Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den unge kemisten, av Iwan Bolin. 3. Kemistens färgsignaler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De finns väl. ej någon, som ej känner
till, att grönt och rött äro trafikens
två viktigaste signalfärger, och som ej
vet, att grönt betyder klart och rött
stopp eller att fara hotar. Även kemis-
ten har sina färgsignaler, och de visa
honom, om det han handskas med är en
syra eller en bas, ett surt eller ett lut-
aktigt ämne. Men under det att rött i
trafiken alltid anger stopp eller fara, så
kan rött i kemien ibland ange närvaron
av en syra, ibland närvaron av en bas.
Det beror nämligen på vad det är för
ett ämne, som visar den röda färgen.
Den röda lackmusfärgen t. ex. anger Sy-
ra och den blå lackmusfärgen bas. Med
kongofärgen är det tvärtom. Hos den
anger den röda färgen bas, den blå syra.
Syror och baser höra till kemistens
viktigaste kemikalier. Han kan knap-
past utföra något experiment utan att
han behöver använda åtminstone någon
av dem. Det kan därför vara lämpligt
att vi börja vårt experimenterande med
att taga reda på hur man på enklaste
sätt kan känna igen syror och baser.
"Aven den kemiskt oerfarne känner till,
att det som framför allt utmärker en
syra är, att den smakar surt, under det
att en bas har lutaktig smak och känns
hal. Men vår smak är ej alltid till-
räckligt skarp. Är syran alltför svag
eller utspädd, kunna vi ej med smaken
påvisa den. Surheten måste vara av en
viss styrka för att vi med smaken skall
kunna förnimma den. Ett annat exem-
pel på oförmågan av våra smaknerver
att reagera för små mängder lägga vi
märke till, när vi medelst smaken vilja
avgöra, om ett ämne innehåller koksalt.
Det är mycket lätt att med smaken av-
göra, att vattnet vid västkusten smakar
salt. T. o. m. vattnet i Östersjön smakar
tydligt salt. Men däremot kunna vi med
smaken ej avgöra, att även vattnet i
våra insjöar innehåller salt. Och likväl
innehåller det rätt mycket härav, vilket
lätt kan påvisas med tillhjälp av något
känsligt kemiskt reagens, t. ex. silver-
nitrat. Försättes litet saltvatten med
silvernitrat, erhålles en tjock, vit fäll-
ning som bevis på närvaro av koksalt i
vattnet. Men även insjövatten reagerar
med silvernitrat. Visserligen erhålles in-
gen tjock fällning, men vattnet blir tyd-
ligt vitgrumligt.
Det gäller nu för oss att få tag i nå-
- got kemiskt reagens, med vars tillhjälp
vi kunna påvisa närvaron av syror och
baser, och som är känsligare än smaken.
NO
KEMISTENS FÄRGSIGNALER
plocka några blåsippor, lägg dem i ett
glas med vatten och tillsätt något ät-
tiksyra. Det dröjer inte länge, förrän
blåsipporna i stället blivit rödsippor. Ät-
tiksyran har ändrat om blåsippans blåa
färg i rött. Genom att skölja blåsippan
och lägga den i ett glas vatten innehål-
lande litet ammoniak kan man snart få
den åter blå. Färgen i blåsippan kan
således användas som reagens för att
påvisa syror och baser, om de ej äro allt-.
för svaga. På samma sätt förhåller sig
färgämnena i en hel del andra blommor.
En röd ros, cyklamen eller nejlika blir ’
blå, om den behandlas med litet ammo-
niak, en blå hyacint eller pensé blir röd
med ättika. Som ett intressant förhål-
lande kan nämnas, att rosens röda och
blåklintens blå färg båda åstadkommas
av samma färgämne, i ena fallet i sur,
i andra fallet i svagt lutaktig lösning.
Saften i ett blåbär är rödviolett. Äter
man blåbär, blir man trots detta blå om
munnen. Detta beror på, att saliven i
munnen är svagt lutaktig (eller som
man också kan säga alkalisk). Den al-
kaliska saliven förändrar färgen i blått.
Dricker man därefter något surt, t. ex.
litet citronsaft, slår färgen genast om i
rött och synes ej längre mot de röda läp-
parna. Med andra växter kunna andra
färgskiftningar erhållas. Gör ett av-
kok på rödkål. Undersök hur färgen
förhåller sig i sur och lutaktig lösning.
Visa att den ändras från röd till gul-
grön. Försätt litet starkt te med några
droppar ättiksyra. Färgen ljusnar be-
tydligt. Med lut blir färgen mörkbrun.
På samma sätt som de nu nämnda växt-
färgerna förhålla sig även en hel del
andra. De ändra färg i sur och lutak-
tig lösning. Undersök själv!
Tidigare artiklar i denna |
serie av fil. lic. Iwan Bolin
ha varit införda i TÅ nr 24
och 25. Är ni intresserad
av kemi? Försumma då inte
att tä del av denna popu-
lära serie, skriven av en ex-
pert på området!
Det finns även en hel del konstgjorda
färgämnen, som ändra nyans i sur och
lutaktig lösning. Visserligen finns det
numera en hel del moderna, fullt äkta
färgämnen, som äro alldeles okänsliga
för syror och baser. Men jämsides med
dessa äro även ännu en del mindre äkta
i bruk, och tyger och papper äro ofta
färgade med dem. Färgämnet på en
viss sorts anteckningsböcker med gul-
bruna, blanka pärmar är ett sådant
oäkta färgämne. Skaffa en sådan bok
och fukta en bit av pärmen med en drop-
pe saltsyra. Härvid bildas en mörkt röd-
violett fläck. Tvättas fläcken med litet
ammoniak, så försvinner den. Pröva
även på detta sätt några röda och gröna
tyglappar. Blir det en fläck med en sy-
ra, försvinner den, om den tvättas med
ammoniak; blir det en fläck med en bas,
kan man tvätta bort den med utspädd
ättiksyra. Ammoniak och ättiksyra göra
i dessa fall tjänst som fläckuttagnings-
medel.
Av alla dessa färgämnen har kemisten
utvalt sådana, som äro särskilt käns-
liga, och som han därför kan använda
för att påvisa även mindre mängder sy-
ror och baser. Det är särskilt ett natur-
ligt färgämne, lackmus, och ett konst-
gjort färgämne, fenolftalein, som fått
stor användning. Vi skola studera dem
litet närmare.
Lackmusfärgen erhålles från en lav,
som kan köpas i intorkat tillstånd. Koka
ut litet härav med litet vatten. Dela
lösningen i två delar och sätt till den
ena några droppar saltsyra och till den
andra några droppar ammoniak. Lös-
ningen, som från början var violett, blir
röd av saltsyran och blå av ammoniaken.
Dränk in några filtrerpapper med den
röda lösningen och några med den blå
samt låt papperen torka. Klipp dem
därefter i smala remsor. Förvara de
; olikfärgade remsorna i var sitt kuvert
med påskrift ”rött lackmuspapper” och
”blått lackmuspapper”. De äro sedan
bra att ha till hands, när man vill på-
visa närvaron av en syra eller en bas.
Det är icke många, som veta, att ett
stearinljus är en syra med samma egen-
skaper som andra syror. Stearinljuset
är nämligen en så svag syra, att det är
omöjligt att påvisa dess syrakaraktär
med smaken. Droppar man däremot li-
tet smält stearinljus på en remsa blått
lackmuspapper, så märker man strax,
att färgen förändras till rött.
(Forts. å sid. 28.)
TEKNIK för ALLA
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
