Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Himmelriket och jordens dragningskraft. En otrolig historia av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TW tet
helt annat. Men eftersom ni nu kom-
mit, så varen hjärtligt välkomna. Jag
känner till er och vet, att jag kan
släppa er lösa bland mitt folk. Upp-
för er anständigt, så får ni stanna här
en vecka.
När jag hämtat mig från den första
förvåningen, upptäckte jag att män-
niskorna sågo ut som vanliga männi-
skor, men alla raser syntes represen-
terade. Där fanns européer, negrer, s. k.
arier, hinduer och söderhavsfolk i en
hjärtlig blandning. Med språket var det
rätt egendomligt: Hade någon bett mig
översätta ord för ord, hade jag knap-
past mäktat översätta en stavelse, men
likafullt så förstod jag Varje ord som
sades. Och folket förstod oss, om vi ta-
lade latin, svenska eller engelska. Till
och med Calles speciella roslagsdialekt
förvånade dem inte.
N u följde vi dem upp till den när-
liggande staden, och det var ett
rent nöje att bara gå. Om vi gingo på
händerna eller fötterna spelade ingen
roll, det gick ungefär lika fort. Snava-
de vi över en sten, förhöjde detta en-
dast vårt nöje, ty man föll så lång-
samt. Infödingarna skrattade åt vår
ovana att röra oss, men hjälpte oss vän-
ligt ibland.
När vi efter den nöjsamma promena-
den kommit fram till staden, om man
nu får kalla det stad — husen voro låga
och lågo vitt skilda, omgivna av träd-
gårdar — bjödos vi gå in i det största
och till synes mest betydande hus>.
Den gamle mannen följde oss in och
bjöd oss sitta ned i bekväma fåtöljer,
dock ej stoppade, vilket var onödigt, ty
man satt så lätt, att inga smärtor kun-
de uppstå i den del man satt på.
Sedan vi druckit kaffe och blivit
bjudna på litet av varje, anvisade den
gamle mannen oss ett par rum i övre
Karl XII satte in en
rak höger på Napo-
leon.
våningen, där vi skulle få bo. Det fanns
ingen trappa dit, men när vi kommit ut
på gatan, var det bara att hoppa till
litet och dra sig efter stuprännan och
sedan gå in genom det öppna fönstret.
Sedan vi vilat en stund, gingo vi ut
ensamma för att se på staden. Att
komma ned på gatan var ju enkelt, det
var bara att hoppa, så singlade vi ned
som ett par luftfyllda papperspåsar.
Så besökte vi en restaurant, där vi bör-
jade samtala med folk av skilda slag
vid borden. Vi började då komma un-
derfund med, att vi kommit till någon
sorts himmelrike, inte precis vad man
kallar sjunde himmeln men möjligen
första. Folk som levde här hade nämligen
tidigare levat på jorden. Här mötte vi
därför en hel del kända personer, bland
andra Carl XII, som förestod en skjut-
bana vid stadens tivoli, samt Napoleon,
som var vaktmästare vid en biograf.
Rousseau arrenderade ett stort lant-
bruk, där Voltaire tjänade som dräng.
Carl Michael Bellman var revisor vid
systembolaget, och baron Minchhausen
hade ölbryggeri. Värden på stället var
ingen mindre Dickens, och han kunde
verkligen sin sak.
Vi fingo nu veta att den gamle manv-
nen, som tagit emot oss och som alla
hade en sådan respekt för, kallades
Förvaltaren och högste styresman på
ön. Folket här talade även mycket om
livet på jordklotet och förhållandena
där. De ansågo alla, att orsaken till
jordbundenheten och <dysterheten var
jordens oerhörda dragningskraft — det
blev ju så tungt att leva. Här var det
betydligt ljusare och lättare. Så trodde
de, att på nästa ö de skulle komma till,
skulle dragningskraften vara ännu
mindre för att i sjunde himlen fullstän-
digt upphöra. Då skulle de kunna flyga
utan vingar, då skulle de bli riktiga
änglar.
gendomligt var att ta en sup till
maten här; man njöt dubbelt så myc-
ket av den mot nere på jorden, ty den
rann ned så långsamt. En så lätt sak
som kork höll sig inte på marken, släpp-
te man en, flög den rätt upp i luften.
Kyparna hade därför ett enkelt arbe-
te, när de serverade pilsner. Flaskorna
stodo alltid med halsarna ned, det var
bara att vända på dem, så fiög korkar-
na upp i taket. Varje kafétak var där-
för fullt av kork, de sutto som små bal-
longer. Ibland måste de förstås tagas
ned för att inte rummet fullständigt
skulle fyllas.
Den andra dagen gingo vi på Stadion
för att se några idrottsövningar, och
detta var verkligen högintressant.
På planen voro hoppställningar upp-
satta, höga som sexvåningshus. Musiken
spelade upp en marsch, varvid två fot-
bollslag ställde upp. Att beskriva spe-
let är omöjligt, på oss verkade det så
löjligt att vi nästan kiknade av skratt.
De andra åskådarna sutto i andlös
spänning och kunde förmodligen ej för-
stå vår munterhet. Man kan knappast
säga att det var fart i spelet; på oss
verkade det mera plastisk drömdans. Så
följde en spännande häcklöpning, vil-
ken ej var mindre lustig.
Före prestationerna undersöktes alla
idrottsmän mycket noga av «poliser,
så att de ej ha bly i sina fickor. Vi
frågade förresten Förvaltaren, varför
det behövdes poliser här, och han gav
oss den upplysningen, att de voro till
för att reglera trafiken samt se till att
folk inte gick med bly i fickorna. Det
var den största synd någon kunde begå,
ty det möjliggjorde för dem att rusa
fram fortare och åstakomma brådska.
Men för att återkomma till själva
idrotten, så verkade höjdhopp ganska
enkelt för de hoppande. 22 meter var
det bästa resultat som nåddes i fritt
hopp. Stavhopp var förbjudet, ty det
hade tidigare hänt, att de hoppande al-
drig kommo ned igen.
Nu skulle det sista numret gå av sta-
(Forts. å sid. 28.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
