KONSTINDUSTRINS PÅNYTTFÖDELSE Ett 25-årsminne Der svenska industriens världsrykte för kvalitet har skapats ej blott av uppfinnare och ingenjörer. Det finns industri- grenar, där konstnärer måste tillskrivas förtjänsten av detta goda anseende. I båda fallen få insatserna av arbetare med sinne för precision, med gott handlag och med ambition att prestera sitt bästa ej förglömmas. Var och en förstår, att vi med denna inledning syfta på vår : konstindustri, närmast glas- och porslinsfabrikationen. Det finns anledning att här syssla något med denna bransch, ef- tersom det i år har gått ett kvarts sekel, sedan den pånytt- födelse inom konstindustrien började, vilken i fortsättningen medfört stora och välförtjänta triumfer. Impulsen till denna renässans kom från Svenska Slöjdför- eningen, som efter en omorganisation bl. a. tog till sin uppgift att förmedla anställning av konstnärliga krafter hos indu- strien. Detta ledde 1917 till en hel del betydelsefulla enga- gemang vid våra glasbruk och porslinsfabriker. Sålunda knötos till Orrefors glasbruk Simon Gate och Ed- vard Hald, vilken senare till att börja med även verkade hos Rörstrands porslinsfabrik. Vid Kosta glasbruk engagerades Edvin Ollers och vid Gustafsbergs porslinsfabrik Wilhelm Kåge samt vid Lidköpings porslinsfabrik Einar Forseth. [EES de gångna 25 åren ha en del personalförändringar skett inom konstindustrien, men alltjämt leda Hald och Kåge utvecklingen vid Orrefors resp. Gustafsberg. Vicke Lindstrand har en tid tillhört staben vid Orrefors, och Gunnar Nylund har tillfört Rörstrandsporslinet nya skönhets- värden. Arthur Percy svarar för den konstnärliga kvaliteten vid Gävle porslinsfabrik, och vid Strömbergshyttan ha dispo- nent Edvard Strömberg och hans maka flätat nya lagrar i det svenska konstglasets ärekrans. Det sades förut något om stora och välförtjänta triumfer. Ja, de ha inhöstats både på svensk botten och utomlands. Här hemma äro de bl. a. knutna till Hemutställningen i Liljevalehs konsthall i Stockholm 1917 — då resultaten av konstindustriens renässans första gången presenterades för offentligheten — till Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och till Stockholmsutställningen 1930. Men framgången doku- menteras ej blott i dessa glansfulla yttre framträdanden, utan också i den förbättring av svenska folkets konstnärliga smak, som våra glasbruk och porslinsfabriker kommit åstad. Heders- gåvor, lysningspresenter och tävlingspriser ha därigenom lyfts upp på en helt annan nivå än den, som i äldre tider fick sin prägel av både producenters och konsumenters tämligen banala skönhetsuppfattning. Denna skolning av smaken har också påverkat de svenska hemmens inköp av prydnadssaker, även om förståelsen för den nyorienterade konstindustriens alster ännu ej gått riktigt på djupet. Så svarar åtminstone en av de konstnärliga ledarna på författarens fråga härom. Man får fördenskull komma ihåg, att vår konstindustri ej blott producerar paradpjäser. Även enkla bruksföremål ha blivit föremål för konstnärernas omsorger. Denna s. k. vack- rare vardagsvara har förvärvat stor marknad hos allmänhe- ten, om ock uppskattningen av dess samtidigt ändamålsenliga och vackra utförande icke nått önskvärd bredd. Pp: utländsk botten har svenskt glas och porslin väckt smick- rande uppmärksamhet vid många expositioner, bland vilka kunna nämnas de i Paris 1925, New York 1927 och London 1931. Genom dessa riktades den internationella världens upp- märksamhet på vår konstindustri, vilken sedan dess haft en pålitlig kundkrets i denna kräsna publik. Detta har gällt icke blott inköpen av turistsuvenirer, utan en regelbunden export av konstindustriella alster har ägt rum, så länge handelsut- bytet kunnat följa normala banor. Nu äro givetvis möjlig- heterna härför starkt beskurna. Frågar någon härefter, vilka medel de konstnärliga ledarna av våra glasbruk och porslinsfabriker använt för produktio- nens renässans, känner sig författaren inne på ett område, där kompetensen sviker. Det förefaller emellertid, som om de förstått att förena sin konstnärliga skaparkraft med en in- gående kännedom om glas- och porslinstillverkningens teknik och därigenom kunnat ge konstindustrien nya impulser såväl då det gäller att utveckla materialets inneboende möjligheter som i fråga om föremålens dekorering. et nämndes i början av denna artikel, att arbetarna inom svensk konstindustri haft andel i dess framgångar. En ofta sedan generationer nedärvd yrkesskicklighet var för de konstnärliga nydanarna en god grund att bygga på. Man får komma ihåg, att våra glasbruk och porslinsfabriker ha gamla anor. Rörstrand anlades 1726 och Kosta 1742 samt Gustafsberg 1827. Kunnighet i glasblåsning och porslins- makeri fanns därför för handen, och för att öka tillgången på gravörer för konstnärligt glas inrättades på sin tid vid Orrefors 'en statsunderstödd gravörskola. Vi ha hittills endast talat om glasbruk och porslinsfabriker. Rättvisan kräver att till vår konstindustri även hänföras ett par andra områden, där en nyorientering också ägt rum på de senaste 25 åren. Hit höra järnbruk för tillverkning av konst- närligt gjutgods, textilindustri, fabriker för möbler och inred- ningar, tapetfabriker och bokindustri. Denna kortfattade översikt bekräftar, att de personliga in- satserna äro av avgörande betydelse för den industriella ut- vecklingen på det konstnärliga området lika väl som på det tekniska, ekonomiska och organisatoriska. Fritt spelrum för sådana insatser är fördenskull en oeftergivlig förutsättning för fortsatt framstegsarbete inom vårt näringsliv. Ö draeueus Vackert och modernt stengods från Rörstrandsfabri- kerna. Konstnär: Gunnar Nylund. TEKNIK för ALLA 7