Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljusne, ett modernt bruk med gamla anor, av Yngve Norrvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan 1757 vid Furudals bruk drivna kät-
tingfabriken, vilken sedan utvecklats till
landets största med en årsfabrikation av
cirka 1.000 ton kätting.
Åren närmast före och under förra
världskriget betecknade en våldsam ut-
veckling av brukets kapacitet. Tillbygg-
nader och upptagandet av nya tillverk-
ningar följde slag i slag. Hyttorna gingo
för fullt, man smidde kätting, anlade
tråddrageri och stålgjuteri, utbyggde en
tidigare uppsatt kolugnsanläggning, till-
verkade Dieselmotorer och anlade ett
större exportsågverk o. s. v.
År 1926 övergick aktiemajoriteten till
Ströms Bruks AB, och det är i dess
regim, som den nya produktionen vid
Ljusne arbetats fram. Järnverket är
nedlagt liksom också vissa därmed sam-
manhängande tillverkningar av halvfab-
rikat. I dag upptar brukets produktion
framförallt träfiberplattor, plywood,
kätting samt sågade och hyvlade -träva-
ror i stor omfattning. Senast tillgäng-
liga siffror visa ett tillverkningsvärde
av 11 milj. kr per år. Års-
tillverkningen upptar
10.000 standards sågade
och hyvlade trävaror, 8.000
ton plywood, 20.000 ton
wallboard och 900 ton kät-
ting. Vidare upptar fabri-
kationen icke föraktliga
kvantiteter träkol för gen-
gasdrift, en produktion,
som på senaste tid givetvis
fått stor aktualitet, inte
minst till följd av brukets
väldiga egna tillgångar på
skog. Bolaget idkar även
jordbruk och driver elek-
triska kraftstationer samt
äger andelar i Dannemora
och Grängesbergs m. fl.
gruvfält. Antalet arbetare
uppgår till cirka 900.
Ledningen för «detta
bruk har således många
järn i elden, men vi skola
som sagt för dagen endast
ägna oss åt tillverkningen
av wallboard, en fabrikation som är nog
så intressant. Som ciceron få vi verk-
mästare Gunnar Eliasson, som har till-
verkningen på sina fem fingrar, och
som inte utan stolthet berättar för den
vetgirige om de många finesser, som ka-
rakterisera wallboardtillverkningen. Och
denna kan mycket kort beskrivas så:
Man hugger sönder skogen i små, små
bitar, sätter till massor av vatten, som
det finns gott om i Ljusnan, kokar väl-
ling av blandningen, som sedan pressas
och torkas — och sedan har man finfin
wallboard ...
Nåja, fullt så enkelt är det nu inte,
men principen är sådan, vilket kan vara
bra att veta för att få en utgångspunkt.
Vad som framförallt präglar wallbord-
fabrikationen är den ringa mänskliga
arbetskraft, som kommer till användning.
Det är inte utan att man får en känsla
av att människan gjort sig själv över-
flödig, då man ser de väldiga maskiner-
na i detta stora fabrikskomplex arbeta
snart sagt utan att en mäniska syns till.
Fabrikationen kräver i stort sett endast
en viss tillsyn, och det är bara några
få arbetsmoment, som fordra direkt
4 TEKNIK för ALLA
manuell arbetskraft. Ledningssystemet
omfattar åtskilliga mil rör, och vatten-
åtgången är närmast <astronomisk.
6.000 liter vatten i minuten ”dricker”
Wwallboardfabriken vid Ljusne, och när
man så vet, att driften går dygnet runt
med endast 24 timmars uppehåll i vec-
kan eller från lördagskvällen klockan
22 till söndagskvällen vid samma tid, så
kan man ju själv räkna ut ”törsten”
i liter eller kubikmeter eller hur man
nu vill. |
Med ögonen på skaft, öronen på hel-
spänn och vår populära tillverknings-
princip noga inlärd, följa vi verkmästa-
re Eliasson i hälarna och låta honom
berätta.
Fibermassan framställes enligt två
principer. Dels är det slipmassan, som
man får genom att helt enkelt ”nöta”
sönder träet (furu och gran) i en s. k.
slip. Samma förfaringssätt således som
vid . papperstillverkningen. Dels — och
till största delen — använder man sig
Framställningen av
av defibrörmassa.
