sprungo tillbaka utom räckhåll för dessa slagor — och sedan kom Griff springande ner genom tun- neln som ett vitt spöke. Hans ögon flammade av vrede. — Ge mej en jaktkniv — jag ska göra slut på honom! gläfste han hest. Han hade ryckt till sig Gidges kniv och rusat mot seledangen, in- nan Gidge hann hedja honom. Han undvek vigt djurets vilt stångande: horn — och så for kniven djupt in i dess bringa, och Griff tog ett skutt bakåt. De stodo fascinerade och sågo på, hur seledangen dog. Hans böl för- svagades till lugna grymtningar, som om han hölle på att somna — vilket han i själva verket också gjorde. Med en sista suck lade sig detta väldiga berg av kött, den för- kroppsligade vildheten, slutligen på sidan och rörde sig inte mer. — Jag har gjort det här förr, Mr. Brandt, sade Griff, vänd till Gidge. Med vildsvin. Kors, för det där krä- kets skull har jag varit tvungen att sitta uppe i ett träd de senaste två timmarna. Jag behåller den här, Mr. Brandt, sade han om kniven, som han höll i handen. Det är det enda vapen jag behöver. Precis som Tarzan, va? De sågo hans vita tänder glimma. Red kände sig faktiskt mycket bättre nu. — Ni kanske kan komma att få användning för den, sade Gidge. Era vänner är runt omkring oss i mörkret, Griff. Vi har fått två pilar och en kastkäpp från dem hittills. — Det menar ni väl inte? Jag har inte hört ett ljud, medan jag satt uppe i mitt träd. De skulle ha gjort av med mig, om inte seledan- gen hade varit, va? Ja, man har vänner, där man minst anar det! Åter kom detta oförbränneliga sin- ne för humor Griff att småskratta belåtet. — De va naturligtvis rädda för odjuret, instämde chefen. Jag fick ert brev, Griff. Några av dem har bevakat stigen, eftersom de visste, att vi var på väg. En annan flock var på väg nerför Pou Hac med facklor, när vi senast såg dem. Vi bör retirera, medan vägen är fri, det tycker jag! Hur känner ni er, Red? Red hade varit sysselsatt med att förbinda sitt sår. — Jag känner mig bättre, Mr. Brandt. Jag är färdig, när ni andra är det, sade han mun- tert. Han kände sig också bättre, liksom Griff, eftersom det var han, som hade fällt den vilda buffeln. På det sättet utvecklas karaktären, självförtroendet, i urskogen. — All right, ett led marsch då, sade Gidge. Griff går i mitten. Alla ser upp noga. Själv gick han först. De blevo inte ofredade på en stund. De osyn- liga skogsmännen tycktes ha blivit häpna och förskräckta av den ka- nonad, som slutligen dödade den fruktade seledangen, vilken ingen av deras pilar kunde fälla. Men in- te desto mindre följde de deras väg- Under det de passerade genom träs- ket, veno pilar tre gånger över vä- gen bara några tum från dem. Själ- va kunde de inte besvara beskjut- ningen, eftersom det inte fanns nå- gonting att sikta på. Vildarna höllo sig på respektfullt avstånd. Och när de väl hade kommit upp på hög- läntare mark, stannade de alla tre och sågo tillbaka över det hav av mörk grönska, som låg nedanför dem, och Gidge skrattade. — Det är krig mellan oss och dem nu, det är säkert, sade han. Någon — d. v. s. vi — bokstavligen matar dem med rått kött. Han pekade, och mitt i träsket där nere sågo de skenet från många facklor tätt intill varandra. Ett av- SAAB UTBYTBARHET... Det fordras inte bara lätthet och styrka hos ett flyg- å plans delar, de måste också snabbt kunna utbytas mot nya, som passa exakt på de gamlas plats. Ut- bytbarheten kräver precision, och precision byggs också in i de flygplan, som Aeroplanbolaget leve- verar till vårt tlygvapen. SVENSKA AEROPLAN AKTIEBOLAGET LINKOPING — TROLLHÄTTAN TEKNIK för ALLA 19