nde Gevärskula fotograferas på en miljondels sekund r Nordisk Tidskrift för fotografi nr 12 1941 ta vi oss friheten saxa föl- jande artikel av docent Helmer Bäck- ström. Denna utomordentligt vackra ballistis- ka bild är icke utförd här i landet utan stammar från Luftkrigsakademie i Ber- lin. Bilden visar två små projektiler, som med, en hastighet av 800 meter per sekund rusa fram genom luften. Varde- ra projektilen åtföljes av tvenne koniskt förlöpande ”tryckvågor”, varav den ena utgår från dess spets, den andra från en punkt strax bakom ”kulan”. Dennas bana markeras av ett otal små virvlar i luften, vilka tillsammans bilda liksom ett band utefter den väg, projektilen tagit. Från skolan veta vi, att om vi åstad- komma ett ljud (t. ex. en ton), så be- tyder detta, att från ljudkällan sprider sig en serie förtätningar och förtun- ningar i luften med en hastighet av om- kring 340 m per sekund. Vi tala då om ”ljudvågor”. Av rätt likartad beskaffen- het äro de tryckvågor som åtfölja en projektil. Se vi exempelvis på den tryck- våg, som drages med av projektilens spets, så är luften där hoppressad. Nu veta vi att ljusstrålarna brytas, om de Två gevärskulor med en hastighet av 800 m per sek. fotograferades med tillhjälp av elek- triska gnistor av 1 mäljondels sekunds varaktighet. under sin gång träffa på något parti med tätare eller tunnare medium (äm- ne). Vi förstå alltså, att dessa tryck- vågor måste bryta de strålar, som träffa dem; man säger att luften har ojämn- heter eller sliror. Sådana ojämnheter i luften kan man f. ö. under varma som- mardagar ofta se över marken på soi- stekta slätter o. d.; de märkas som ett tydligt ”flimmer”. På grund av denna ljusbrytning kan slirfenomenet fotograferas enligt en av Töpler angiven metod, vars princip tor- de framgå av bifogade skiss. Ljuset från en streckformad ljuskälla samlas till en bild (ett ”streck”) strax framför objektivet till en kamera. Ljuset når så- lunda in i kameran och skulle ge full- komligt jämn svärtning av plåten. Om emellertid ljuset på sin väg från spegeln till kameran träffar på sliror i luften, så brytes en del av ljuset åt sidan och kommer ej in i kameran utan träffar i stället en s. k. slirbländare (ett hinder, placerat vid ljusknippets smalaste ställe KONKAVSPEGEL LJUSKALLA NE — — — — framför objektivet). De ställen av plå- ten, som motsvarar slirorna, bli därför delvis mindre belysta än omgivningarna. Ä andra sidan kunna vissa slirpartier i stället samla ljus som en lins, varför en del fläckar på plåten i stället bli star- kare belysta. Vi få alltså såväl ljusare som mörkare partier i bilden av slirorna än i de delar av bilden, där luften varit homogen (högra övre och nedre delen av den stora bilden). Gäller det projektiler, så är ju feno- menet synnerligen hastigt föränderligt. I föreliggande fall ha själva kulorna gått fram med en hastighet av 800 m per sek. och slirorna (”tryckvågorna”) ha följt med. Därför kan man ej ha en stadigt brinnande ljuskälla utan använ- der sig av elektriska gnistor av i detta fall 1 miljondels sekunds varaktighet. Som synes kan man få mycket tydliga och vackra bilder. Genom att mäta svärt- ningen hos bildens olika delar kan man sedan beräkna lufttryckets storlek på motsvarande ställe av luften och låta bilden bli grundval för ingående under- sökningar. TEKNIK för ALLA 11