”Wallboard användes inte bara till iso-
leringsmaterial och för beklädnad av
väggar, man kan också bygga sportstu-
gor och göra militärtält av detta för-
nämliga material. Till höger på: bilden
se vi ett s. k. valvbågehus, som Ljusne-
bolaget lancerat och som blivit vårens
stora schlager på sportstugeområdet.
Stugan är vinterbonad och kan byggas
till efter behag. Den är uppbyggd i sek-
tioner, som i en handvändning kan mon-
teras upp eller ner. Den idealiska stu-
gan, tycks det, för familjen som växer.
denna börjar i en tugg, som hackar sön-
der det barkade och absolut friska träet
i ett par centimeter stora flisor, vilka
fraktas i särskilda tippbara järnvägs-
vagnar till fabrikens matningsverk, där
en elevator för upp flisen eller ”hac-
ken” till defibrörerna. På vägen till
dessa måste dock ”hacken” passera en
kraftig elektromagnet, som plockar bort
spik och andra järnföremål, vilka kunna
förekomma. Det är ingenting ovanligt
att halva järnspett, bult och flottlänkar
hamna i gapet på denne omutlige gran-
skare, saker och ting, som skulle kunna
ställa till stor förödelse i maskineriet,
om de släpptes vidare.
Från elevatorns ändlösa band faller
”hacken” ned i intagningsrören på de-
fibrörerna, som uppgå till ett tiotal. Med
hjälp av en vibrator föres den vidare in
i den s. k. cylindern, där den utsättes
för ett ångtryck på cirka 10 kilo, dels
för att mjuka upp träet och dels för att
pressa det vidare in i malhuset, där det,
fortfarande under samma ångtryck, ma-
les sönder mellan två hastigt roterande
metallskivor. Varje defibrör drives av
en elektromotor på 125 hästkrafter.
Efter att ha passerat genom defibrö-
rens hårdhänta metallkäftar är träet
finfördelat och känns ungefär som ull
att ta i. Denna ”träullmassa” är fort-
farande ganska torr, men redan i av-
ledningsrännan ; från defibrören sättes
vatten till i väldiga kvantiteter, så att
massan nu kommer att innehålla 971, Yo
vatten och endast 21, PH trä. Denna
väldiga utspädning är framförallt be-
tingad av transporthänsyn i det inveck-
lade rörledningsnät, som massan seder-
mera skall genomgå.
Massan rinner nu i en
jämn ström från defibrö-
rerna ned i stora behålla-
re, rymmande vardera
120.000 liter, där slipmas-
sa och defibrörmassa blan-
das till i lämpliga propor-
tioner alltefter den kvali-
tet, som den färdiga boar-
den skall ha. Man skiljer
som bekant på högporös,
halvporös, halvhård, hård
och härdad board, och det
är i dessa blandningskar,
de olika kvalitéerna först
och främst utformas. Här
tillsättas också vissa lim-
ämnen, som ge boarden
dess motståndskraft mot
fukt och väta. Limämne-
na ha således ingen-
med <:hållfastheten och
spänsten hos den färdi-
ga varan att skaffa.
UE blandningskaren pumpas massan
upp på silarna, där ytterligare vat-
ten påspädes, så att vattenprocenten nu
uppgår till 99 Z. I silarna frånskiljas
eventuella ojämnheter i massan. Det är
defibrörernas och slipens arbete, som
här kontrolleras, och sådana massabe-
ståndsdelar, som inte slippa igenom si-
larna, få på nytt börja rundvandringen
genom raffinörer, också ett slags maski-
ner för malning av träet. Det kan för-
resten redan här påpekas, att ingenting
får gå förlorat i denna fabrikation. Allt
spill tillvaratas och stoppas på nytt in i
systemet, till och med vattnet, som se-
dermera pressas ur massan, återgår,
blandas med friskvatten och får börja
sin transporttjänst på nytt. Vattnet till-
varatas för att ej en hel del fibrer sko-
la gå förlorade som äro uppslammade i
avfallsvattnet.
När massan är blandad och silad, går
den in i de s. k. serveringskaren. Vat-
ten-procenten har dock först något mins-
kats för att spara på utrymmet. Detta
sker på s. k. urvärmare. Under hela
tiden hålles massan i ständig rörelse av
särskilda omvispningsskruvar. Det gäl-
ler nämligen att hela tiden hålla mas-
(Forts. å sid. 10 samt bilder å sid.
5—6).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>