TW tet helt annat. Men eftersom ni nu kom- mit, så varen hjärtligt välkomna. Jag känner till er och vet, att jag kan släppa er lösa bland mitt folk. Upp- för er anständigt, så får ni stanna här en vecka. När jag hämtat mig från den första förvåningen, upptäckte jag att män- niskorna sågo ut som vanliga männi- skor, men alla raser syntes represen- terade. Där fanns européer, negrer, s. k. arier, hinduer och söderhavsfolk i en hjärtlig blandning. Med språket var det rätt egendomligt: Hade någon bett mig översätta ord för ord, hade jag knap- past mäktat översätta en stavelse, men likafullt så förstod jag Varje ord som sades. Och folket förstod oss, om vi ta- lade latin, svenska eller engelska. Till och med Calles speciella roslagsdialekt förvånade dem inte. N u följde vi dem upp till den när- liggande staden, och det var ett rent nöje att bara gå. Om vi gingo på händerna eller fötterna spelade ingen roll, det gick ungefär lika fort. Snava- de vi över en sten, förhöjde detta en- dast vårt nöje, ty man föll så lång- samt. Infödingarna skrattade åt vår ovana att röra oss, men hjälpte oss vän- ligt ibland. När vi efter den nöjsamma promena- den kommit fram till staden, om man nu får kalla det stad — husen voro låga och lågo vitt skilda, omgivna av träd- gårdar — bjödos vi gå in i det största och till synes mest betydande hus>. Den gamle mannen följde oss in och bjöd oss sitta ned i bekväma fåtöljer, dock ej stoppade, vilket var onödigt, ty man satt så lätt, att inga smärtor kun- de uppstå i den del man satt på. Sedan vi druckit kaffe och blivit bjudna på litet av varje, anvisade den gamle mannen oss ett par rum i övre Karl XII satte in en rak höger på Napo- leon. våningen, där vi skulle få bo. Det fanns ingen trappa dit, men när vi kommit ut på gatan, var det bara att hoppa till litet och dra sig efter stuprännan och sedan gå in genom det öppna fönstret. Sedan vi vilat en stund, gingo vi ut ensamma för att se på staden. Att komma ned på gatan var ju enkelt, det var bara att hoppa, så singlade vi ned som ett par luftfyllda papperspåsar. Så besökte vi en restaurant, där vi bör- jade samtala med folk av skilda slag vid borden. Vi började då komma un- derfund med, att vi kommit till någon sorts himmelrike, inte precis vad man kallar sjunde himmeln men möjligen första. Folk som levde här hade nämligen tidigare levat på jorden. Här mötte vi därför en hel del kända personer, bland andra Carl XII, som förestod en skjut- bana vid stadens tivoli, samt Napoleon, som var vaktmästare vid en biograf. Rousseau arrenderade ett stort lant- bruk, där Voltaire tjänade som dräng. Carl Michael Bellman var revisor vid systembolaget, och baron Minchhausen hade ölbryggeri. Värden på stället var ingen mindre Dickens, och han kunde verkligen sin sak. Vi fingo nu veta att den gamle manv- nen, som tagit emot oss och som alla hade en sådan respekt för, kallades Förvaltaren och högste styresman på ön. Folket här talade även mycket om livet på jordklotet och förhållandena där. De ansågo alla, att orsaken till jordbundenheten och <dysterheten var jordens oerhörda dragningskraft — det blev ju så tungt att leva. Här var det betydligt ljusare och lättare. Så trodde de, att på nästa ö de skulle komma till, skulle dragningskraften vara ännu mindre för att i sjunde himlen fullstän- digt upphöra. Då skulle de kunna flyga utan vingar, då skulle de bli riktiga änglar. gendomligt var att ta en sup till maten här; man njöt dubbelt så myc- ket av den mot nere på jorden, ty den rann ned så långsamt. En så lätt sak som kork höll sig inte på marken, släpp- te man en, flög den rätt upp i luften. Kyparna hade därför ett enkelt arbe- te, när de serverade pilsner. Flaskorna stodo alltid med halsarna ned, det var bara att vända på dem, så fiög korkar- na upp i taket. Varje kafétak var där- för fullt av kork, de sutto som små bal- longer. Ibland måste de förstås tagas ned för att inte rummet fullständigt skulle fyllas. Den andra dagen gingo vi på Stadion för att se några idrottsövningar, och detta var verkligen högintressant. På planen voro hoppställningar upp- satta, höga som sexvåningshus. Musiken spelade upp en marsch, varvid två fot- bollslag ställde upp. Att beskriva spe- let är omöjligt, på oss verkade det så löjligt att vi nästan kiknade av skratt. De andra åskådarna sutto i andlös spänning och kunde förmodligen ej för- stå vår munterhet. Man kan knappast säga att det var fart i spelet; på oss verkade det mera plastisk drömdans. Så följde en spännande häcklöpning, vil- ken ej var mindre lustig. Före prestationerna undersöktes alla idrottsmän mycket noga av «poliser, så att de ej ha bly i sina fickor. Vi frågade förresten Förvaltaren, varför det behövdes poliser här, och han gav oss den upplysningen, att de voro till för att reglera trafiken samt se till att folk inte gick med bly i fickorna. Det var den största synd någon kunde begå, ty det möjliggjorde för dem att rusa fram fortare och åstakomma brådska. Men för att återkomma till själva idrotten, så verkade höjdhopp ganska enkelt för de hoppande. 22 meter var det bästa resultat som nåddes i fritt hopp. Stavhopp var förbjudet, ty det hade tidigare hänt, att de hoppande al- drig kommo ned igen. Nu skulle det sista numret gå av sta- (Forts. å sid. 28.)