Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När jag uppfann sopnedkastet, av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Gentemot de mekaniska uppfinningar-
na äro de byggnadstekniska försvin-
nande få. Vi bygga fortfarande unge-
fär som under medeltiden, fönstren ha
blivit litet större bara och ytterskalet
fulare. Förr drog det genom golvplan-
korna, nu drar det genom de stora fönst-
ren, så skillnaden är så liten.
Att jag över huvud taget kom att
göra en byggnadsteknisk uppfinning, be-
rodde helt på en slump. Jag skulle
egentligen uppfinna en helt annan sak,
som låg inom det akustiskt mekaniska
området, men så mynnade det hela ut i
ett sopnedkast. Jag skall berätta hur
det gick till.
1922 byggde jag mig en liten fabrik i
Valparaiso för tillverkning av tomatsås.
Fabriken gick utmärkt, ty den tomatsås,
jag tillverkade, var som en dröm. Men
det fanns ju andra tomatsåsfabrikanter
som ville leva, och de sågo inte vänliga
ut, när de mötte mig. Till sist fick jag
ett ultimatum från tomatsåsfabrikan-
ternas förening att blanda hälften ättika
i min sås, annars skulle de skjuta mig.
Nu önskade jag varken blanda ättika
i såsen eller bli skjuten, varför jag för
säkerhets skull rymde ut på landsbyg-
den.
Vi svenskar ha inte svårt att få arbe-
te i dessa trakter, man vill ha oss till
hötrampare, ty vi ha så stora fötter.
Det påstås att svenskarna skall ha de
största fötterna i världen. Vi ha ju i
allmänhet skonummer mellan 44 och 49,
och den som inte har mer än 42, kan ju
knappast här få en flicka att gå i säll-
skap med. Kineser och spanjorer, som
mest sysselsätta sig med jordbruk där-
nere, mäta endast 36-38 — de trampa
rätt igenom.
Jag fick omedelbart arbete där som
hötrampare, och då jag har skonummer
45, blev inkomsten inte dålig, ty den står
i förhållande till skonumren.
Naturligtvis blev det ett ganska en-
sidigt arbete, så när jag trampat ett
halvår började jag tröttna, tog en mul-
åsna en kväll och red ned till Valparaiso.
Framkommen uppsökte jag en liten vin-
restaurant nere vid kajen, där jag be-
ställde ett glas öl.
Så fick jag se en gråskäggig man sit-
ta borta vid ett fönsterbord, vilken
framför sig hade ett stort glas nysilad
mjölk. Detta måste vara en svensk,
tänkte jag, varför jag gick fram och
tilltalade mannen. Min förmodan var
riktig, karlen var svensk och hette Wes-
terberg, var byggmästare från Stock-
holm men hade nu slagit sig ned i Val-
paraiso, där tomterna var billigare.
Vi hade många gemensamma vänner
och minnen, varför det var lätt att få
kontakt. Så berättade han litet om bygg-
8 TEENIK för ALLA
nadsmarknaden därnere,
och den var inte så olik
förhållandena här hem-
me. När han kom dit
ned, köpte han ett hus
i östra delen av stan, ett
gammalt, omodernt hus.
Så byggdes det väster
på stan moderna hus
med trappuppgångar (ti-
digare hade man ste-
gar), elektriskt ljus,
badrum etc. "Det var
därför svårt att få de
gamla husen uthyrda, folk ville ha mo-
dernt — de flyttade till de nya. Wes-
terberg hade därför köpt en tomt och
tänkte bygga.
— Men vad skall man hitta på för
nytt för att få folk att flytta in? Det
gäller att vara först om nyheterna.
Nu sa jag som sanningen var, att jag
inte hade använt huvudet under det se-
naste halvåret, så jag var inte van att
tänka, men om han ville låna mig penna
och papper, skulle jag försöka komma
fram med något.
Så började jag rita upp en del streck
och krumelurer på papperet, och när
tankeverksamheten hade kommit något
så när i gång, förklarade jag saken för
honom.
— Pianon, sade jag, vill alla männi-
skor ha i sina våningar. Men varför
skall varje familj skaffa sig ett pianino
och göda pianofabrikanterna? Vore det
inte bättre att bygga ett centralpiano
uppe på vinden, ha en utfällbar klavia-
Jag tog en maulåsna och red
Valpararso.
tur i väggen i varje våning, och dessa
klaviaturer elektriskt förbundna med
pianot på vinden? När man så spelade i
våningen, spelade det på vinden, och
ingen blev störd.
— Förslaget förefaller mig väl ge-
nomtänkt, yttrade Westerberg, men om
de nu skulle vilja höra vad de själva
eller andra spelade, hur skall man då
bära sig åt. E
Den faran trodde jag inte förelåg,
men för det fallet kunde man ju draga
ner entums mässingsrör från central-
pianot på vinden, sätta en tratt på detta
rör vid varje klaviatur, så var det bara
att lyssna. Naturligtvis borde man ha
en propp i tratten, så man inte behövde
lyssna mer än nödvändigt.
Westerberg gick helt in för idén, satte.
genast igång med att bygga både huset
och centralpianot, och till den 1 oktober
hade han hyrt ut rubb och stubb.
När så hyresgästerna flyttat in, gick
jag på eftermiddagen upp på vinden för
att höra på musiken. För säkerhets
skull tog jag en fackman med mig, en
svensk jag träffat därnere vid namn
Hilding Rosenberg. Han var musikdi-
rektör och skulle bli kompositör.
hj
5
D
Vi slog oss ned på en tom bananlåda
vid ett vindsfönster, och framför oss
hade vid det av armerad betong byggda
Hoffmanspianot. Vid sidan av pianot
signalerade en elektrisk anordning, vem
som spelade.
Som vi sutto där och beundrade mäs-
terverket, kom den första tonen. Den
kom från portvaktens lilla flicka på ned-
re botten. Hon spelade pekfingersvalsen
i G-dur. Vi tyckte det var en riktigt vac-
ker början. Efter någon minut kom från
en sömmerska 2 tr. upp (1 rum och kök,
sittbadkar) ”Jungfruns bön”, även den
i G-dur. Så blandade sig jungfruns bön
med barnets trevande toner, varför Ro-
senberg och jag faktiskt började få tå-
rar i ögonen. Men så kom ”Spiskroks-
valsen” i fiss moll från lyxvåningen 4
trappor upp, från en murarbas med
långt badkar, och den förstörde fullstän-
digt den jungfruliga stämningen.
Men vi behövde inte vänta länge på
Beethovens 10:de opus i ciss moll, den
kom från en folkskollärare 2 trappor
upp och följdes snart av Chopins Noc-
turne från ett enkelrum med sittbadkar.
Det hela började verka behagligt igen,
det blev en hela husets symfoni i olika
tonarter, men så kom plötsligt ”Yes, we
have no bananas” från en tungvikts-
boxare 5 trappor upp och måttet var
rågat.
Men då reste sig Rosenberg, och jag
såg hur hans ögon glödde.
— Här hör du, sade han, vad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
