FOTOLABORATORIUM FÖR AMA TÖRER Vv. FörRsrosiNel Ti idigare artiklar i denna serie ha varit imjförda I STA ng DN 0 STA Näs Att själv förstora sina bilder hör till det roligaste en amatörfotograf kan syssla med i mörkrummet. Har man ba- ra en lämplig förstoringsapparat är det inte heller svårt. Den som kan göra en kontaktkopia, han kan också förstora. Tekniken blir visserligen en annan, men den lär man sig mycket snart. Och kan - man göra en god kontaktkopia av ett negativ, lämpar det sig också för för- storing. Men det är å andra sidan omöj- ligt att göra en god förstoring t. ex. av ett hopplöst tunt negativ, som inte går att kontaktkopiera. Och det är ganska naturligt, att om ett litet nega- tiv uppvisar dålig skärpa, så blir oskär- pan mera framträdande på den stora bilden än på kontaktkopian. Å andra sidan har man vissa möjlig- heter att påverka bilden vid förstoring på annat sätt än fallet är vid kopiering. Och först genom förstoring, får man verklig behållning av bilder i mindre format. Den minsta kontaktkopia, som med fördel kan sättas in i ett album, är väl 6X6 cm. Och ofta fyller det egent- liga motivet endast upp en del av for- matet, varför även i ett sådant fall för- storing är önskvärd. Den rätta beskär- ningen finner man lättast med tillhjälp av ett par vita pappvinklar, som läg- gas över bilden. Se fig. 37. För små- bildsformat är ju förstoring nödvändig. Att förstoringsapparaten är nära nog nödvändig i amatörfotografens labora- torium är därför givet. Att den saknas på många håll beror väl ofta nog på, att en god förstoringsapparat kostar lika miycket som en god kamera. Men den som en gång provat på tjusningen i att förstora, ger sig inte till tåls, förrän han är ägare till en förstoringsapparat. Det rör sig ju inte om oöverkomliga summor. I marknaden finns ganska bil- liga men ändå goda apparater. Har man en smula tur, kan man också komma över en begagnad apparat till hyggligt pris. Och det är t. o. m. ganska enkelt att själv bygga en, om man inte har för stora anspråk på, att den skall vara lika snabb och bekväm i arbetet som marknadens modernare modeller. örstoringen är ju en direkt omvänd- ning av fotograferingen. Om man i ett mörkt rum placerar ett negativ på samma plats i kameran, där det ur- sprungligen exponerades, och belyser 22 TEKNIK för ALLA Av ING. K. 0. det bakifrån, erhålles en bild på en skärm framför objektivet. Objektivet avbildar således här det belysta negati- vet 1 förstorad skala i stället för det solbelysta motivet i förminskad skala, som fallet är vid fotograferingen. Den projicerade bilden uppfångas dock i det- ta fall inte på film utan på ljuskäns- ligt papper, på vilket man får en posi- tiv bild. Förstoringsgraden bestämmes av avståndet mellan objektivet och skär- men, och skärpan inställes genom att öka eller minska kamerans utdrag, d. v. s. avståndet mellan objektiv och negativ. Man indelar förstoringsapparaterna med hänsyn till belysningssystemet i tre olika huvudgrupper: apparater med di- rekt belysning <(kondensorapparater), med halvindirekt och med indirekt belys- ning. Kondensorapparaterna äro de vanli- gaste och i de flesta fall även de bästa förstoringsapparaterna. Se fig. 38. De äro utrustade med en kondensor K, som samlar ljuset från den i kondensorns brännpunkt placerade lampan L, och sänder det i en konvergerande ljuskon genom negativet a-b så, att ljusstrå- Mm lä) Fig. 37. Innan en bild förstoras, fast- Blalles den lämpligaste beskäringen med tillhjälp av ett par vita pappvinklar. larna skära varandra i objektivets O bländarplan. Kondensorn, som består av två plankonvexa linser med de buktiga ytorna mot varandra, bör ha större dia- meter än diagonalen, i negativet och måste ha en i förhållande till försto- ringsobjektivet lämpligt avpassad bränn- vidd, så att dess brännpunkt faller i objektivet, när skärpan är rätt inställd. Negativet placeras så nära kondensorn som möjligt. En kondensorapparat i denna ur- sprungliga form med en klar, möjligast punktformig lampa användes ej numera, då den är ganska besvärlig att arbeta med. Bl. a. måste lampans läge justeras in mycket noga. Och som framgår av principen måste lampavståndet ändras, så snart förstoringsgraden ändras och därmed bälgutdraget. Vid avbländning blir belysningen också ojämn. Alla kon- densorapparater utrustas därför nu- mera med opallampa med extra stor SJÖSTRÖM kolv. I detta utförande är kondensor- apparaten mycket praktisk, och svårig- heterna att få jämn belysning bortfalla. Sedan lampan en gång justerats in, be= höver den praktiskt taget ej ändras. Kondensorapparaten är den ljus- starkaste av alla förstoringsapparater. Den ger briljanta och mycket skarpa bil- der, som samtidigt bli något hårdare än motsvarande kontaktkopia. Negativ, som skola förstoras i en kondensorapparat, böra därför vara mjuka och möjligast repfria. Repor och andra fel i negativen bli nämligen lätt synliga på bilden. Förstoringsapparater med halvindi- rekt belysning sakna kondensor men äro: i stället utrustade med reflektor så, som fig. 39 visar. Ljuset från den stora opal- lampan L återkastas av aluminiumre- flektorn R mot negativet a-b, som se- dan avbildas på skärmen av objektivet O. För att negativet skall belysas full- ständigt jämnt, placeras en kornfri mjölkglasskiva (överfångsglas) M mel- lan lampan och negativet. Denna appa- rattyp ger en avsevärt mjukare men även svagare belysning än kondensor- apparaten, och den ger ej heller samma briljans och detaljskärpa i bilderna. Den lämpar sig för hårdare negativ men fordrar ett verkligt högkänsligt försto- ringspapper. Repor och dylika fel i ne- gativet framhävas ej så tydligt av den- na apparattyp. Särskilt för småbildsformat användes ofta en modifierad typ, utrustad med en enkel plankonvex kondensorlins med den K L 0 M NHa 0 ; & & S . v 0 S Ö Hig. 38, 39, 40. Principen för försto- rTingsapparat med kondensorbelysning, halvindirekt och helindirekt belysning.