GLIMTAR FRÅN SVERIGES STORVARV ubrikens <<: hederstitel tillkommer främst ett företag här i landet: Ak- tiebolaget Götaverken i Göteborg. Några siffror som bevis härför må till att börja med lämnas. Årsbehovet av plåt och spant rör sig om c:a 40.000 ton. (Det mesta togs förr utifrån, men de svenska valsverken ha ökat sin produktionskapacitet och svara nu för en väsentligt större andel än ti- digare.) Antalet arbetare rör sig. f. n. omkring siffran 4.700. Det största fartyg som byggts vid varvet, är en tankbåt på 17.300 ton, levererad i tre exemplar. Götaverken har 5 bäddar och är fullt syssel- satt för ett par år framåt. 4 sjösättningar och 2 prov- turer på de sista fyra veckorna säga en hel del i detta av- seende. Den sista uppgiften hänför sig till ett besök, som förfat- taren gjorde vid Götaverken i början av maj. Några glim- tar från en rundvandring på varvet kunna måhända vara av intresse. I alla gångar och förstugor utanför varvschefens kontor hänga på väggarna små trämodeller av fartygsskrov, hal- verade efter längden. Av varje fartyg, som bygges vid Göta- verken, tillverkas efter ritningarna en ytterst noggrann skrov- modell i viss skala. På denna uppritas bordläggningsplåtarna, vilkas dimensioner sedan kunna tagas genom mätning direkt på modellen. På varje skrov finnes därför utom fartygets namn ett rutnät, som betecknar plåtarna i skrovet. Plåtslageriet, som är landets största, är den för ett varv särskilt karakteristiska verkstaden. Skeppsbyggarnas smek- namn på sig själva är som bekant ”plåtslagare”. Här klippas, pressas, borras och bockas bordläggningsplåtarna. Er mycket intressant avdelning är den s. k. mallvinden. När ett fartygsskrov är färdigkonstruerat på papperet, d. v. s. på varvets ritkontor, ritas varje däri ingående spant upp i naturlig storlek på särskilda planer av trä, den s. k. spant- rutan. Efter densamma göras sedan mallar av plattjärn, vilka föras ner i plåtslageriet på ett järngolv, som är fullt av hål. Järntappar drivas in i alla hål utmed mallens kon- turer. Det glödgade spantet pressas sedan med särskilda verktyg och anordningar in mellan tapparna, så att det får exakt den bestämda formen. Maskinverkstaden är en av de största i landet på det mekaniska området. Där stå i långa rader dieselmotorer i olika tillverkningsstadier. En särskild stor bjässe skall lämna uppemot 9.000 hästkrafter. En propelleraxel, som håller på att svarvas, har också aktningsvärda dimensioner. Gjuteriet torde vara det näst största tackjärnsgjuteriet i landet. Som alla sådana anläggningar domineras det av svart gjutsand, formar och modeller. Där går arbetet för fullt. Götaverken räknar med många års god sysselsätt- ning, när allt sänkt fartygstonnage skall ersättas efter kriget. Efter sjösättningen bogseras fartygen till utrustningskajen. Där få de tomma skroven maskiner, inredning, däckshus, last- nings- och lossningsanordningar samt allt annan attiralj, som fartyg behöva för att fullgöra sitt betydelsefulla värv i världs- trafikens tjänst. Götaverkens utrustningskaj heter Dan Broströms kaj. Den planerades och påbörjades nämligen på den tid, då denne stor- redare var ordförande i Götaverkens styrelse. ES fartyg vid kajen inbjuder till ombordklättring. En vand- ring på och under däck ger ett livligt intryck av den kompli- cerade apparat, som ett fartyg i själva verket är. Att redo- göra för de olika slags arbeten, som där pågå, skulle inne- bära en uppräkning av en stor del av de yrken, som utövas i detta land. En liten provkarta får därför räcka. Snickare äro sysselsatta med träinredningen, maskinarbeta- re montera några hjälpmaskiner — drivmotorn är redan in- satt djupt nere i fartyget — elektriker dra ledningar, målare 10 TEKNIK för ALLA och glasmästare äro i farten, rörläggare, bleckslagare och svetsare sköta sina respektive jobb. Pneumatiska nithamrar knattra litet varstädes, tryckluft för deras drift finns tyd- ligen tillgänglig överallt på varvet. Vid en mellangång spruta gnistor ut från plåtväggen. Där skall skäras en lucka, vilket göres med s. k. autogenmetod, d. v. s. en syrgas-acetylénlåga, vars höga temperatur smälter ner järnplåten som smör. På kajen kör en stor kran fram och tillbaka samt lyfter ombord ett och annat ur de förråd, som ligga staplade på kajen. I skenbar oordning, men säkerligen efter ett system, vars finess är fördolt för den oinvigde. Det är plåt och profiljärn, gjutgods av olika slag, axlar och rörspiraler, propellrar och vevstakar, stållinor — wire kallas de på fackspråket — och kättingar av alla grovlekar, som fastna på ögats näthinna. Utanför utrustningskajen ligga flytdockornar Götaverken har två sådana: en för upp till 8.000 och en annan för upp till 18.000 tons lyftförmåga. I den större ligga två stycken fartyg efter varandra, men den mindre lockar mera. Där ligger Svenska Amerikalinjens ”Tunaholm” för översyn, som huvudsakligen synes bestå i målning. Vid propellern äro två svetsare i arbete med någon reparation. De är en egendomlig känsla att kunna promenera under fartygets botten, som vilar på höga klossar av trä. Men det gäller att se upp för att ej bli nedstänkt av de ivrigt verksamma målarborstarna! De båda slingerkölarna synas som en plåtremsa på varje sida av fartyget vid den rundade övergången mellan botten och sidor. Några mystiska siffror och bokstäver i vit färg mot mönjeröd grund beteckna väg- garna mellan de olika bottentankarna. På bäddarna ligga fartyg i olika byggnadsstadier. Det första ledet i ett fartygs uppbyggande på stapeln är sträck- ningen av kölen. Den består av en rad bottenplåtar, till vilka nitas eller svetsas en stående järnbalk. Bottenplåtarna upp- läggas på s. k. kölblock av ekvirke, vilka sträcka sig utefter bäddens mitt. Vinkelrätt mot kölen fastnitas bottenstockar av plåt och profiljärn. Dessa uppbära dels de yttre botten- plåtarna, dels ett övre s. k. tanktak. Tillsammans bilda dessa en dubbelbotten, som inrymmer tankar för vattenbarlasten och brännoljan. Från denna botten resas därefter spanten i täta rader ut- efter de blivande fartygssidorna. De påminna i detta stadium osökt om bröstkorgen på något förhistoriskt jättedjur. Span- ten sammanfogas därefter tvärs över skrovet medelst balkar, som skola uppbära de olika däcken. Dessa däcksbalkar stöttas - i vertikal led ända ned till dubbelbottnen. Utanpå spanten fastnitas sedan bordläggningsplåtarna. Nitarna, som på skeppsbyggarspråk vanligen kallas nag- larna, drivas in i hålen i glödande tillstånd medelst de pneu- matiska nithamrarna, vilkas smatter är ett för varven så karakteristiskt ljud. Elektrisk svetsning användes numera i stor utsträckning vid bordläggningsplåtarnas sammanfogning med varandra. Härigenom sparas större delen av de eljest behövliga naglar- na, vartill kommer den materialbesparing, som uppstår därige- nom att plåtarna vid svetsning kunna läggas stumt ihop i stäl- let för att gripa över varandra, när de sammanfogas. Här sluta vi denna rundvandring för att i en kommande artikel skildra en sjösättning vid Götaverken.