods. Vid självbärande karos- seri bildar emellertid detta samtidigt bil- stommen. Slutligen äro vid bilstommen upphängda axlar och hjul med tillhjälp av fjädrar. Det är tydligt, att var och en av dessa tre uppgifter erfordrar en bilstomme, som i möjligaste mån måste vara styv, och som alltså icke får ändra form ge- nom inverkan av någon kraft. Om på grund av någon yttre kraftpåverkan, exempelvis framkallad genom gatans ojämnheter, det skulle uppstå brytnin- gar i bilstommen, skulle också med tiden motor och alla samhörande organ i bilen erhålla motsvarande brytningar liksom också själva karosseriet. Åtminstone skulle så småningom en hel del bultar kunna lossna. Klapprande och gnissel hos karosseriet tyder exempelvis på, att förbindelsen mellan karosseri och bil- stomme ”arbetar” på grund av den se- nares fjädringar och böjningar. Det är då ganska klart, att en bils vägegenska- per måste bli sämre, ju vekare bilstom- men är (vek är därvid tagen som mot- sats till styv), då hjulens inställning genom fjädrarna icke längre blir exakt rätt, eftersom hjulen i stället på grund av bilstommens deformering erhålla en ogynnsam rörelse. Dessutom åstadkom- mer en för vek bilstomme att de avsedda länkrörelserna till största delen bli fel- aktiga. Dee: äro orsakerna till att man vid moderna bilkonstruktioner lägger den allra största vikt vid åstadkommandet av möjligast styva bilstommar med stort motstånd mot böjningar. Vi skola här icke ge oss in på någon historisk återblick, utan vi nöja oss med att näm- na, att den ursprungligaste bilstommen utgjordes av en rektangulär träram, försedd med plåtbeslag, vilken sedan lämnade plats för en ram av profiljärn. Strävan att förlägga bilens tyngdpunkt så lågt som möjligt ledde till byggandet av ramar med över axlarna på högkant bockade längsgående järnbalkar, varvid samtidigt ramens trapetsform utveckla- des. Då man insåg, att den vanliga ra- men icke var tillräckligt styv, konstrue- rades de mest skilda anordningar för att medelst särskilda tvärbalkar öka ramens